Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.

Senvägen med små tassar

Song Wat tar slut men är man i Bangkok så finns det en del del att se på väg till Sky train-stationen och resan åter till hotellet.

I ett försök att ta en genväg så blir det en riktig senväg, för vem kan gå förbi en korg med helt ljuvliga kattungar. Inte då jag.

Gatan vi svängt in på är en slags matgata och kattungarnas korg finns hos en av de som har ett matstånd.

Han har inget emot att man stannar och tittade lite på hans kattungar, och jag är långt ifrån ensam. Det är vi tanter som inte kan låta bli att stanna – männen går förbi som om de inte såg en hel korg av charm.

Helst hade jag velat ta med mig minst en av dessa söta kattungar, men blir nog lite problem i tullen då.

En sådan här gråspräcklig hade det blivit i så fall.

En välkomnande skyllt gör att i fortsätter in på gatan.

Där inne på ett fik hittar jag vad som kan vara kattungarnas mamma.

Ett kattvänligt matställe. Skyltarna på bakdörren talar för det.

SWEETPISTA – Vaktkatten ser allt!" Tillträde förbjudet utan tillstånd! Katten med viftande tass säger: "แวววว!" (Typ: ”Jag ser dig!”) Här smyger ingen förbi – inte ens med tonfisk i fickan.

Nästa servering har inga katter men tycker att man ska spara på vatten.

Den här lilla gatstumpen, som inte var någon genväg, hade däremot en mängd gatumålningar och då kan jag inte låta bli att fota. Gillar om det dessutom kommer någon ivägen.

Han stod och dirigerade en bil in på parkeringen, märkte att jag tog bilder men spelade oberörd. Först när bilen stod perfekt vände han sig om, log och gav mig en tummen upp, ett litet ögonblick av ordlös kontakt.

Andra var helt uppslukade av sin mobil.

Vår promenad går mot sitt slut, vi är snart framme vid en Sky train-station. Strax före den passerar vi en staty av fältmarskalk prins Bhanurangsi Savangwongse – den man som av kung Rama V utsågs till den första generaldirektören för Post- och telegrafverket. Enligt plaketten har han hedrats som ‘Grundaren av Thailändska postväsendet’. En stillsam hyllning mitt i stadens brus. 

Kanske är det passande att just här, där vägar möts och meddelanden färdas, står en man som en gång grundade Thailands postväsen. En påminnelse om att även i en digital tid börjar allt med en vilja att nå fram.

Ja, just det – det där som alla turister stannar till vid. Ett virrvarr av ledningar, lika nödvändigt som obegripligt. Kommunikation på sitt eget vis. Man tar sig för pannan och drar oss sedan vidare mot hotellet.

Trött i ryggen och tacksam för en sittplats på Sky train. Och när tankarna glider in på kommunikation, inser jag att alla som inte sover redan är djupt försjunkna i sina skärmar.

Tog den säkra resvägen åter istället för att testa den mer spännande varianten med Tuktuk.

Shopping Survival Guide: Vad du inte visste att du kunde äta (men kanske borde)

Häng med på en shoppingtur i Kuala Lumpor.

Först får man ta och klä sig lite lämpligt i värmen.

Vad man tar på sig beror lite på vilken modetyp man är. Vissa följer trender. Andra följer väderprognosen. Vissa klär sig för att synas.

Bara man inte går helt bananas i klädstilen så ordnar det sig.

Vi startar med att besöka en butik som har ett brett sortiment av kryddor och kinesiska varor.

När man står där i asiatiska delikatesshyllan och funderar på middag, är det lätt att känna sig… blåst. Simblåst, alltså. För vad är väl mer festligt än att bjuda på torkad fiskblåsa till förrätt och ginsengrot till dessert.

Fågelbo – nu i lyxförpackning. Kilopriset får en att undra: är det här verkligen något man äter, eller är det en investering? Vissa köper guld. Andra köper torkade reden från svalor. Smakar det fågel, så kostar det fågel.

Så varför inte lite fågelbo till kvällens middag till det facila priset av 5.038 kr/100 gram.

Eller om man vill slå på stort så kan man köpa de dyrare för 9.735 kr/ 100 gram.

Men en ramen kanske är något som lockar mer.

För de riktigt modiga så finns det även non-halal, ingen fara för apoteket ligger runt hörnet.

Halloween har redan varit, men man kan nog festa på en skrämmande bakelse ändå.

Kanske välja ett säkert kort och välja Spam istället.

Men hur det nu är med all spännande mat så fastnade vi till slut för ett tryggare alternativ, en lobster roll. Utsökt god.

Men den där drickan i plastpåse testade vi inte.

Selfoss

Selfoss är en trevlig liten stad.  Perfekt utgångspunkt för utflykter, speciellt om man vill åka den Gyllene cirkeln.

Staden började växa fram efter att den första hängbron över Ölfusá byggdes 1891. Under 1900-talet har Selfoss utvecklats från bara ett par tiotal invånare till en blomstrande småstad med över 9 000 invånare år 2023.

Selfoss har också ett nytt gågatuområde och ett mat­hallskoncept vid den återuppbyggda gamla mejeribyggnaden.

Utanför den gamla mejeribyggnaden har de fyndigt målat elskåp i passande motiv.

Även glassbutiken har utnyttjat brandposten. 

Solen skiner och en liten fika i solen lockar.

Det är inte billigt på Island,  en tårtbit kostar 1.590 ikr (127 skr). Det får bli en liten kaka till kaffet för oss.

Sedan är vi mogna för en lite promenad,  så nu kan vi gå tillbaka till granen mitt i floden, som jag nämnde förut. Men eftersom vi nu är på Island och här finns det sägner om det mesta, även om den här klippan.

Långt innan Selfoss växte fram som stad, när Ölfusá flöt vild och obehindrad genom lavafält och dimhöljda berg, reste sig en ensam gran på en liten klippö mitt i strömmen. Invånarna undrade om trädet var ett julskämt eller en konstinstallation, men snart stod det klart att det var äkta – en symbol för naturens envishet och uthållighet, så unik att det utsågs till Årets träd.

Enligt isländsk folktro var Jórunn en temperamentsfull jättinna, starkare än tio män och fruktad av både människor och väsen. Hon blev fruktansvärt arg och sårad efter en hästkamp, då hennes fars stolthet, den svarta hingsten Eldfluga, förlorade mot en främling. I raseri slet Jórunn låret av motståndarens häst, sprang till Ölfusá och kastade en enorm sten i älven. Med ett dån som fick marken att skälva hoppade hon upp på klippan.

Stenen blev känd som Jóruklettur. Ensam och tyst stod den kvar i strömmen – en märklig ö för en vild jättinna som tidigare terroriserat bygden från sin grotta på berget Hengill. Där levde hon tills en hjälte med en silveryxa, utsänd av den norska kungen, slutligen fördrev hennes vansinne.

Åren rann som vattnet runt klippan. Vindarna bar viskningar av gamla visor och sagor. En dag återvände Jórunn till sin klippa och möttes av något oväntat: en liten gran hade slagit rot där hon en gång stått. Späd men orubblig, precis som henne, sträckte den sina barr mot himlen.

När Jórunn försiktigt rörde vid granens barr, bröts hennes stenfrusna hjärta för första gången på ett sekel. Hon log och förstod att hennes vrede lämnat mer än en sten i älven. Den hade skapat en plats där nytt liv kunde gro.

Sedan dess vakar Jórunn över granen från sin grotta i Hengill. Och varje gång någon ser det lilla trädet mitt i Ölfusá, känner de något märkligt: en blandning av styrka, sorg och hopp. Som om naturen själv minns henne.

Här nere vid floden finns det mer att se. Det är några ovanliga geologiska formationer i form av små cirkulära gropar.

Vid strandbanken där Ölfusá rinner fram med kraft och klarhet, syns märkliga gropar i marken – små fördjupningar som liknar fotspår från jättar eller urtida väsen. Men det är inget mystiskt med dessa gropar det finns en geologisk förklaring. Det är så kallade lavakrukor som är 1-2 meter i diameter och upp till en halv meter djupa. De bildades för cirka 8770 år sedan i ett  massivt lavaflöde drog fram här, enorma gasbubblor uppstod från den smälta lavaflödet. När lavan sedan svalnade så bildades dessa håligheter.

Vi fortsätter vår promenad och ser att det finns gatukonst även här.

Finns även snidad konst.

Men nu börjar det suga lite i magen,  dags att leta efter något matställen. Vi styr våra steg upp till det lilla charmiga torget där flera hus är rekonstruktioner av historiska byggnader från hela landet.  Såg att det fanns havsöring på ett ställe. Tyvärr är det inte öppet, så vi får leta vidare.

På jakt efter ett matställe blev vi mättade – inte på mat utan på läslust. Vi passerade en trappa förvandlad till ett färgsprakande bibliotek, där varje uppmålad bokrygg bjöd in till en ny berättelse. När vi nått toppen hade vår aptit på ord bara växt, snarare än stillats. Men magen fortsatte kurra så vi fortsatte leta efter något lämpligt ställe att äta på.

Fastnade till slut för Krisp och för den traditionella maträtten Plokkfiskur.

Den påminner mycket om en fiskgratäng  och består av kokt vit fisk (ofta torsk eller kolja), potatis, lök och en vit sås, ofta baserad på mjölk och smör. Allt blandas ihop till en krämig röra och gratineras, ofta med ost på toppen. Till det serveras rågbröd och smör. Det är en älskad husmanskost på Island – enkel, mättande och full av smak. Dessutom var det mycket gott.

I fortsättningen åker vi till Stöng, går att läsa här.

Promenad i Narva.

Det första som våra ögon fastnar på, när vi kommit förbi och runt hela stora tullanläggningen, är det här huset.

Det kallas för Veetorn Residential, vattentornhuset.  Från början var det tänkt att fungera som ett kombinerat bostadshus och vattentorn. Byggnaden ovanpå huset innehåller två stora vattenreservoarer men  har aldrig varit i bruk eftersom stadens rörsystem inte kunde hantera det tryck som skulle uppstå. 

Det byggdes 1969 och är ett exempel på brutalistisk arkitektur från Sovjetunionens era.

Vi är både trötta i benen och det suger lite i magen. Det är en varm dag och vi har gått ganska långt och är riktigt törstiga. 

Hittar ett litet ställe som heter Oven Café och de serverar även mat. Deras specialitet verkar vara bakelser för de säljs slut medans vi avnjuter en riktigt god Spagetti carbonara.

Sedan är vi redo för nya upptäckter. Vi ser att många hus vittnar om den sovjetiska byggnadsstilen.

Längst bort på den här gatan ligger, Voskresenskijkatedralen eller Uppståndelsekatedralen en estnisk-ortodox kyrka.

En del hus är i behov ar en riktigt rejäl upprustning eller så är de klara för rivning.

Vi går förbi ett dagis med passande dekor ovanför dörren.

Soptunnorna vaktas av en liten pigg figur.

Vi hittar Försoningsbänken, den står i parken vid kulturhuset. Den är mer än bara en sittplats utan ska vara ett symboliskt nav för möten, reflektion och samhörighet.

Vi har inte så mycket tid på oss innan tåget går tillbaka mot Tallinn, så vi bestämmer oss för att gå åt det håll stationen ligger.

Det finns en promenadväg, Joaoru Trai, som går utefter floden Narva. Här är det badförbud, gäller även hundar. Promenadvägen går över Joaoruön som ligger som en liten oas mitt i floden. Leden slingrar sig förbi Estlands östligaste punkt. 

Ser att det på båda sidor av floden sitter det några och fiskar. Vet inte säkert men gissar att det som ser ut som ett grönt litet lusthus egentligen är en vaktkur. Den har samma färg som de andra vaktkurerna utefter floden.

Kanten ner mot floden är markerad med gränsstolpar med jämna mellanrum.

Här där promenadvägen förr var en liten stig, där är det en rejäl trallstig byggd. Den är finansierad med EU-bidrag.

Bron som syns där framme är järnvägsbron över till Ryssland. Den gröna vaktkuren är också på Ryska sidan.

Någon där inne spanar säkert på oss.

Här där vi går upptäcktes den äldsta kända bosättningen i Narva-regionen. Det var folk som bosatte sig här när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 8000 år sedan.

Det kan vi läsa på en skylt som vi passerar.

På andra sidan av floden ligger Narva vattenkraftverk. Många i Estland är oroliga för att Ryssland ska strypa elöveföringen därifrån. Kraftverket utnyttjar floden Narvas vattenkraft för att generera elektricitet och har varit i drift sedan 1955. Anläggningen är en av de största vattenkraftverken i nordvästra Ryssland och har en kapacitet på 125 MW. Den är en del av det ryska energisystemet och bidrar till elförsörjningen i Leningrad och omkringliggande områden.

I slutet på promenadvägen kan man gå längst ut mot kanten av floden och där se hela järnvägsbron.

En rysk soldat patrullerar brofästet på Ryska sidan.

På estniska sidan ligger det en träningsanläggning av något slag. Fanns även en träningsbana för hundar bredvid. Vet inte om de är i bruk.

Nu är det dags för oss att återvända till stationen för hemresa. Resan hem tar tre timmar för det här tåget stannar på fler stationer på vägen.

Vid järnvägsstationen i Narva finns den här minnesplatsen för offren för den sovjetiska massdeportationerna som ägde rum 1941 -1949. Då deporterades tusentals estländare till Sibirien och andra delar av Sovjetunionen under mycket brutala förhållanden.

Fast vi åkte med ett lite modernare tåg än det här som står vid järnvägsstationen i Tallinn.