En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.

Den har jag inte sett förut

April var kall och min stela kropp behövde lite värme, den hittade jag i Aten. Där kan man få både värme och kultur.

Det här är Arch of Hadrian. Det är en  marmorbåge som byggdes mellan 131 och 134 e.Kr. för att hedra den romerske kejsaren Hadrianus. Tittar man igenom bågen så ser man faktiskt Akropolis.

Den bågen står som en portal före Templet för Zeus Olympios. Det är ett ganska stort inhägnat område med både lite antika föremål och lite park med växtlighet.

En av dagarna var vi ute på en promenad, vi passerade förbi den här bågen och fortsatte utefter parken med templet.

Den här dagen kändes det lite som i ordspråket "När det regnar manna från himmelen har den fattige ingen sked". Fast jag skulle här byta ut manna mot härfågel och sked mot kamera. För plötsligt där innanför staketet ser jag en konstig fågel.

Den ser lite ut som om den bär omkring på en lång pinne som den undersöker marken med. Men det tar inte så lång stund innan jag ser att det är ingen pinne utan den har så lång näbb och dessutom något som sticker upp ovanpå huvudet.

Jag har upptäckt min första härfågel. Den enda kamera som jag har med är förstås mobilen, sliter upp den, men innan jag lirkat in den innanför staketet så har fågeln snabbt skuttat bort ifrån mig. Ganska långt bort. Staketet, runt området med templet, gör att jag inte kan komma närmare.

Full zoom och försöker hålla mobilen så stilla som det bara går, men det går inte så bra.

Tänk om jag haft kameran med mig, den var ännu för stor och tung att hålla med min onda hand och handled. Fast å andra sidan, hur stor chans hade det varit att jag haft zoomen på i stadsmiljö konstaterar jag lite surt.

Fick i alla fall de här två bilderna som ett litet bevis på att jag såg den i alla fall.

Rekommenderar inte någon förstoring av bilderna, de blir tyvärr inte bättre än så här. För den som vill se fina fågelbilder så kan jag rekommendera Lenas blogginlägg om biätarna.

Lite senare under promenaden genar vi genom Nationalparken och vad kommer flygandes där då om inte en flock gröna papegojor. Samma sak där med brist på kamera.

Duvorna var lite mer fotogeniska.

Duvorna fick vara med för att få till en puffbild.  :)

Lite mer Riga.

Många vackra och rikt utsmyckade hus finns det och visst är internet fantastiskt ibland.

Jag undrar vad det är för byggnad vi står framför, och öppnar maps.me och där visar pilen att vi står framför Svarthuvudbrödernas hus. Information om huset kommer samtidigt upp.

Så nu kan jag berätta att Svarthuvudbröderna var ett brödraskap som bildades av ogifta handelsmän i Livland på 1300-talet. Svarthuvudbrödernas gille var både ett handelssällskap och ett försvarsförbund. Riga var då huvudort i Livland.

Det gamla huset som fanns här skadades svårt under andra världskriget, ryska ockupanter rev det sedan. Huset som står här nu är en kopia av det gamla huset.

Här på torget finns också en liten julgran, den står där som en påminnelse om att Riga var först med att ha en klädd julgran.

Nu finns det förstås diskussioner om vem som var först med julgran.

Tallinn, Estlands huvudstad och Riga, huvudstaden i Lettland, där hävdar båda att de var de
de första städerna som hade en julgran. År 1441 fanns det redan ett julgran i Tallinn och år 1510 i Riga. Fast det kan ju var så att Riga hade en klädd julgran och Tallinn endast en gran.

Träffar också på två katter vid detta torg.

Många gamla pampiga kyrkor och andra fina byggnader finns att beundra i staden.  St. Jacob Catholic Cathedral. 

Fast alla hus är inte lika vackra.

Men tuppen på fasaden var fin.

Torghandeln har kommit igång. Här sälj mycket bärnsten.

Bakom försäljarna står stadsmusikanterna från Bremen. Statyn är en gåva från staden Bremen i Tyskland.

Vi kommer fram till Domtorget.

Där får man passa sig lite så man inte blir omkullsprungen av ett bältdjur.

Vid domkyrkan kan man få utlopp för sin leklust.

En drake bevakar de lekande.

Efter allt promenerande blir man törstig och något att dricka lockar.

Nej! Duvorna får h sitt badvatten ifred, vi kan välja mellan att ta en drink med igelkotten...

...eller ta en bärs. Fast jag är lite osäker på vad de serverar där inne för bärs betyder björn på lettiska.

Dags att lämna Riga och resa mot nästa hamn.

På den här sidan av floden är det inte lika många industrier och kolhögar.

Inget busväder på gång den här kvällen.

Finaste väggmålningen i Glasgow.

Sist bland bilderna från Glasgow så vill jag visa den väggmålning som jag tycker är den allra finaste. Den är så ömsint och fin, dessutom min favorit bland fåglar. Lite synd är, att kvarteret med dessa hus verkar vara på fallrepet, de flesta butiker utefter gatan var nerlagda och stängda och lokalerna gapade tomma.

.

För att mannen med fågeln inte ska känna sig så ensam så får han sällskap med några hungriga duvor.

Arequipa - Den vita staden.

Arequipa är den näst största staden i Peru med sina en miljoner innevånare, den är även känd som "Den vita staden" för dess vackra vita väggar av vulkanisk sten. Eftersom staden ligger på 2380 meter över havet kan besökare som anländer från kustområdet ibland behöva ta det lugnt och vila ett par timmar för att vänja sig vid den tunna luften. Fast ännu så länge kände vi inte av höjdskillnaden.

Arequipa centrum är placerat på Världsarvslistan av UNESCO och där finns många barrockkyrkor och herrgårdar från kolonialtiden.         

Torget i staden är vackert omgivet av dessa vita hus och torget liknar mer en park.

Några stora fåglar som jag tror är någon sorts gam, seglade ovanför oss. Är det någon som vet vad det är för art så berätta det gärna.

Några av dem slog sig ner högst uppe på kyrkan vid torget.

Vi slank iväg för en lunch istället.

Har man inte trafikljus så går det lika bra med mänskliga vägvisare. De här två stod och visade bilisterna hur de skulle köra med hjälp av skyltar med pilar på.

 I parken var det gott om duvor.

Trött efter dagens slit.

Alla hus är inte vita, det fanns några gula också.

Husen runt den lilla parken hade fina valvgångar.

Vi försökte gå in i kyrkan för att titta, men turister fick inte gå in där.

Verkade inte vara så många andra som fick komma in heller, för prästerna där man kunde bikta sig och samtala satt utanför kyrkan.

Vi tog en promenad istället.