Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.

Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,

Arjeplog, Galtispuoda och norrsken.

Vi har alltså kommit fram till Arjeplog, lämnar våra väskor på hotellet och letar reda på vägen upp till Galtispuoda, har läst att där uppe ska det vara en formidabel utsikt över området. Bäst att passa på när vädret är så fint. Dessutom är det bilväg ända upp.

Utsikten är verkligen formidabel, men lite svårt att få med känslan av det storslagna så jag får ta fram mobilen och ta en panorama.

Vi är högst uppe på berget Galtispuoda och nog känns det lite som att en fjällvandring skulle vara trevligt. Vädret är verkligen underbart och då har det varit på hela denna resa. Fast jag kom inte så långt.

Fotar lite blomster istället.

Återvänder till hotellet och hör på radion att det troligtvis ska bli norrsken i kväll. Håller tummarna och hoppas. Jag får ett meddelande från Maria Sundqvist som bor i Arjeplog om att det är lite norrsken där hon bor. Jag tar på mig och går ut, letar mig fram runt huset. Det är fin blå skymning, men inget norrsken går att skönja.

Trevar mig tillbaka i mörkret och kryper till sängs. Då får jag tips av Maria att det finns en webkameran som är riktad ut mot Hornavan. Jag bor ju vid sagda sjö, visserligen fick vi utsikt mot parkering och inte mot sjön. Lite konstigt eftersom vi bara är sju gäster på hela hotellet.

Lägger mig och läser men kollar in på kameran då och då. När mörkret sänker sig så blir bilden svart/vit. Lite svårt att se om det är norrsken då.

Men plötsligt ser jag att det är en rörelse där ute. På med stöveln och en tröja. Glöm inte nyckel för då är jag utelåst. Tassar iväg i pyjamas, ändå ingen som ser mig i mörkret. Trevar mig fram och hittar en veranda på baksidan av hotellet. Bra, för stativet är kvar hemma. Men ett verandaräcke kan duga som hjälp. 

Ja, visst är det norrsken.

Tänk en sådan tur vi hade, både fint väder på resan och norrsken första kvällen i Arjeplog. 

Nu kan jag sova lugnt.

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

En sådan härlig dag !

När jag vaknade den här dagen så anade jag inte att den skulle bli så innehållsrik och härlig. Visst, solen sken och fåglarna kvittrade men det verkar det göra mest hela tiden här. Den här dagen ska vi tillbringa på Lifloden.

Som vanligt är det lite svårt att klara av tidtabeller och liknande om man inte kan kinesiska. Siffror går bra men resten är lite problematiskt,  som tur är har hade vi Lele som kunde lotsa oss till rätt pir och rätt båt efter att vi tagit oss igenom säkerhetskontrollen .

Det såg lite kul ut då de flyttade om båtarna. Alla fyra satt ihop och styrde ut från kajen med hjälp av den inre båten, den som kommer in bakom för att lägga sig närmast kaj är vår båt. Sedan tuffade alla fem gemensamt in mot kaj. När sedan alla ska ombord så går man via en liten bräda mellan de olika båtarna för att komma till sin båt .

Små bambuflottar kör mellan de större båtarna för att leverera mat.

Solen skiner, kanske till och med lite för mycket för att få bra bilder, men efter att ha hittat våra platser och lyssnat på informationen, givetvis på kinesiska så går jag upp på övre däck för att kunna njuta av färden utan fönster emellan. Tar in landskapet med alla sockertoppsberg, lyssnar på de glada kineserna som också kommit upp hit och bara njuter av dagen och båtfärden. En sådan härlig dag.

Vi har nu ungefär fyra timmar framför oss på floden. 

Innan vi har kommit iväg så långt, dyker en fiskebåt upp, den ska leverera fisk från morgonens fångst.

Lifloden är känd för sin natursköna omgivning och är ett populärt turistmål för båtfärder. Floden flyter stilla fram och vi  åker i samma riktning som den. 

Stämningen, solen, vinden och alla dofter går ju inte att förmedla genom en bild, då får man ta till fantasin.

Ibland känner man sig lite liten då de höga bergen tornar upp sig nära floden.

Vi passerar byar där vardagslivet pågår som vanligt.

Folk plockar sniglar i floden.

Berg.

Fiskare.

Och fotograferar.

Vi kommer fram till en plats där det finns en stor grotta som man kan åka båt in i när det är mycket vatten i floden.

Det är ingen från vår båt som ska gå av, så vi stannar bara till en kort stund. En kvinna försöker sälja lite grönsaker till de båtar som stannar till.

En annan pustar ut i skuggan. Försäljningen vid de stora båtarna är inte så framgångsrik eftersom de serverar lunch ombord.

Bättre går det säker då de små båtarna kommer från andra hållet. Nu börjar vi möta dem.

De kommer nu i långa rader.

Vi fortsätter vår färd in bland dessa vackra berg som skiftar i blått i motljuset.

Det finns många grottor i det här området, en av dessa är den här som har lite högt upp till ingången.

För att komma till de blir man upphissad i en tunna.

Vi ser inte så mycket djur på vår färd, men de här vilda bergsgetterna får vi ändå syn på.

En ensam fågel sitter vid strandkanten.

Hoppsan, den hade visst hela gänget med sig.

I övrigt så är det ett så fascinerande landskap så det räcker med att titta på det.

Det är Lifloden norr om Yangshuo som är avbildad på den kinesiska 20-sedeln. Klart jag också måste ha den klassiska bilden med sedel och berg som alla kineser är uppe på övre däck för att få.

Den  sedeln kommer att få betydelse även för kvällens utflykt, återkommer till det senare.

En bild utan sedel också.

Det är en fotograf med ombord, han ägnar sig mest åt att fotografera passagerarna och att sälja bilder och böcker, men berättar också om ett berg som vi ska passera, som vanligt har kineserna sett olika figurer och djur i mönstret på berget. Han visar och berättar om dessa.

När vi kommer fram till det berget, hämtar Lele den bilden och försöker få mig att se figurerna. Den bilden fungerar även bra som solskydd.

Jag spanar och letar efter hästar och andra figurer i mönstret, men min fantasi räcker inte till.

Kan du hitta något?

Vi fortsätter 

Landskapet börjar ändra karaktär.

Högt uppe på bergen ser vi nu odlingar, där uppe odlas kumquat.

Några vattenbufflar badar i floden

Sedan tar det inte så lång tid innan vi är framme i Xingping, hoppar av vår båt och letar oss fram bland alla souvenirstånd till de gröna shuttlebussarna som ska ta oss till vår bil .

För vidare färd till vårt hotell. Som tur är bor vi en bra bit utanför stadens larm och i ett mer paradisiskt område.