Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

Utflykt till Anstruther – över Forth till stormens stad

Resan börjar med färden över floden Forth, där bron sträcker sig som en mäktig port mellan landskapen. Det är tyvärr en något regnig dag, som ofta med vinter i Skottland. Vinden tar tag i oss redan här, som om den vill förvarna om vad som väntar på andra sidan.

När vi når Anstruther möts vi av en stad som bär stormen som sin egen klädnad, blåsten sveper genom de smala gatorna, havet slår rytmiskt mot kajen och luften fylls av saltstänk och ljudet av måsar som kämpar i vinden. Det är en plats där naturens kraft känns nära, och där människorna tycks ha lärt sig att leva i takt med stormen.

Anstruther är en liten kuststad i Fife.

Där blåser det en hel del när vi kliver ur minibussen.

Vår chaufför, som också är vår guide, kämpar för att hålla balansen i stormen – stegen blir korta och osäkra, som om själva marken gungade under honom. Scenen blir nästan komisk i sin dramatik, men framför allt ett tydligt tecken på naturens kraft här vid havet.

Staden har länge varit ett centrum för fiske och är idag berömd för sin prisbelönta fish and chips, trots det så passar vi inte på att äta den där. Det är lite för tidigt för lunch.

Däremot så stannar jag nere vid kajen och tittar på de mäktiga vågorna som sveper in över piren och fyren

Vinden rycker och sliter i mig, som om den vill dra mig med ut i stormen. Att stå still blir en kamp i sig, varje steg rubbas av kraften som sveper över kajen. Ändå väljer jag att stanna kvar där nere, fingrarna stelnar vid kameraavtryckaren, har tyvärr inte tänkt på att ta vantar med mig. Men de mäktiga vågorna som rullar in mot piren och slår upp mot fyren gör att det är svårt att gå därifrån.

Havet blir till en levande scen – vilt, rytmiskt och storslaget – och jag står där som en åskådare, liten men ändå del av dess kraft.

Mäktig kraft i den vinden,

Vinden bet i kinderna och kylan kröp in under jackan, men skådespelet vid havet var för mäktigt för att vända bort blicken. Varje våg som slog mot piren blev som en ny akt i naturens dramatiska föreställning, och kameran fick arbeta flitigt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta många bilder – tre av dem får följa med här i inlägget, som små fönster in i stormens kraft.

Vi märker snart att vi inte är ensamma i stormen. Från andra sidan gatan kommer plötsligt en man, lättklädd trots den bitande vinden, med en bok under armen som om han just lämnat sin läsning för att möta oss. Med ett leende och ivrig gest vill han gärna berätta om sin stad – som om Anstruther själv skickat ut en representant för att dela sina historier.

Vi frågar honom om det alltid blåser så här mycket. Han ler och försäkrar oss med självklarhet: "Nej då, det brukar vara värre."

Som om stormen vi kämpade mot bara var en mild bris i Anstruthers måttstock.

Det är en glad och pratsam man som berättar en hel del om sin stad.

På en del ställen bildas vågorna till skum som blåser upp på land, i dag är det för varmt, men vid minusgrader blir skummet fruset och svårforserat med bil.

Vi lämnar den lilla fiskestaden...

...och åker mot St Andrews.

Det tar vi sen.

Sagan om Oddný, som gillade att nattbada.

Vårt nästa stopp på resan blev vid Brimketill (surfgryta) den beskrivs som en enastående pool vid havet på den västligaste delen av Staðarberg.

Den har formats av vågornas ständiga slag mot lavakusten.

Poolen är känd för sitt dramatiska utseende, särskilt när vågor bryter in i den och bildar kaskader av  vatten.

Havet har haft en stor påverkan på Reykjaneshalvön; vågorna eroderar klipporna och skapar formationer som Brimketill, vilket med tiden urholkat klippan till ett kar som liknar en gigantisk gryta vid havsytan. Lavan runt poolen är grov, sprickig och kantad av höga bergsryggar, vilket gör det farligt att närma sig.

Mitt i allt det svarta och karga kunde jag se en grön grästuva.

Poolen har formats genom marin erosion där havets vågor trycker in luft i sprickor, skapar vakuum och gradvis spräcker sönder berget. Processen intensifieras av frostvittring, sandblästring och de många jordbävningarna kopplade till vulkanutbrotten på Reykjanes mellan åren 1210 och 1240.

Det är enorma krafter i vågorna som slår in mot kusten här.

Trots det vackra vädret så blåser det en hel del när vi är där och även om vågorna inte slår in över gångvägen så stänker det en del så jag förstår varningen på skyltarna som finns här om att hålla avstånd till kanten eftersom kraftiga vågor kan svepa in över plattformen.

Men så vore det nog inte Island om det inte finns en sägen även här;

Oddný var en jättinna med starka armar och hjärta stort nog att låta havets vilda krafter spegla hennes egen styrka. Hon bodde i grottorna vid Håleyjabunga, den karga klippudd som reser sig väster om Grindavíks hamn. Nattetid vävde hon sina drömmar av mullrande vulkaner och brusande vågor, och marken under hennes fötter skallrade när hon vaknade till liv. Hon brukade även besöka poolen här för att ta ett nattbad.

På en ovanligt stormig natt flöt en strandad knölval in över det grunda revet vid Håleyjabunga. Oddný såg dess plågade blick och kände plötsligt för att rädda det magnifika havsväsendet. Med jättehänderna lyfte hon valen tillbaka ut i djupet och möttes av tyst tacksamhet när han försvann bort i månens skimrande vågor.

Efter räddningen kände Oddný att hennes hud doftade av salt och tång. Hon vandrade hemåt via Brimketill – den naturliga poolen uthuggen av havets ständiga slag. Där lade hon sig i det kokande lerbadets ångande famn för att rena sig från havets gåvor.

När gryningsljuset silade in över Reykjaneshalvön väntade ett ödesdigert ögonblick. Solens första strålar föll på Oddnýs avslappnade kropp – och hon förvandlades till sten. I poolens kant restes en stelnad kontur av hennes ansikte och axlar, som om hon fortfarande lutar sig över vattnet, evigt iakttagande.

Jag letade bland de svarta lavakanterna för att försöka hitta hennes ansikte, men antingen var min fantasi för svag eller så gömde hon sig just den dagen.

Kan du hitta henne?

Än i dag kallas Brimketill ibland för Oddnýjar Pool, och om du lyssnar noga kan du föreställa dig ett dovt dån under stenarna – ett eko av jättinnans andetag. Vinden viskar om hennes godhet, havet minns hennes räddning, och klippblocken bär vittnesmål om en jätte som blev en del av landskapet.

Vi stannar inte så länge där i blåsten utan far vidare och hamnar i Grindavik. En plats som de flesta säkert hört nämnas något om på nyheterna.

Vill du läsa mer så finns fortsättningen här

Hongkong är inte bara en massa höghus.

Hongkong består inte endast av en massa höghus.

Jodå, det finns en hel del av dem både på Hongkongön och på Kowloonsidan.

Men Hongkong består av så mycket mer än bara de områden som är fullspäckade med dessa höga hus. Jag tänkte ta med er på en tur ut till Shek O i dag. Vi hoppar på en spårvagn och åker så långt de går.

Spårvagnarna är smala och höga och på övervåningen får man bra utsikt.

Där vid ändhållplatsen är det en trevlig marknad, men den får vara med i något annat inlägg, nu hoppar vi på bussen som tar oss ut på landet.

Vi har åkt till en liten fiskeby som heter Shek O.

Namnet "Shek O" betyder bokstavligen "Rocky Bay". Hela området är en halvö på södra kusten av Hongkong, mot södra Kinesiska havet.

Byn grundades av fiskare för ungefär 200 år sedan.

Här kan man koppla av från allt stök inne blandhöghusen. Just lugnet är områdets största attraktioner.

Vi letar oss ut till den yttersta udden.

För en promenad.

Inte så många som letat sig ut hit i dag, men på helgerna brukar det vara betydligt fler som åker hit ut för att promenare eller vandra.

Långt där borta är den brusande storstaden.

xxxxzzzzzzzzzz

Visserligen blåser det en hel del här ute, men man hör fåglarnas sång ändå.

Vi traskar upp mot uddens topp.

Villman inte vandra här så kan man göra som killen där nere, sätta sig och bara njuta av havet.

Vi fortsätter uppför och uppför, för att komma längst ut på udden. Här ser man hur stigen vindlar sig uppför berget.

Jag kikar ner i havet och ser en sorglig syn, som tyvärr börjar bli alltför vanlig runt om i världen.

Sopor som flyter omkring och plast ska definitivt inte vara i havet.

Blickar lite bakåt.

Här i Shek O finns också en populär badstrand, fast den är inte så befolkad en dag i januari. Men jag såg att livräddarna var i tjänst. Nere på stigen kommer det några till som är ute på promenad.

Det blåser ganska friskt här uppe.

Vi fick en skön promenad där ute vid havet. Vinden ökar och vågorna böjar slå in över stenar och klippor.

Långt där ute spanar vi in en segelbåt, när jag får upp bilden i datorn så ser jag att det är Greenpeace båt.

Vinden ökar mer och nu det skummar rejält om havet.

Vad den här mannen och han kompisar gjorde vet jag inte, de samlade in något, kanske var det musslor de plockade. De var inte rädda utan stannade kvar när vågorna ökade i storlek och den här mannen hoppade för fullt på sin sten och sedan plockade han upp något.

Vi kände oss nöjda efter vår promenad och återvände till busshållplatsen för en tur tillbaka in till stan. Där borta ser vi Stanley, vi tar nog en tur dit senare.

xxxxxxx

Road trip north X - Lofoten mot Å

Vi vaknar upp till en fantastisk morgon i Henningsvær, ett spegelblankt hav, fåglarna kvittrar och solen börjar smyga sig upp... Nä nu fantiserar och drömmer jag. Det är ingen förändring i vädret, regnet strilar och vinden har inte mojnat. Det blåser rejält, säkert lika mycket som dagen innan om inte mer.

Det tar tid innan det ljusnar en sådan här mulen dag.

Men har man tagit sig ut på Lofoten så duger det inte att sitta och deppa på hotellet, vi hoppar in i bilen och far iväg.

Första stoppet blir vid Vikingamuseet, men det är inte öppet, renovering pågår. Där blåser det mer än behagligt men jag tar en bild på det pyramidformade berget i närheten.

Det är ganska molnigt och disigt, bara några få berg som framträder ända upp till toppen.

De flesta får man gissa hur höga de är.

Vi kommer fram till en trappa upp till en utsiktspunkt, den måste undersökas trots att det blåser så pass att man får hålla sig fast i räcket för att inte blåsa omkull. Det regnar dessutom en hel del.

Ser hur vinden randar sjön nedanför oss.

Även borta vid Ramberg blåser det rejält och vågorna går höga och slår mot klipporna.

Här hittar vi en lite omtvistad väg. Språkrådet gillar inte valet av vägnamn. Den som är mer intresserad av det kan läsa mer i den här artikeln.

I Ramberg finns även det här konstverket, fanns ingen skylt om vad det är men ser lite spännande ut.

Torkställningarna vid Ramberg för fisk ser också ut som ett konstverk.

Broarna i bakgrunden leder ut till Selfjord.

Bygga broar kan de i Norge.

Vi gör ett stopp på en lite större rastplats där det ska finnas ett naturkonstverk, men jag måste erkänna att jag inte hittade det. Kan vara ett hus som mer såg ut som ett dass eller så är det borden och bänkarna i betong. Även om det var något annat som var konstverket så hade jag nytta av dessa stabila bord för här stormade det så rejält att jag verkligen hade blåst omkull om inte de funnits.

Gick ur bilen för att försöka fånga det stormiga havet. Det var inte så höga vågor men vinden gjorde att det låg som ett vattenmoln över havsytan.

Dessutom så var molnen som ett skådespel, ibland regnade det småspik. Däremellan försökte solen tränga sig igenom de svarta molnen.

Ljuset skiftade hela tiden. Jag tog de här tre bilderna och sedan stod jag och klamrade mig fast i betongbordet. Kunde inte flytta mig för de kraftiga vindarna, min man hade redan satt sig i bilen innan de värsta vindarna drog igång och han tittade förvånat på mig och undrade vad jag sysslade med. Tog en stund innan det mojnade lite och jag kunde skynda tillbaka till bilen.

Vid Hamnøya stannar vi för att ta lite bilder, men här blåste det så kraftigt att jag inte ens kunde öppna bildörren. Trotts tappra försök så gick det bara inte, fick upp dörren en liten bit och tänkte att om jag får ut foten så kan jag skjuta på med benet. Fast vinden var så stark att det var bara att dra undan foten snabbt som blixten innan den krossades. Men  det sägs ju att bilen är bästa gömslet, öppnade fönstret och tog några bilder.

Borta mot fjällsidan ser man hur vattnet skummar i vinden.

Med den vinden så blir det inte så många fotostopp.

Men vi kommer fram till Å.

Ett fint litet samhälle där vi hittar lä mellan husen och kan gå ut och titta.

Efter Å finns det ingen bilväg, vill man komma längre ut på ögruppen än den här parkeringsplatsen så är det apostlahästarna som gäller. Dessutom bör man nog välja en dag med bättre väder än vad vi fick.