En promenad genom Edinburghs lager av tid.

Vi tar en till promenad i Edinburgh, först styr vi stegen vi upp på Calton Hill, den beskrivs ibland som en "kulle med statyer".

Den  ingår i stadens UNESCO-världsarv. Calton Hill är en av Edinburghs mest ikoniska platser, en vulkanisk höjd mitt i staden som erbjuder både storslagna vyer och historiska monument.

Här möts grönskan och graniten, där monumenten står som frusna gestalter mot himlen. Calton Hill har kallats Edinburghs egen akropolis, en plats där staden blickar både bakåt mot antiken och framåt mot framtiden.

Här uppe öppnar sig staden som en tavla under oss. Det var på 1800‑talet som Edinburgh fick sitt smeknamn ‘Athens of the North’, när konstnären Hugh William Williams såg likheterna mellan den grekiska huvudstadens stadsplan och vår egen. Med sina klassiska monument har Calton Hill blivit som stadens akropolis – en plats där historien står sida vid sida med utsikten. Här uppe ser man ända bort till havet.

Bredvid där vi står är Dugald Stewart Monument, ett litet grekiskt tempel till minne av filosofen. Med sina eleganta kolonner ramar det in utsikten och påminner om Edinburghs smeknamn ‘Athens of the North’. Ett stilla monument för tankens kraft.

Det som skulle bli en skotsk Parthenon står här som en ofullbordad dröm. National Monument restes till minne av soldaterna från Napoleonskrigen, men pengarna tog slut och bara kolonnerna blev kvar. Kanske är det just ofullkomligheten som gör det så gripande.

Edinburghs egen ‘skamfläck’ som ändå ger kullen sin stolthet

Som ett teleskop i sten reser sig Nelson Monument mot himlen. Tornet byggdes för att hedra amiral Nelsons seger vid Trafalgar, och härifrån har man länge signalerat tid till stadens invånare. Ett minnesmärke som blickar både mot havet och mot framtiden.

På vägen ner mot staden dyker ett märkligt hus upp, W Hotel Edinburgh, som fått smeknamnet The Ribbon. Mitt i den klassiska stenstaden reser sig en kopparspiral, som om framtiden själv snurrat sig upp ur kullens fot. Fasaden slingrar sig uppåt som ett band i vinden, ett nutida utropstecken bland stadens parenteser

Från stadens höjd vandrar vi vidare till Edinburghs äldsta kvarter – The Old Town, som breder ut sig kring slottet på Castle Rock. Här möter vi medeltidens stad, med sina smala gränder, höga stenhus och platser där historien ännu dröjer kvar i stenarna.

Vi letar oss fram genom smala gränder och trånga prång.

“Vid Royal Mile står ett hus som tycks luta sig framåt för att viska historier från en annan tid. Balkongen hänger som en träbro mellan då och nu, och fönstrens sken är som ögon som minns. Det är John Knox House, byggt omkring 1470, stadens äldsta bevarade bostadshus – ett fascinerande inslag som bär både arkitekturens tyngd och historiens röst.

På torget nära City Chambers står tre röda telefonkiosker som utropstecken i stenstadens grå text.  De är kvarlevor från en tid då samtal krävde de mynt och tålamod, nu är de mest statister – alltid redo att posera för ännu en bild. Mot de gamla fasaderna lyser de som små fyrar av färg, även om klistermärkena numera täcker deras sidor. En lekfull kontrast som gör Edinburghs historia ännu mer fotogenisk

Innan vi svänger in till City Chambers och alla handavtryck får maken posera vid sin alldeles egna telefonkiosk. Inte lika röd och grann som de andra, men någon har märkt upp den med hans namn. Jag lovar – det var inte han som klottrade, även om hans namn är ganska ovanligt här i Skottland och ingen riktigt verkar veta hur det ska uttalas.

Och med den lilla kiosken bakom oss – märkt som om staden själv ville ge maken en egen plats – svänger vi vidare mot City Chambers. Där väntar en annan sorts spår, inte klottrade namn utan handavtryck i sten, som berättar om människor som satt sin prägel på Edinburgh.

När vi kliver in på gården till City Chambers möts vi av något oväntat. I stenläggningen ligger handavtryck, som om människor lämnat sina spår direkt i stadens hjärta. Det är Edinburgh Award – en hedersutmärkelse till stadens mest betydelsefulla invånare. Här finns författare, konstnärer och samhällsbyggare, alla med sina händer bevarade i sten. Ian Rankin var den första att få sitt avtryck 2007, och året därpå kom J.K. Rowling, vars händer som skrev Harry Potter nu ligger gyllene i Edinburghs egen ‘Walk of Fame’. Varje avtryck är en liten berättelse om hur staden formats av sina människor – en påminnelse om att historia inte bara sitter i murar och monument, utan också i händerna som skapar.

Jag letar och hittar faktiskt J.K. Rowlings handavtryck. Jag lade min egen hand i hennes och upptäckte att vi hade lika små händer. Ett ögonblick kändes det som att jag blivit antagen till Hogwarts, fast utan uggla och trollstav – bara med en stenplatta som bevis.

Avslutar med ett pubbesök på Auld Hundred den skryter stolt med att vara den äldsta på Aulderest Street. Och jag kunde inte låta bli att le – för om man inte kan vara den äldsta i hela staden, så kan man alltid vara den äldsta på sin gata. Ett slags lokal rekordtitel, lika charmig som självironisk.

Hungrig

På resa så är det kul att utforska landets matkultur och visst finns det en del maträtter som är typiskt irländska, som Irish stew, den testade vi naturligtvis, fast inbakad i en paj, den var så god. Vad vi inte testade var en typisk irländsk frukosträtt, black & white pudding. De ser ut som små runda kakor. Black pudding är gjort på blod, spannmål och olika kryddor. White pudding är liknande black pudding men görs på fett eller grislever istället för blod.

I övrigt så dominerar engelsk matkultur på Irland, men det Irland saknar i matlagning har de i pubmiljö. Så ett självklart val var att äta på puben. Att välja pub är inte lätt för det finns hur många som helt och i Tempel Bar trängs de med varandra. 

Vi valde en familjeägd för dagens middag, Ha’penny Bridge Inn.

Den amerikanska flaggan som skymmer skylten lite, har inget med puben att göra.

En trevlig typisk pubmiljö och här passade vi på att äta fish and chips, inte en måltid som räknas som "god mat" , men den är fortfarande en otrolig del av det irländska livet.

Med pubmiljön, stämningen, en shandy för mig och öl för maken, räknar man in det så blev det en utmärkt och god middag.

Skylten på puben uppmuntrade till att testa irländskt kaffe, så det var självklart att vi måste.

Det här var nog den godaste, irish coffee jag fått. Snygg var den också.

En liten kul detalj var killen vid bordet nära oss, han gillade visst att vara med på bild.

Resans stora missräkning i matupplevelse var det på Bunsen. Jag bukar försöka testa en hamburgare på våra resmål, den bästa jag ätit var nog i Järvsö. Tänkte nu att jag skulle utnyttja internet och se var den bästa hamburgaren i Dublin fanns. På tio i topplistan låg Bunsen, deras hamburgare var så lovprisade att det nästan var ett måste att testa dem.

Deras menykort är lite roligt, de är i storlek av ett visitkort.

Jag valde cheeseburger och shoestring. Efter lång väntan och där andra bord som kommit in efter oss redan fått sin mat, så kom "underverken".

Ska bli spännande att testa. Bilden gör inte hamburgaren riktig rättvisa, den ser större ut än vad den var för friesen är verkligen smala som skosnören.

Hur gott var det här då? Jo, jag har nog inte blivit mer besviken över en hamburgare. Degigt, svampigt bröd, osten är nästan bara det som syns i kanten och själva burgaren var smaklös. Pommes frites var dessutom inte ett dugg krispig. Gick därifrån mycket besvikna.

Stadspromenad.

Ibland blir bilderna bara kvar i kameran och upptäcks först när det är dags att använda kameran igen och jag tänker formatera minneskortet. Tog en promenad inne i stan en skön augustimåndag och dessa bilder kan ju få vara med som ett blogginlägg, inte så ofta jag har kameran med mig inne i stan.

Det här är ungefär vad jag såg.

Det byggs en hel del och en byggjobbare kan behöva en liten paus ibland.

Flaggallé fram till slottet.

Övergångsstället framför Grand hade en egen ordningsvakt, undrar vad som händer om man går mot rött.

Några kryssningsfartyg har anlänt.

Passade på att titta på Tullhuset innan det byggs och förändras där.

Ett Nobelcenter är tänkt att byggas här och byggstarten var planerat till 2016 men efter protester så har ännu inget hänt.

Ser att ett tyskt segelfartyg i modell större har lagt till vid Nybrokajen.

Folk flanerar i solen.

Andra sliter lite extra för kropp och kondition.

Östermalmshallen renoveras.

Under tiden kan vi handla i den tillfälliga paviljongen.

Jag fortsätter mot Hötorget och ser att Nick Brandt ställer ut på Fotografiska.

Ser också att PUB är ett minne blott.

Kikar in innan vi åker hem.

På kvällen får vi en otroligt färgad solnedgång, så jag kilar upp på översta balkongen och tar några bilder bort mot Nockebybron.

Efter en stund försvinner solen bakom skogen på Färingsö, som ett stort rött klot. en riktig augustimåne.

Loch Ness

Dags att fortsätta på utflykten i Skottland. Vi har mer eller mindre nått målet för dagens utfärd, men nu var vi hungriga och ett pubbesök satt inte i vägen. Vi lämnade av vårt ressällskap som ville åka båt.

Och begav oss till den lilla byn Drumnadrochit och den mysiga puben Fiddler’s Highland. Här kan man även övernatta om man vill.

Var man sugen på en whisky till lunch så hade man kommit rätt.

Nu var det inte whisky vi var ute efter men fick en rejäl och mycket god lunch.

Sedan kunde vi fortsätta färden mot dagens mål.

Fast jag fastnade en stund på parkeringen, Att de har mycket får i Skottland visste jag och det är klart att det inte bara är ullen som de föds upp för, men det känns inte lika kul att se hur de transporteras på sin sista färd.

Jag och fåren hade en liten pratstund, fast det här är kanske baggar. Vet inte om tamfårhonor kan ha horn, fast baggar är ju också får.

Sedan kunde vi fara vidare. Karl var beredd.

Som de flesta har förstått så var målet för vår resa Loch Ness och vid ruinen efter  slottet Urquhart skulle vi plocka upp båtresenärerna. Vår guide Karl visste var bästa utsikten över det gamla slottet Urquhart var så vi fick några fotostopp på vägen. Det första var där vi kunde se slottet på håll även en bra plats att spana efter sjöodjuret Nessie.

Men det är tveksamt om det där odjuret verkligen finns.

Vill man fördjupa sig i Nessies historia så finns det en artikel om det här.

Sjön Loch Ness är vacker och välbesökt, också tack vare historierna om Nessie.

Fast med det här slottet ute på udden så undrar jag om det hade behövts något odjur, slottet är intressant bara det. 

Vi vandrar ner, förbi Trebuchet en enorm stenkastare, för att ta oss en närmare titt på det som en gång var ett av Skottlands största slott.

Det kommer mer om slottet.

Andlig spis.

Det finns en hel del kyrkor i Aberdeen, en del av dem ser en aning åtgångna åt. Som ‘The Triple Kirks’.

Här var det tidigare tre separata kyrkor men på 80-talet blev dessa kyrkor överflödiga och platsen köptes upp för att bygga kontorskomplex där i stället. De satte igång att riva för bygget och då kom stadssekreteraren på att tornet får inte rivas utan ska stå kvar eftersom det var en viktig silhuett i Aberdeen. Kontorsbyggnaden kom aldrig att byggas och så här har det nu sett ut i ungefär 25 år.

 Såg att det är många kyrkor i Aberdeen som står tomma, den här kyrkan Gilcomston South Church har inte ännu omvandlats till något annat än kyrka ännu...

...men man får inte vara höjdrädd om man är byggnadsarbetare och ska upp för att renovera tornet.

Svindlar bara jag ser stegen där högst uppe.

Blir man alltför trött att gå runt och titta på kyrkor och kyrktorn kan man ta sig en pustande vila på någon kyrktrapp.

Eller så kan man få sig lite andlig spis i någon av de ombyggda kyrkorna. Vi slank in på The Soul Bar en Pub som öppnat i Langstane Kirk på Union Street.

Lite konstig känsla att slinka in i kyrkan och ta sig en drink och äta lite pubmat.