Det var en gång en stolpe.

Vi har bott vid en stolpe, en hög stolpe som var 45 meter hög.

Den där stolpen har inte stört oss för den stod så att vi egentligen inte såg så mycket av den och det var inte så ofta som det var någon ström på i den heller, men våra grannar som såg den mer på håll tyckte att den var mer störande. De hade den mitt i sin utsikt.

Vårt hus står på en kulle så när åskan gick var stopen bra att ha som åskledare och varje vår så kom det ett korppar och landade där. Deras klonkande ljud signalerade vår och framåt hösten brukade de landa där också, fast då i sällskap med sina ungar. Så jag tror att korparna kommer bli ganska förvånade då de kommer .

För några år sedan monterades det också upp flera mobilsändare i stolpen.

Men en dag så kom det ett brev i brevlådan att nu skulle den här kraftledningen bort och då även "vår" stolpe. Då måste först mobilsändarna bort. I november kom stora maskiner och en massa folk som behövde vår uppfart för komma fram till stolpen.

Jättespännande tyckte Ronja, som var på besök. Hon spanade i fönstret och ville nog helst ut och leka med alla gubbar som var där.

Masterna monterades ner och alla stora lådor forslades bort.

Sedan tar det lite tid innan något mer händer, men plötsligt en dag så börjar det sprängas ledningar. Här finns en film om hur det såg ut då ledningen från Kärsön sprängdes och föll ner i vattnet.

Strax efter så sprängdes det även kraftledningsstolpar, det märkte vi inte mer av än ljudet från sprängningen, men alla delar behövde forslas bort och de skulle till uppläggningsplatsen på Kärsön.

Dessa fraktades med helikopter.

Helikoptersurret började kännas som vardagsmat till slut.

Men så en dag i januari var det dags för vår ledning och stolpe att försvinna.

För att spränga bort kraftledningen så måste det till sprängladdningar, så modiga killar klättrar en kväll upp i stolpen och adapterar lite sprängladdningar på ledningen.

Det är högt dit upp och hur de fick dit laddningarna precis ovanför stolpen förstår jag.

Men den som hasade ut på själva ledningen för att tejpa fast den här, måste ha varit lite modigare. Det var kväll ganska mörkt då de klättrade och satte dit dem, så vi såg inte så mycket av det arbetet.

Sedan är det dags för den stora smällen och jag överdriver inte när jag säger stora. Vi frågade om vi behövde flytta vår bil, inte nödvändigt egentligen sa de, men för säkerhets skull så kan det vara bra. Bra var det, för där bilen stått föll det sedan ner en stor gren.

Ett tips var också att vi behövde ju inte vara ute på tomten då de sprängde,  men ingen tänkte på en nyfikna fotograf och att vår balkong högst upp var en perfekt utsiktsplats. 

Efteråt förstår jag att det var ingen bra ide att stå ute på översta balkongen för att filma. Men lätt att vara efterklok.

Smällen var så kraftig att jag inte klarade av att stå stilla utan for baklänges med ringande öron och något snopen över att det var sådan kraft i smällen. Dessutom var det inte lätt att hålla kameran stilla för varningssignalen tutade mycket längre än vad som hörs på min nedklippta film.

Bitar av silvertejpen flög omkring efteråt, har plockat bort en del på tomten.

Sedan var det dag för helikoptern att komma och hjälpa till med uppstädning. Resterande kablar och prylar ska bort.

Det är inte bara städning kvar, för själva stolpen ska också bort.

Men det kommer i nästa inlägg.

Mot Sydney

Nästa mål på vår australienresa är Sydney.

Visst har jag fått platsen vid vingen, men vid inflygningen till Sydney så får jag ändå en skymt av operahuset och bron.

Vår första morgon i Sydney regnar det, men vi har tur för vi ska göra en sightseeingtur med buss och då blir man ju inte så blöt.

Sedan kan man ta skydd under ett träd vid fotografering också.

Vi har stannat vid en bra plats där man får med de två berömdheterna på samma bild.

Vid nästa stopp duggade det bara lite och det var mäktiga moln över stan. Men är man kort  i rocken så blir det inte bättre än så här även om man sträcker på sig.

Får väl utnyttja förgrunden istället då om man nu inte når över den. 

När vi kommer till nästa stopp, som är Watson Bay,  så har det slutat regna.

Trots att regnet nu upphört så är den här platsen det enda stället i Australien som jag får dåliga vibbar vid.  Vill helst bara åka därifrån. Platsen är känd för att många väljer den för att hoppa utför klippkanten, så jag förstår att det känns olustigt här.

Tråkigt för en sådan vacker plats.

Jag koncentrerar mig istället på den vackra papegojan som landar på en av klipporna. 

En ovanliga växt som mer liknar en borste. 

Och en korp som inte lät som våra korpar här hemma, den pratade antagligen australiensiska.

En liten bit därifrån ligger Macquarie Lighthouse som tydligen både är en fyr och en bank.

Men nu beger vi oss till stranden.

Are you traveling?

Are you traveling? Den frågan fick jag när en elegant kvinna stoppade mig när vi var ute och gick i Bangkok. Det var jag ju, så hon fick ett jakande svar och då tipsade hon oss om att vi borde gå till Lumphini Park för där finns det en alligator. Dit skulle bara ta 20 min att gå, så dit gick vi.

Det första vi träffade på var den här lite frodiga damen "Women in Next Three Decades".

Vi promenerade vidare och kom fram till en av sjöarna och började spana efter alligatorn. Där simmade en svan omkring.

Bredvid en kiosk såg jag den här lilla statyn...

...ja, jag trodde att det var en liten staty ända tills den rörde på sig. Det var en riktigt stor sköldpadda men ingen alligator.

Men nu var det alligatorn jag ville se, ute i vattnet var det något stort som rörde på sig och även började klättra upp på ett fontänfundament som stod en bit ut i sjön. Kan det vara alligatorn, stor är den i alla fall.

Det är något stort djur som kravlar sig upp, rejäla klor har den.

De i svanbåten har också upptäckt den och återvänder till stranden för att hämta sin kamera.

Nog var djuret stort, men inte var det där någon alligator utan en jättestor ödla. Minst lika stor som en vuxen alligator.

En liten sköldpadda simmar också i närheten.

Ödlan ville tydligen upp för att sola sig lite.

En lite större sköldpadda simmar också här.

En häger kommer seglandes...

...och slår sig ner på ett annat fontänfundament.

Där trippar den omkring som en annan balettdansör och spanar efter något gott att äta.

En annan ödla kommer kravlandes alldeles framför mina fötter. Den är också ganska stor, men inte lika stor som den ute i sjön.

Den glider ner i vattnet...

...kikar upp på mig...

...och simmar iväg.

En korp, med en uppsyn som en äldre herre, spanar också på ödlorna.

Borta vid bron plaskar det och skvätter det rejält, det måste vi kolla in.

Full fart på fiskarna där.

Jag gör duvan på bron sällskap för att se vad det är som är på gång. Vi är ungefär lika nyfikna.

Det är några personer som har en stor påse med brödkanter med sig och de matar fiskarna. Populärt både bland barnen och fiskarna. Fiskarna slår nästan knut på sig själva för att komma först till godsakerna.

 Många fiskar gapar stort för att få tag på godsakerna.

Ett riktigt myller av fisk.

Korpen vill också vara med och få del av godsakerna.

Småfåglarna lyckades inte fånga några bitar.

Det är mycket folk i rörelse här och njuter av den gröna oas som parken är och många tränar också.

Träffar på fler stora ödlor.

Men alligatorn ville inte visa sig, så nog trodde jag att det var en skröna med denna alligator. Kollade också med personalen på hotellet och några till och det hävade att det SKA finnas en stor alligator där i parken men man får ha tur om man får se den.  Korpen tycker att det räcker väl med att få se den. Titta så fin jag är!

Men hur det är med den alligatorn fortsätter jag undra över och när jag sedan googlade lite så var det nog ändå deras stora alligator som jag sett och fotat, för där står det om "Alligator-size lizards" som invaderat den parken.

Under strecket_______________________________

Hama-Rikyu Garden

Hama-Rikyu Garden är en offentlig park som ligger vid Sumidaflodens mynning. Inträdet här är 300 yen då ingår en audioguide på engelska. Det kommer inte så många utländska turister till den här parken därför finns det inte så mycket information på skyltarna än på japanska. Den enda skylt jag hittade med lite engelsk text var om det här tallen. Den planterades 1709 och är över 300 år gammalt. Det är den största svarttallen i Tokyo och det är Shogun Ienobu som ska ha planterade den tallen.

Stora fält med blommor för varje säsong planteras här. Det regnar inte men nu har paraplyerna fått bli solparasoll istället.

Den blomman kallade guiden för Conrad, vet inte om jag missuppfattade men annars var det ett gulligt namn på en blomma.

Det finns mycket att titta på här i parken, en utställning med bonsaiträd var det just nu, den inledande informationen gick vi snabbt igenom eftersom all information var på japanska men de små fina träden var kul att titta på.

Man kunde också lära sig att tukta och skapa ett eget bonsaiträd.

Ville man lära sig lite om origami så gick det också bra.

Kul att de som lärde ut var traditionellt klädda. Även skorna var av det traditionella slaget.

Fina men dyra penslar fanns till salu.

Vi vandrar vidare i parken och kommer till en tesalong där man kunde avnjuta en traditionell japansk teceremoni. Det är ett mycket konstnärligt och förfinat sätt att dricka te på.

Här vid tehuset var till och med stuprören konstfullt utformade. De ser ut som små klockor.

Parken är ett populärt utflyktsmål för japaner och vid en av dammarna satt det en hel rad med konstnärer och målade.

I den här parken finns två dammar som är anlagda speciellt för andjakt. I mitten av båda dammarna finns det en liten platt ö som är tätt bevuxen och lämplig för häckning. Här kunde de tama ankorna och de vilda änderna häcka tryggt. I närheten av gömslen matade man fåglarna med ris och när det var jakt lockade man dit även de vilda änderna med hjälp av de tama ankorna, som inte kunde flyga, de var vana vid att bli matade. Fåglarna  lockades in i smala kanaler där jägarna satt gömda bakom lerkärl med nät. När de vilda änderna blev skrämda och började flyga iväg fångades de i jägarnas nät.

Det finns änder kvar i dammarna men ingen andjakt bedrivs här numer.

Inte bara änder utan jag träffade på en korp också.

Kejsaren Tokugawa Shogun Yoshimune fick några elefanter i gåva från Vietnam. De kom 1728 till Nagasaki, tyvärr så var det bara en som överlevde och den fick officiell rang som “Konan Jyushii (junior 4th rank) Hakuzo (white elephant)" för att få komma in i Kyoto. Efter 74 dagar kom han till Tokyo och den här trädgården. Här blev kvar här i 12 år. Det är till minne av den elefanten som det nu finns en grönskande elefant här.

Vi lämnar den fina parken och tänker ta en "River Cruise".