Från murar till mirakel – en roadmovie på Malta

Jag brukar säga att ett av de bästa sätten att snabbt få grepp om en ny plats är att ta en hop‑on‑hop‑off‑buss. Man får en överblick, några oväntade glimtar och en känsla för hur allt hänger ihop. Men i Valletta undrade jag faktiskt om det ens kunde finnas sådana bussar – staden är ju liten, gatorna smala och backarna branta nog att få vilken chaufför som helst att börja svettas.

Fast det är ju inte bara staden som är liten. Hela landet är kompakt. Man skulle utan problem kunna placera in ungefär tio Malta på Gotland, och ändå få lite yta över. Så när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att hop‑on‑hop‑off‑bussarna här täcker nästan hela ön med bara två olika rutter.

Bor man i Valletta är en av de smidigaste platserna att kliva på bussarna Indipendenza‑torget, där trafiken öppnar upp sig lite och man slipper trängas i de allra smalaste gränderna.

Det finns en tidtabell för bussarna, men den verkar bara vara på ett ungefär. Så vi hade gott om tid att sitta vid Indipenzia-statyn och iaktta folk och trafik.

Bra att matcha färgerna – de såg ut att ha planerat det där bättre än bussbolaget planerat tidtabellen.

Vill man inte åka buss så kan man välja häst och vagn.

Efter lång väntan dök äntligen vår buss upp. Den första som rullar in vid Indipenzia‑statyn var den södra turen. Vi hade bestämt oss för att åka hela varvet i ett svep, utan att hoppa av vid varje frestande stopp. Mest för att få en känsla för ön som helhet – Valletta var ju huvudmålet för resan, men det är något med att se landskapet glida förbi som gör att man förstår en plats på ett annat sätt.

Och efter att ha suttit där så länge att vi nästan började känna oss som en del av torgets inventarier, kändes det faktiskt rätt skönt att bara luta sig tillbaka och låta bussen ta oss dit den ville.

Med bussen fick vi också se lite mer av Valletta – sådant som låg lite för långt bort för att vi skulle orka gå dit själva. Och det gick fort. Plötsligt dök det upp platser, ny vyer och små kvarter fick vi se. Tur att kameran var med, för minnet hade aldrig klarat av att hålla reda på allt det där i farten.

Efter en stund märktes det hur staden började tunnas ut. Och så, nästan utan att vi hann reagera, var vi ute på landet.

Det är alltså här ute som alla de goda grönsakerna och frukterna odlas, och det är också här man hittar många av de små gårdarna som tillverkar korv och vin.

Första samhället vi kom till – och där det egentligen hade varit väldigt trevligt att hoppa av och gå en sväng – var Marsaxlokk. Men med hop‑on‑hop‑off‑bussarna går nästa buss först om minst en timme, och vi ville både hinna runt på båda turerna och vara tillbaka i Valletta i tid för middag. Så vi satt kvar.

Marsaxlokk är ju känt för sina färgglada fiskebåtar, luzzus, som ligger och guppar i viken som små karameller. De är målade i starka blå, gula och röda nyanser – färger som både syns på långt håll och som sägs bringa tur. I fören sitter ofta de målade ögonen, Osirisögonen, som enligt traditionen ska skydda fiskarna ute på havet. Det är något väldigt charmigt med hur de ligger där, nästan som om de poserade för alla som passerar.

När bussen lämnade Valletta och vi gled först förbi hamnen, där båtarna låg tätt som små färgglada frimärken på rad. Allt från fiskebåtar till pendelbåtar och turistkatamaraner – det kändes nästan som om hela ön hade samlats vid kajen för att säga hej då. Men ganska snart tunnades staden ut, husen blev lägre, och havet dök upp i korta glimtar mellan fälten.

Och så, plötsligt, stod det där på en klippa: ett av Maltas gamla Girgenti‑torn. De här tornen byggdes på 1600‑talet som en kedja av vakttorn längs kusten, så att man snabbt kunde varna om fientliga skepp närmade sig. Just det här tornet – Tal‑Ħamrija Tower – ligger dramatiskt placerat med utsikt över havet och den lilla mörka ön Filfla långt där ute. Det ser nästan ut som en filmkuliss, så ensamt och väderbitet som det står.

Det är något särskilt med att se det från bussen. Man hinner inte stanna, men man får ändå den där känslan av att ön bär på mycket mer historia än vad som ryms i Vallettas gränder. Och det är just sådana ögonblick som gör hop‑on‑hop‑off‑turen värd att ta – även om man sitter kvar i sätet hela vägen.

Det är verkligen något sagolikt över det här tornet. Tal‑Ħamrija‑tornet – ett av Maltas gamla Girgenti‑torn – har just den där känslan av ett ”Törnrosatorn som somnat på klippkanten”. Den runda formen, den grova kalkstenen och den lilla dörren högt upp gör att man nästan väntar sig att en ranka ska börja slingra sig runt murarna vilken sekund som helst.

Och om man kisar lite mot solen är det nästan så att man kan föreställa sig Rapunzel sitta där uppe och vädra ut sitt hår i havsbrisen.

Så står det där, lite vindpinat, lite bortglömt, med havet som enda granne. Ett sådant där ställe där fantasin får fritt spelrum, och där man förstår hur mycket historia som gömmer sig längs Maltas kust – även när man bara passerar förbi med en buss.

Sagostämningen höll inte i sig särskilt länge. Mitt ute i ingenstans, långt från både hållplatser och civilisation, small det plötsligt till. Bussen ryckte till och dog tvärt, som om den bestämt sig för att ta en paus.

Visserligen stod det “Slow down” på skylten precis där vi blev stående – men det här var kanske att ta instruktionen lite väl bokstavligt. Något hade gått sönder, och hur mycket vår chaufför än försökte locka igång motorn igen så hände absolut ingenting. Vi kom ingenstans.

Både chaufför och passagerare gjorde tappra försök att lokalisera felet, men bussen stod där den stod. Motorn var lika envis som en mulåsna, och vi började undra vad som nu skulle hända. Ibland funderar jag faktiskt på om det händer udda saker bara för att jag ska få något att skriva om i bloggen – universum verkar ha en märklig känsla för timing.

En del passagerare passade på att ta en rökpaus, andra satt kvar och väntade tålmodigt i sina säten. Och de två tjejerna som stod utanför hade tydligen bråttom, för de beställde en Bolt och försvann lika snabbt som bussen hade stannat.

Vi var faktiskt lite inne på samma linje som tjejerna – tanken på att beställa en Bolt och bara lämna alltihop lockade mer och mer. Men vi bestämde oss för att vänta en stund till och hoppades att bussbolaget hade skickat ut en ersättningsbuss.

Och mycket riktigt: efter ett tag svängde en ny buss in som en räddande ängel på den dammiga landsvägen. Vi kunde kliva över, hitta nya platser att sitta på och fortsätta vår färd som om ingenting hade hänt.

Det var tur att vi hade tålamod att vänta för det var mer än hälften kvar på turen.

Blev inte så många bilder från bussen, men när vi nästan blev överkörda av ett flygplan vid  flygplatsen så tog jag en bild.

Vi kommer till Wied iż‑Żurrieq.

Det är något särskilt med kusten vid Wied iż‑Żurrieq. Klipporna faller brant ner i det djupblå havet, lager på lager av sten som formats av vind och vågor långt innan någon satte sin fot här. Vi stannade till vid utsiktsplatsen och lät blicken följa de dramatiska formationerna som fortsätter bort mot horisonten, där ljuset löses upp i dis.

Härifrån går båtarna ut till de berömda Blå grottorna, men den här gången nöjde vi oss med att stå kvar på land och låta fantasin göra resan. Havet slog mot klipporna långt där nere, och man kunde nästan ana hur ljuset måste dansa inne i grottorna när solen står rätt.

Ibland räcker det att bara stå stilla en stund, känna vinden och se hur landskapet öppnar sig. Det här var en sådan plats — och en sådan stund.

Vi fortsätter vår busstur genom landskapet på den södra delen av Malta. Här ute känns ön nästan ödslig – små gårdar, steniga fält och långa sträckor utan att man möter en enda människa. Trafiken rullar på i sin egen takt, och mitt i allt det stillsamma står en ensam häst vid vägkanten och tittar på oss som om den försöker förstå vad vi egentligen har så bråttom till.

Det finns igelkottar på Malta. Det är en underart av den nordafrikanska igelkotten, och den är alltså inte samma art som våra svenska. De är mindre än våra och lite ljusare i färgen, och de rör sig gärna i skymningen. På flera håll finns det till och med särskilda varningsskyltar för dem, eftersom de ofta korsar vägarna.

Malteserna är ganska stolta över sina små igelkottar, och även om de är skygga ser man spåren av dem överallt – inte minst i form av de där charmiga skyltarna som ber bilister att sakta ner.

Man kan lugnt säga att han hade lite bråttom. Farten var av det slag som gör att man diskret håller i sig i sätet och samtidigt försöker låtsas som att allt är helt normalt. Och det mest imponerande? Vi kom faktiskt ikapp den buss som enligt tidtabellen skulle ha gått en hel timme före oss. Det är nästan så man undrar om vår chaufför hade en hemlig tävling med sig själv.

Ibland blir de bästa bilderna inte de skarpaste, utan de som fångar känslan i stunden – och just här var känslan tydlig: håll i hatten, nu kör vi.

Och på tal om att hålla i hatten – det var det minsann en som tog på största allvar. Mitt i allt skumpande och svängande dök hon upp i bussen: damen med den mest färgsprakande hatten på hela Malta. Den lyste som ett eget litet fyrtorn där hon satt, helt oberörd av farten och korsningarna som susade förbi.

Det var nästan så att hatten hade bättre balans än vi andra. Medan landskapet blev suddigt och chauffören fortsatte sin personliga rekordjakt, satt hon där som om hon var ute på en stilla söndagsutflykt. 

Man kan säga mycket om maltesiska bussar – men de bjuder på underhållning i världsklass, även om man inte åker ut till de Blå grottorna.

När jag såg en flock duvor svepa fram över fälten kom jag att tänka på hur det var – eller kanske fortfarande är – på Malta när det gäller småfåglarna. 

Malta hade ju länge en tradition av att fånga småfåglar, ibland till och med i stor skala. Men mycket har förändrats. I dag är den lagliga fångsten förbjuden, och EU håller hårt i reglerna. Visst förekommer det fortfarande en del olaglig fångst, men långt ifrån som förr, och de flesta turister märker ingenting av det. Naturen får lite mer andrum, och flockar som den här kan flyga vidare utan att någon försöker fånga dem.

Det var just den tanken som slog mig när duvorna passerade över träden: hur fri en fågel egentligen är när den får vara just det – en fågel. Och hur mycket av en resa som sitter kvar i en, även när man står hemma och tittar upp mot en helt annan himmel.

Det var mycket landskap den här dagen. Fält, låga stenhus, små samhällen som gled förbi medan bussen fortsatte sin färd genom Malta. Men så, nästan som en kuliss som någon rest upp mitt i allt det jordiga och stillsamma, dök den upp: Mdina. Den gamla huvudstaden. Den tysta staden.

Mdina är egentligen som allra mest pampig på håll. Där den ligger på sin höjd, omgiven av murar som sett mer historia än man nästan kan föreställa sig, ser den ut som något hämtat ur en saga. Torn, portar, gyllene kalksten som fångar ljuset även när himlen är blek. Det är en stad som inte behöver anstränga sig för att imponera – den bara gör det.

När man närmar sig märker man hur stillheten nästan ligger som ett lock över gatorna. Det är svårt att tro att det här en gång var Maltas centrum, platsen där allt hände. Men kanske är det just därför den känns så speciell idag: den bär sin historia med en sorts självklar värdighet, som om tiden inte riktigt rår på den.

Mdina har dessutom fått spela stjärna i mer än bara historieböckerna. Många kända filmer och serier har spelats in här genom åren, bland annat Game of Thrones, som använde både porten och de smala gränderna som kuliss till King’s Landing.

Även hästarna verkade ta Mdinas historia på största allvar. När vi kom fram stod de där vid porten, redo att köra sina karozzin genom de smala gränderna, och de såg nästan lika högtidliga ut som själva stadsmuren. Varje häst bar en stor fjäder eller plym som svajade stolt i vinden, som om de var på väg till en ceremoni snarare än en vanlig tur med turister.

Hantverksbyn vid Ta’ Qali är en plats där Maltas traditioner fortfarande lever, även om byggnaderna ibland ser ut som gamla militärbaracker som fått nytt liv. Här håller hantverkarna fast vid tekniker som gått i arv i generationer – glasblåsare, silversmeder, keramikmakare och läderarbetare som arbetar sida vid sida.

Det är också en av få platser där man fortfarande kan känna att hantverket inte bara är en souvenirindustri, utan en del av Maltas själ. Många av hantverkarna har sina verkstäder här året runt, och man får ofta se dem mitt i arbetet – inte bara färdiga produkter i hyllor.

I Mosta möts man av Rotundan, den stora kupolkyrkan som reser sig som ett landmärke mitt i staden. Den är imponerande redan på utsidan, men det är historien inuti som verkligen stannar kvar. Under andra världskriget föll en bomb rakt genom kupolen under en gudstjänst, men den exploderade aldrig. Ingen skadades.

Det kallas fortfarande “Mosta‑miraklet”.  Det är en plats som bär både tyngd och tacksamhet i väggarna.

På många håll på Malta byggs det för fullt. Nya bostäder, renoveringar och utbyggnader växer fram över hela ön, både för den växande befolkningen och för att möta turismen som bara fortsätter att öka.

På ett av taken stod den här arbetaren och dirigerade kranen med en imponerande precision, som om han styrde ett eget litet luftskepp. När allt var på plats kastade han en snabb vinkning, som ett godkännande av bilden – ett litet ögonblick av vardaglig vänlighet mitt i allt buller och byggdamm.

En påminnelse om att Malta inte bara är historia och gamla murar, utan också en ö som hela tiden är på väg att byggas om och byggas vidare.

Blir en annan typ av hus som växer fram.

Ett litet axplock från våra bussturer runt ön blev det till slut – långt, fullt av bilder och intryck, men det kändes ändå naturligt att slå ihop båda turerna till ett enda inlägg. Malta är ju en sådan plats där allt hänger ihop: landskapen, städerna, historien, byggdammet, hästarna med plymer och till och med igelkottsskyltarna.

Och som en sista liten blinkning till vardagen bakom alla sevärdheter avslutar jag med en häst som får sig ett välförtjänt bad. För även på en ö full av historia och dramatik finns det alltid plats för de där stilla, vänliga ögonblicken som säger mer än alla monument tillsammans.

Karta över bussturen

Diskobay och isberg

I dag ska vi åka båt, vädret ser lovande ut så det ska bli trevligt.  Hotellet sköter om transporten av väskorna till bryggan, det är skönt för även om det inte är så långt att gå till bryggan så är det inte slät väg precis. Vi lämnar våra väskor och går iväg.

Bryggan är inte så stor så jag funderar lite på hur båten ser ut för de kallar den för färjan. Lite storstadsvibbar får man om man tittar ner i vattnet.

Tidtabeller fungerar lite som en rekommendation här, båtar och flyg kommer när vädret tillåter. Ibland lite för sent och ibland före, så det är alltid bra att vara på plats i god tid.

Det är lite svalt ca +5 grader, vinterkläderna är på så jag fryser inte,  hinner titta lite på vad som finns runt omkring. Hörde att en räkindustri hade flyttat hit från en annan ö, antar att det är de som exporterar sina räkor i dessa container.

Färjan är på ingång, den ser inte så stor ut. Den färjan ska ta oss över till Diskoön.

Båten lägger till och hopp-i-land-tjejen lastar ur lite paket och post,  i ett skåp på kajen hämtar hon två säckar med PostNords logga på. Båten fungerar inte bara som färja utan även som postbåt. Våra väskor lastas ombord och försvinner ner under däck.

Båten tar 12 passagerare så vi har inga problem med att få plats.  Skepparen har en liten säkerhetsgenomgång, berättar var flytvästar och räddningsdräkter finns. Vi får också veta att det är fritt fram att gå ut för att fota och titta, men om sjögången blir för stor och larmet börjar tjuta måste vi gå in.

Vi passerar det gamla fiskeläget som ligger på en liten ö utanför staden, verkar inte vara mer än fåglarna som håller till där nu.

Längre ut ser vi lite övergivna byggnader.

Det börjar dyka upp små isflak i vattnet. Det här ser nästan ut som en vattenskoter på drift.

En del öar vi passerar ser helt obebodda ut.

Fast alla är inte obebodda, några verkar vara mycket populära.

Vi kommer fram till första och enda stoppet på resan mot vår ö, på Kitsissuarsuit (en gammal valfångststation) ska vi hämta deras avgående post och lämna inkommande.

Man tager vad man haver till postbil.

Det har varit ganska ljust ett bra tag, men på styrbords sida börjar  vi ana en soluppgång. 

Nu måste jag gå ut och fota, såg lättare ut än vad det var att stå bak på båten.  Skepparen håller god fart så det hoppar och skumpar en del. Jag hittar en ledstång där jag kan låsa fast armen igenom och inte studsa omkring.  Fast att hålla kameran stadigt och få stadiga bilder blir ett äventyr.

Men när isbergen börjar synas då måste jag försöka få lite bilder ändå.

Isbergen blir fler och fler och större och större.

Av förklarliga skäl åker vi inte så nära dem, då det endast är 10% av isberget som syns ovan vattenytan och dessutom kan de välta eller brista helt plötsligt.  Så de här isbergen som vi ser, och tycker att de är helt enorma, är egentligen betydligt mycket större.

Solen går upp och fåglarna vaknar.

Vi ombord på den lilla färjan kan inte sluta fascineras av alla isberg vi ser, vi turas om att hänga fast i ledstång och föreviga minnen.

Så många olika former och färger det finns på dessa jättar.

Tycker att berget till höger ser ut som en gubbe med hatt.

Träffar även på en drake.

Vår resa över Diskobukten tar lite drygt 2 timmar, ofta över öppet hav med endast isberg som sällskap.  Men nu börjar det dyka upp små fiskebåtar. Tyder på att vi närmar oss bebodda trakter.

Mycket riktigt, vi svänger in i en vik och där har vi målet för dagen, Qeqertarsuaq på Diskoön. 

Här ska vi stanna i två dagar.  Vi hoppar i land, men först ska postsäckarna levereras.

Nästa om Grönland

.

Aassiaat

Nu börjar det kännas som vi verkligen är på Grönland. 

Flyget till nästa plats tog bara lite knappt 20 minuter. Hit finns det inte någon bilväg. Vi har nu kommit till Aasiaat.

Aasiaat ligger på en ö i Diskobukten och namnet på staden betyder "spindlarna". Vet inte om de har extremt mycket spindlar där, men i stadsvapnet är det ett spindelnät.

Här på flygplatsen ska vi bli upphämtade av någon från hotellet. Han finns redan i den lilla flygplatsbyggnaden och hälsar oss välkomna. Det visar sig att vi är 8 och en halv som ska ha samma resrutt och samma boenden. Ett danskt par, två damer från Litauen en familj från Frankrike med sin 3 åriga dotter och så jag och min man. Vi kommer att bli som en liten grupp som inte har samma planer för dagen men som jag sa, samma resrutt.

Vi kommer lära känna dem under resans gång.

Vi får våra resväskor och kan åka till hotellet. 

Vi bor på hotell Söma, eller Sjömanshemmet som det egentligen heter, men alla säger Söma.

För att inte bli utan middag har vi förbokat bord på hotellets restaurang, vi läst den ska ha bra mat. Kollade på nätet innan och såg att det fanns inte så många alternativ på matställen, tror det var två.

De andra som kom samtidigt hade bokat en valsafari på 3 timmar ut i isfjorden. Valsafari är vi inte sugna på, har varit på det på Island  det enda som vi fick då var sjösjuka och se en säl. När vi dessutom ser att det är en ganska liten båt så känns det bra med middag istället. Det är en av båtarna vid bryggan som de ska ut med. Några valar? Nä de såg inga valar.

Vi får ett rum ned utsikt ut mot havet och den gamla fiskeindustrin...

...och in över staden har vi den klassiska bilden av Grönland med de små färgglada husen. Nu känns det som riktiga  Grönland.  Bara lite snö som fattas, fast är nog lite för tidigt för att få snö.

Nu var vi riktigt hungriga så vilken tur att det var dags för mat. Huvudrätten var Smörångad lokal fisk – panerad blomkål med lime – blomkålsskum – hasselnötter och örtsallad. Den lokala fisken nu i augusti var en ljuvligt god hälleflundra. Blomkål och rotfrukter upptäckte vi var vanliga tillbehör till maten. Naturligt eftersom sallad,  tomater och gurka och liknande ömtåliga grönsaker var svåra att transportera hit. 

Efter middagen tog vi en promenad på stan.

Träffade på ett par som precis kom tillbaka från en fisketur, fiskelyckan hade varit god sa de. Det gäller att fylla frysarna inför vintern då fartygstransporterna inte kommer fram. 

Vi går runt och tittar lite, kyrkan ser välbevakad ut. Där uppe ser vi en valbensportal, en sådan verkar finnas i varje samhälle. Berget upp mot kyrka är visst en populär lekplats. Ser du barnen där.

Här i Aasiaat bor ungefär 3.000 personer och det är Grönlands femte största stad. Den är ett administrativt centrum med bland annat sjukhus, ålderdomshem, museum, bibliotek och flera skolor. Det här är domstolen. 

Något som vi upptäcker att det är gott om här i Aasiaat är trappor...

...massor av trappor och långa trappor. 

Även polisstationen har trappor. 

Något annat som är utmärkande för grönländska samhällen är alla ledningar som ligger ovan jord. Något som är nödvändigt med permafrosten som gör det omöjligt att ha dem nedgrävda. 

Även tvätt som hänger på tork utomhus är vanligt. 

Vi traskar uppför och kommer upp till det röda huset med den stora målningen på, det är ett slags kulturhus och samlingshus. Inne finns det många traditionella målningar,  fast av parkeringen av många rullatorer utanför så verkar det vara någon pensionärsträff där, åldersmässig så skulle vi nog passa in i sällskapet men vi vill inte störa så vi går inte in. Men på baksidan av huset hittar vi ungdomarnas gästbok.

Ser även en lite annorlunda placeringa av toastolen vid ett hus.

Vi drar oss tillbaka mot hamnen och ser att det är en del rederiarbete och reparationer som görs där.

På en del fartyg är det en hel del kvar att göra för att  få dem sjödugliga.

Kom att tänka på ett gammalt uttryck som min far ofta använde när vi skulle åka bil och jag var orolig för bilsjuka. Han ansåg att en full mage var bästa boten, alltså " Tomma tunnor skramlar mest". Så jag får kanske tänka på att äta en stadig frukost i morgon bitti för då ska vi ut på sjön.

Sover gott och vaknar full av förväntan till en gryende morgon, för nu väntar nya äventyr och intryck. Ser du den lilla vita pricken borta i horisonten, mitt i bilden.  Det är ett isberg, dit ut ska vi snart. 

Nästa om Grönland

Till havs, till havs, fast ingen storm.

För oss är det lunchdags och den tänkte vi avnjuta ombord på den här båten samtidigt som den tar oss på en rundtur.

Sydney Harbour Bridge är ett av Sydneys mest kända turistattraktioner. Genom bron förbinds shoppingkvarteren i centrala Sydney med affärs- och bostadsområdet North Shore vid Sydney Harbour. Lokalt kallas den för "galgen" på grund av brons bågform. Bron var stadens högsta byggnadsverk fram till 1967.

Tillsammans med operahuset är det Australiens mest kända byggnad.

Brons utformning användes också vid bygget av Tyne Bridge i Newcastle, England och den bron är också nästan identisk förutom storleken. Bron här i Sydney är en av världens bredaste. Bågvalvet sträcker sig 503 meter och väger 39 000 ton. Valvet går upp till 134 meter över havet men på varma dagar expanderar stålet och höjer bron med upp till 180 millimeter.

De två pylonerna är ungefär 89 meter höga och gjorda av betong och granit. Pylonerna fyller dock ingen funktion för att hålla bron uppe utan tillkom främst av estetiska skäl.

Vår båt tuffar på och vi får se Sydney från havssidan.

Vår båtfärd passerar under bron flera gånger och det är lite kul att veta att Paul Hogan (Crocodile Dundee) varit byggnadsarbetare på den bron.

Vi får veta att man kan gå upp ovanpå bron också. Den kassiska versionen av BridgeClimb tar 3,5 timmar och är det mest populära alternativet. Då går man uppför mer än 1 000 trappsteg längs brons yttre båge på den sida som vetter mot Operahuset. Njuter av utsikten i 360 grader och poserar för bilder högst uppe på bron. Det lät väldigt frestande och om det inte varit så varmt hade jag nog gjort det.

På den här ön finns det en fin restaurang.

Även operahuset passerar vi flera gånger så jag kan få bilder på det från många vinklar.

Det är en fin dag och många båtar ute.

En fin udde.

Så åter in mot stan.

Någon i en italiensk grupp blev så inspirerad av operahuset så att hon drog några arior. Är inte för kunnig i ämnet för att kunna bedömma om det där var skönsång, men det lät inte lika vackert som då jag varit på opera.

Operahuset och bron samtidigt.

Vill man så kan man även åka hjulångare.

Operahuset från sidan.

Men nu tänker vi gå till operahuset.

Swan River till Perth.

I dag ska vi ta en flodtur på Swan River, vi åker från Fremantle till Perth. Floden hette från början Swarte Swaene Revier efter de svarta svanar som lever här. Vad den holländske upptäckresesaren Willem de Vlaming tänkte när han kom hit 1697 och fick se de svarta svanarna, kan man bara föreställa sig.

Vi tar oss ner till hamnen och spanar ut över Indiska oceanen, skulle vi segla ut här så hamnade vi troligtvis på Madagaskar så småningom.

Fast i dag är det tydligen storfrämmande på ingång.

Det är ett franskt örlogsfartyg som kommit på besök.

Här nere vid hamnen finns också det Maritima museet, arkitekturen får mig att tänka på operahuset i Sydney.

Vi får en trevlig tur på floden, jag spanar efter de svarta svanarna, men än så länge ser vi mest lyxiga hus som kantar stranden. Gina Rinehart en australisk multimiljardär bodde här men sålde nyligen sitt hus för summor som man knappt kan föreställa sig i fantasin. Om inte jag missuppfattade summan så lär det huset ha gått för 85 miljoner dollar.

Finns fler stora och överdådiga hus utefter floden.

Men nu var det de svarta svanarna jag ville se och spaningen ger resultat, de finns här fortfarande.

Alla svarta svanar härstammar från Australien. Churchill lär ha fått med sig några hem när han var hit på besök.

Det finns även andra som håller till på den floden, alla är inte lika vackra och stillsamma som svanarna. Den här mannen med sin leksak var tämligen irriterande där han lekte i svallvågorna efter vår båt. Han var värre än flugorna i Fremantle där han zick zackade fram bakom vårt båt.

Vi kom i alla fall fram till Perth.

Vi tuffar in till hamnen.

Här står Swan Bell Tower där tolv av de arton klockorna härstammar från  St Martin-in-the-Fields i London. 

I Perth tar vi en liten promenad och beundrar arkitekturen.

För de shoppingsugna finns det gott om tillfällen här.

Men shopping och traska i staden  är inte så skönt så vi åker till Botaniska trädgården. Här som på mängder av ställen i Australien finns det minnesmärken över alla de som stupat i krigen.

Här har man fin utsikt över Perth också.

Trädgården prunkar av blommor, träd och en hel del fåglar.

Röd kängurutass.

Gul kängurutass.

Red Wattlebird eller Rödflikig honungsfågel.

Men det är varmt och soligt och några vill åka och bada så vi styr kosan till stranden, en del skyndar snabbt ner till vattnet...

...fast jag har hört att här ska finnas en del papegojor och går iväg och letar efter dem.

Fast papegojorna hade dragit iväg till den närliggande golfbanan så jag fick nöja mig med några rödflikiga honungsfåglar. De är också fina.

Fast när några damer poserar för en bild nere på stranden så kan jag inte låta bli att hänga på. Damerna skrattar gott då de ser det. Glada australiensare som bjuder på sig själva.

Sedan återvänder vi till Fremantle.