Flitiga Lisa

Borde kanske kalla det här inlägget för kampen om blomman.

Jag planterade för en tid sedan några plantor Flitiga Lisa i en kruka och ställde den på trappan vid entrén. Det såg riktigt fint ut – sådär lagom välkomnande – men naturligtvis tog jag ingen bild på hur det såg ut från början. Bara en kruka och några blommor, inget märkvärdigt.

Tills en dag. En dag då koltrasten fick syn på blomman.

Jag vet, det här är en koltrasthane och ingen bild att skryta med. Men honan – den verkliga blommaröjaren – har jag inte lyckats fånga på bild ännu. Vem vet, kanske är han medskyldig och har smugit hit för att bada bort jordspåren ur fjädrarna. Man kan ju aldrig vara helt säker i den här trädgården.

---------

För en dag när jag kom ut stod krukan där som vanligt, men blommorna… ja, de hade uppenbarligen varit med om något. Någon hade varit framme och “hjälpt till” med omplanteringen. Jord överallt, plantor på sniskan och ett allmänt uttryck av kaos. Jag gissade direkt på koltrasten – den där självsäkra typen som brukar spatsera runt på tomten som om den ägde hela kvarteret.

Jag blev faktiskt ganska sur. Men jag planterade tillbaka allt, skakade av mig irritationen och hoppades att det var en engångsföreteelse. En liten incident. Ett missförstånd mellan mig och naturen.

Men tyvärr – redan nästa dag såg det ut så här igen. Samma jordkaos, samma ommöblerade blomsterarrangemang, samma uppgivna suck från min sida.  .Jag trodde faktiskt inte att de stackars Flitiga Lisorna skulle överleva ännu en attack. De såg mer ut som Trötta Lisor vid det här laget.

Men tydligen är de tåligare än man kan tro. De repade sig, sträckte på sig och låtsades som om ingenting hade hänt. Själv började jag fundera på om jag borde sätta upp en liten skylt: “Här bor en människa som försöker ha blommor. Visa hänsyn.”

För ska det inte räcka med att harar och rådjur äter upp det mesta? Nu verkar även fåglarna ha gått med i marodörklubben. Det är nästan så man undrar om de har ett gemensamt schema: “Måndag – rådjur. Tisdag – koltrast. Onsdag – harar. Torsdag – alla tillsammans.”

Och som om det inte räckte med förödelsen på bron… nej då. Banditen hade tydligen gjort en liten rundtur och tagit sig an altanen också. Där brukar jag så blommor som får klättra upp längs pelaren – en liten sommartradition som brukar bli så fin när allt väl tar fart.

Men nu såg det mer ut som om någon hade haft ett mindre slagsmål där. Det är nästan imponerande hur mycket oreda en enda fågel kan åstadkomma.

Nu hade jag i alla fall lagt ett nät runt blomman vid trappen, ställt en lykta, burken med sand och till och med sopen i vägen. Det såg nästan ut som en liten hinderbana, och jag tänkte att nu borde väl ingen fågel våga sig dit. Jag kände mig rätt nöjd – som om jag äntligen hade listat ut hur man överlistar en koltrast.

Jo då.

Nästa morgon såg det ut så här igen. Samma jord, samma kaos, samma uppgivna känsla av att jag tydligen inte är den som bestämmer här. Men den här gången hann jag faktiskt se boven också. Det är koltrasthonan som lever om där. 

Sopade bort all jord och la nätet ännu tätare runt krukan. Jag kände mig nästan som en säkerhetschef på ett flygplatsområde: inga luckor, inga glipor, inga möjligheter att ta sig in. Nu skulle det väl ändå vara omöjligt.

Tittade ut någon timme senare – och där var det igen. Jord överallt. Plantor på sniskan. Ett nät som såg ut som om någon lyft upp det med ren viljestyrka och sedan krupit in under för att fortsätta sin lilla demolationsrunda.

Den fågeln måste ha lyft på nätet. Jag förstår inte hur hon gör. Det är som att hon har en egen manual: ”Så här tar du dig in i människans blomkruka – steg för steg.”

Och nu undrar jag verkligen varför hon ger sig på just den blomman så intensivt. Det finns ju andra krukor. Det finns gräsmatta. Det finns hela skogen. Men nej, Flitiga Lisa vid trappen – det är tydligen hennes livsprojekt.

Jag lyckades se henne på plats under nätet, i full fart med att sprätta både blommor och jord – men någon bild blev det inte, hon var alldeles för snabb.

Och nu, märkligt nog, har det varit helt lugnt i två dagar. Antingen har hon gett upp, eller så har hon upptäckt att nätet inte är en lekplats utan ett riktigt hinder.

Blommorna är visserligen både jordiga och ganska tilltufsade efter hennes framfart, men de ser ut att repa sig nu när friden äntligen lagt sig. Oavsett vilket: blomman får andas ut, och jag också.