Vem bor på Staffa!

Ja vem kan bo på ön Staffa?

Inte en människa bor där men ön är välbesökt av människor. Tittar du på berget till höger så står det två stycken högt där uppe. De ser visserligen ut som två myror men jag gissar att de har bra utsikt och att de tycker att våra zodiaker ser ut som små barkbåtar där uppifrån.

Men vi ser att där finns en del bofasta ändå. De har kanske bara sin tillfälliga boning där men några av dem visar sig för oss. Som de här två strandskatorna som är ute på en liten strandpromenad. Här har de röda ögon och lite annorlunda teckning än de gulögda som jag såg på Falklandsöarna.

På en liten kobbe sitter en långnäbbad fågel. Vår kunnige guide och zodiakförare berättade vad det var för fågel men det  har jag glömt vad det var för sort. Spov eller snäppa av något slag?

Fast att det här är en tofsskarv det vet jag.

Den ville inte ha något besök utan skyndar iväg.

Vi kryssar vidare bland alla fåglar.

Titta där ligger ejdern och ruvar. Men vad är det som kikar fram bakom henne, någon med lång näbb.

En annan vinkel avslöjar att den lilla kobben var tätbebodd. Även ejderhanen var där och de hade sällskap av en strandskata.

Tittar på utsikten.

Vi hittar också ett gäng lunnefåglar som simmar omkring. Sakta närmar vi oss flocken.

Några simmar lugnt när vi närmar oss.

Andra gömmer huvudet under ytan. Eller så är den bara ute och snorklar.

Kvar blir bara ett plask när den försvinner ner under ytan.

Andra i flocken tar sats...

...och flyger iväg.

Men det gäller att se sig för så man inte krockar med ivriga fotografer och gummibåtar. Kan berätta att den klarade sig bra efter krocken.

En lite ovanlig form på en ö som ligger lite längre ut, den kallas för Holländarens hatt.

Vi återvänder till vår fatyg för att äta en god lunch.

Efter lunch ska vi till Lunga och se om det finns några lunnefåglar där.

Föregående inlägg om Staffa och Fingal´s Cave - Nästa inlägg om Lunnefåglarna på Lunga

Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna