Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.

En vecka hos dottern i Spanien.

Envis influensa i år,  inte ens en vecka hos dottern i Spanien lyckades skaka loss den sega hostan. Orken för långa promenader fanns inte riktigt där, men solen, värmen och att få se hennes favoritplatser i närområdet gjorde ändå gott.

Clot de Galvany är ett litet men biologiskt rikt naturreservat alldeles i närheten. Vi hade tänkt oss en längre runda, men när vi väl kom dit märkte jag hur mycket influensan tagit på krafterna. Promenaden blev kortare än planerat, men området gav ändå mersmak, här finns både räv, flamingo och mängder av fina fåglar.

Jag reste med lätt bagage och tog bara min lilla Sony AX5000 med mig. Den ryms i fickan och är perfekt för spontana bilder, men för fågelfoto är den förstås ingen idealisk följeslagare.

Skylten sa att man skulle fotografera här, så vi lydde. Dottern tog uppgiften på fullaste allvar.

När krafterna tryter så är det uppiggande med en lunch i solen på dotterns altan.

Grannens hundar verkade tycka att vår lunch såg misstänkt trevlig ut. De gjorde sitt bästa för att se ut som om de också var bjudna. Svårt att motstå de där blickarna.

Dottern ville visa mig en plats hon tycker särskilt mycket om – Villajoyosa. Dit tog en liten utflykt nästa dag.

På vägen dit möts man av den stora svarta tjuren som står på höjden, ett riktigt landmärke med sin mäktiga silhuett som vakar över landskapet. Tjuren är en av Spaniens berömda Osborne‑tjurar, ursprungligen skapad på 1950‑talet som reklam för brandy. De stod en gång utspridda längs vägar över hela landet, men när vägreklam förbjöds fick tjuren stå kvar – inte som annons, utan som kulturarv och symbol för Spanien.

I dag är den en självklar del av landskapet, lika mycket Spanien som olivträden och de vita byarna.

Bilder från den utflykten kommer i nästa inlägg.

Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.

Senvägen med små tassar

Song Wat tar slut men är man i Bangkok så finns det en del del att se på väg till Sky train-stationen och resan åter till hotellet.

I ett försök att ta en genväg så blir det en riktig senväg, för vem kan gå förbi en korg med helt ljuvliga kattungar. Inte då jag.

Gatan vi svängt in på är en slags matgata och kattungarnas korg finns hos en av de som har ett matstånd.

Han har inget emot att man stannar och tittade lite på hans kattungar, och jag är långt ifrån ensam. Det är vi tanter som inte kan låta bli att stanna – männen går förbi som om de inte såg en hel korg av charm.

Helst hade jag velat ta med mig minst en av dessa söta kattungar, men blir nog lite problem i tullen då.

En sådan här gråspräcklig hade det blivit i så fall.

En välkomnande skyllt gör att i fortsätter in på gatan.

Där inne på ett fik hittar jag vad som kan vara kattungarnas mamma.

Ett kattvänligt matställe. Skyltarna på bakdörren talar för det.

SWEETPISTA – Vaktkatten ser allt!" Tillträde förbjudet utan tillstånd! Katten med viftande tass säger: "แวววว!" (Typ: ”Jag ser dig!”) Här smyger ingen förbi – inte ens med tonfisk i fickan.

Nästa servering har inga katter men tycker att man ska spara på vatten.

Den här lilla gatstumpen, som inte var någon genväg, hade däremot en mängd gatumålningar och då kan jag inte låta bli att fota. Gillar om det dessutom kommer någon ivägen.

Han stod och dirigerade en bil in på parkeringen, märkte att jag tog bilder men spelade oberörd. Först när bilen stod perfekt vände han sig om, log och gav mig en tummen upp, ett litet ögonblick av ordlös kontakt.

Andra var helt uppslukade av sin mobil.

Vår promenad går mot sitt slut, vi är snart framme vid en Sky train-station. Strax före den passerar vi en staty av fältmarskalk prins Bhanurangsi Savangwongse – den man som av kung Rama V utsågs till den första generaldirektören för Post- och telegrafverket. Enligt plaketten har han hedrats som ‘Grundaren av Thailändska postväsendet’. En stillsam hyllning mitt i stadens brus. 

Kanske är det passande att just här, där vägar möts och meddelanden färdas, står en man som en gång grundade Thailands postväsen. En påminnelse om att även i en digital tid börjar allt med en vilja att nå fram.

Ja, just det – det där som alla turister stannar till vid. Ett virrvarr av ledningar, lika nödvändigt som obegripligt. Kommunikation på sitt eget vis. Man tar sig för pannan och drar oss sedan vidare mot hotellet.

Trött i ryggen och tacksam för en sittplats på Sky train. Och när tankarna glider in på kommunikation, inser jag att alla som inte sover redan är djupt försjunkna i sina skärmar.

Tog den säkra resvägen åter istället för att testa den mer spännande varianten med Tuktuk.