Tejp fungerar bra.

Vägarna här i Mongoliet går hårt åt bilarna, vi har lite problem med vår bil.

Men är man i ett land där det är långt mellan verkstäderna så får man vara uppfinningsrik. Fram med tejprullen...

Så är det fixat i ett kick...och den omplåstringen klarade sig för resten av vår resa. Fast det var lite kallt om fingrarna där med bara +5°C.

Går inte bakdörren att stänga, lätt fixat. Fast det där är inte vår bil.

En ovoo (stupa) byggd av pinnar.

Den hade vi behövt gå många varv runt för att få välsignelse av vår färd. För lite längre fram såg vägen ut så här.

Rena rama lervällingen. bilen där framme har just klarat sig igenom leran och väntar för att se hur det går för oss, ifall vi skulle behöva hjälp.

Vi körde om några personbilar på väg hit och jag undrar hur de ska kunna ta sig igenom den här geggan. För vi får kämpa rejält för att inte fasta och ändå har vi fyrhjulsdrift och en hög bil.

Det här är inte floden utan vägen.

Här ska vi över, undrar hur djup det är.

Bättre färdmedel i den här terrängen är nog häst.

Även om jag tvivlade och trodde att vi skulle bli tvungna att gå ut för att skjuta på, så kom vi igenom lervällingen till slut och kunde njuta av vacker natur.

Inget dramatiskt väder utan bara vackra landskap.

I skydd av berget ligger ett vinterviste.

Här är ju vägen riktigt bra.

Varning för slirig väg, som om det inte varit det tidigare. Eller så varnas det för att det kan gå blixtrande fort.

Det var inte bilkö där, utan flera som stannat för att beundra utsikten.

Om det inte vore för att där står en Ger, så skulle det här nästan kunna vara en svensk liten by.

                                                              föregående --- nästa

Great Ocean Road

Nu ska vi iväg på en två dagars bussresa längs Great Ocean Road. Den anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Vi ska åka från Adeleide till Melbourne.  Inte i ett sträck utan med en övernattning på vägen.

Det tog de återvändande soldaterna från första världskriget 13 år att färdigställa vägen till minne av sina stupade kamrater. Great Ocean Road invigdes 1932 och är idag en av Australiens främsta sevärdheter.

Vi korsar Murray River som är Australiens längsta flod.

Gör ett fiakastopp i Tailem Bend, där kan man, om man hoppar över fikat, gå och titta på en nyöppnad utställning av Australiens djur.

Man kan också få se en gris i svart spetsklänning som klipper gräsmattan.

Färden går vidare och landskapet förändras allt eftersom.

Vi dundrar förbi den rosa sjön Pink lake, där är stoppförbud så jag slänger upp kameran och får en bild genom fönstret.

I Robe finns jättehummern Larry. Bakom honom finns det en restaurang och om du är på jakt efter en sådan i Australien så är den till salu.

Här i Robe tar vi ett lunchstopp och vi går ner till stranden.

Det går bra att bada här men plocka inget från havsbotten.

Vi är bevakade av måsarna när vi äter, några ropar även till oss att spara lite till dem.

Lite fick de smaka och då blir man törstig.

Sedan kollar vi in väderutsikterna för kommande dagar...

...och festar slutligen på lite glass.

En liten fågelunge undrar om det inte blev någon glass över till den.

Och vi beger oss ut på vägarna igen, ser nya landskap susa förbi.

Undrar om det inte är dags för de där hoppande djuren ska dyka upp snart.

Det kunde ha varit en idyll.

Vackert odlingslandskap, leende människor som gärna är med på bild. Tvätten på tork vajar i vinden, hundar  leker och folk  har arbete. Känns som en idyll,men är det bara en illusion?

Vi åkte iväg till två av de mest jordbävningsdrabbade byarna, Bungmati och Khokana. Vi har en lokal guide som visar oss runt. En förmån att få följa med honom på en promenad genom byarna. Han verkar känna alla där och presenterar oss för byborna och berättar om livet i byn.

En fördel är att vi inte kommer i en stor grupp utan vår bil släpper av oss i utkanten av byn där vi först beundrar utsikten och sedan promenerar in i byn. 

Vid en första blick så ser byn ut att må bra, en del hus är riktigt fina.

Fast andra hus er inte ut att vara bostäder, men är det ändå.

Hundarna i byn hälsar oss välkomna.

Frisören har en kund som vet hur han vill ha det klippt.

Träsniderskan visar glatt upp sitt arbete och hennes lilla dotter är med. De bor även i det här huset.

Flinka fingrar och tår.

Skolan är stängd för barnen har vinterlov.

Det ser ut som om byn har klarat sig bra från jordbävningen.

Men än så länge är vi bara i utkanten av Khokana och har bara börjat vår promenad.

Vi hälsar på i den lilla restaurangen.

Vi presenteras för en man som sett tusen fullmånar, då får man sätta en sådan här guldring i örat. han visade upp sin ring med stolthet och berättade att han var 81 år. Anses som en hedervärd ålder då medelåldern för män är 68 år.

Vi hälsar också på i byns lilla skönhetssalong. I korgen ligger hennes lilla baby.

Slakteriet är öppet, det är kyckling som är den vanligaste varan, det är överproduktion på kyckling så priset är lågt nu.

Vi har mycket kvar att se innan dagen är slut och vi promenerar vidare.

Innan vi kom hit så fick vi veta att dessa två byar här hade drabbats hårt av jordbävningen.

.

Förra inlägget om Nepal.

Colca Canyon till Puno 2.

Fortsätter med bilder från Colcadalen.

Vi har kommit fram till en fågelsjö och stannar för att titta lite mer på alla fåglar där.

Vår lokala guide pekar och berättar för mig vad det olika fåglarna är för sort, men papper och penna ligger kvar i bussen så jag har glömt det mesta. Men flamingo kommer jag ihåg.

Många olika fåglar finns det här.

Tyvärr så finns det en hel del skräp.

Lite andra djur håller också till här. Får, lamor och alpackor.

Även en och annan Vicuña.

Stopp för lite lunch, idag får vi matsäckslunch och vi blir något förvånade då en bil har kört upp från Arequipa med våra påsar med mat.

Mätta och belåtna fortsätter vi färden mot Puno.

Vi kommer förbi en gruvby. De där små husen som står uppradade en bit från bostäderna och nära järnvägen trodde jag var dass, men fick veta att det är brunnar dit man går för att hämta sitt vatten.

En traditionell gård med inhängningar byggda i sten, även den har sin brunn en bit från huset.

Vi kommer förbi ännu en fågelsjö med massor av flamingo.

Sjön heter Laguna Lagunillas  och ligger på 4,174 m.ö.h. Gräset (itchygräs) som syns i förgrunden här är det som alpackorna och vicuñan livnär sig på.

Har man varit på hög höjd så måste man även ner och ibland kan det vara brant.

Vi ska visserligen inte ner så mycket för Puno som vi är på väg till ligger på 3 860 m.ö.h. men eftersom vi  varit på nästan femtusen meter så blir det nedåt ändå.

Till kvällen når vi vårt mål Puno där puman vakar över staden.

Vårt hotell ligger vid Titikakasjön och i morgon ska vi ut på en båttur.

Colca Canyon till Puno 1.

Colcadalen var fantastiskt att få se och uppleva men där kan vi inte stanna hela resan vi måste vidare men innan vi lämnar så blev det många stopp efter vägen till Puno, som är nästa mål och övernattningsställe. Många stopp och många bilder förstås, ett urval kommer här. Varning många bilder blir det nu, men bara en liten bråkdel av alla som fotades.

Spanar man ner i dalen så är det lite "pirr i magen känsla". Svårt att få med höjdskillnader i bild, men nu vet vi att det är 3400 meter ner i ravinen.

Bron över Colca river ser bra liten ut här uppifrån.

Den ståtliga blomman till agaven. Den kan bli 7-10 meter hög och plantan dör efter blomning.

Vi passerar små byar med makalös utsikt.

Såg på ett ställe hur naturen skapat ett hjärta.

Vägen slingrar sig fram och där nere flyter floden Colca river.

Odlingsterasser, berg, stup i ett så fascinerande landskap.

Vi har stannat vid en utsiktsplats för att få beundra landskapet lite mer och inte bara från bussen som sakta tar sig fram på de lite knaggliga vägarna. Där är det några hundar som håller till och en av dem får syn något som han tycker ser ut som mat. Tyvärr så ligger det en bra bit ner mot stupet, men hunden ger sig inte utan tar sig dit. Vi där uppe glömmer bort utsikten och håller andan och hoppas på att hunden inte ska rasa ut för kanten.

Som tur är klarar den sig, men det såg väldigt vådligt ut.

Hunden kom upp igen och vi kunde fortsätta njuta av utsikten.

Det fanns inte mycket vatten här uppe men i ett dike var det blött och dit gick folk och hämtade vatten.

Solen står högt upp på himlen och i  dag har den dessutom en fin halo.

Ett stopp i en liten by.

Landskapet förändras undan för undan.

På platser där många turister stannar kan det se ut så här, många vill bygga sig ett eget litet minnesmärke över att de varit på plats.

Får, lamor och alpackor samsas om betet.

Fortsättning kommer snart...