Litle Adams Peak

Vi är kvar i Ella och i dag ska vi göra en vandring upp på Little Adam`s Peak, funderar först på att avstå från den och stanna på hotellet med tanke på att mitt meniskopererade knä inte är färdigtränat och konditionen därmed är kraftigt reducerad. Det är otroligt så fort man tappar i ork då man ofrivilligt blir stillasittande. Men nyfikenheten tar överhand och kanske är det så att viljan var starkare än förnuftet. Så jag bestämmer mig för att följa med och jag behöver ju inte gå ända upp till toppen.

Början på vandringen är lätt, släta vägar som slingrar sig fram mellan teodlingar och vacker skog. Jag lufsar på i min egen takt, stannar till och beundrar utsikten då och då.

Kul att se hur vägen följer berget på andra sidan dalen.

Än så länge ångrar jag inte att jag följde med,  utsikten även på lägre nivåer är hänförande. Det är bara att ta det lungt och gå sakta i min egen takt.

Högre upp blir det plötsligt trappor, uppför är inget problem med knät även om orken får sig en liten törn. Andhämtningspauserna blir lite tätare och värmen gör att vattenflaskan verkligen var nödvändig att ha med.

Funderar ett tag på att sätta mig här och vänta, men tänker att jag kan väl gå en liten bit till. Går ju sakta och försiktigt. Senare tar trapporna slut och stigen blir smal och ganska så ojämn men inte så speciellt svår att gå så jag fortsätter en liten bit till

och så en liten bit till

och ytterligare en liten bit till.

Känns lite fel att vända nu och så plötsigt är jag uppe på toppen, ja nästan högst upp men här måste jag ju bara stanna till en stund. Här träffar jag på de mest bedårande små valpar. De måste bara fotas.

Någon har skurit upp en plastflaska och försett dem med vatten.  

Efter att ha hämtat kraft med att beundra de små valparna tar jag mig upp för den sista lilla backen och har bestigit Little Adam`s Peak.

Lilla Adams Peak har fått sitt namn efter att formen på berget påminner om "the holy mountain" Adam`s Peak, som är ett betydligt högre berg och svårare att bestiga.

Fin utsikt här upp, värt besväret med den svettiga vandringen upp.

Dessutom finns det fler goa valpar här uppe.

Men det är här det där med viljan och förståndet kommer in, har man gått upp så måste man även ta sig ner. Bara att traska på och sakta och försiktigt tar jag mig ner nivå för nivå. En bit ner kan de lite mer våghalsiga åka en slags linbana, där man hänger i en sele. Ser frestande ut, men med tanke på att min axel bara har två veckor efter operation och att jag inte får upp armen mer än i axelhöjd ännu, så är det inget för mig. Förstorat man den här bilden så ser man två modiga som åker ner.

Syns även här.

På vägen ner stannar jag upp och beundrar iderikedomen, marken behöver stöttas upp på vissa ställen och man tar vad man har.

Väl nere smakade min kalla Pepsi väldigt gott och efter den begav vi oss iväg för att hinna med att se när tåget passerar över Nine Arch bridge. Men det tar vi sedan.

                                                                    föregående  - nästa