DAGENS SKÖRD - RISINGE, SIDENSVANS OCH EKÖN

***

Äntligen kom långkalsongerna på. Inte för att jag älskar dom, men jag älskar det kalla klara vädret som kräver långkalsonger. Två promenader idag, först Risinge, sen Ekön. Däremellan lite sidensvansar i trädgården. Det mesta är taget med A99:an på vilken Zeiss-135:an satt. Före sidensvansarna är det Risinge, sen fåglarna, därefter ett par bilder från trädgården och så Ekön. 

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

MARKEN DÄR JAG GÅR

***

Marken där jag går

är full av dina spår

fast marken där jag går

bär inga blommor mer i  år

*

Marken där jag står

är full av aspesnår

och marken  där jag går

den blommar snart, i vår

*

Fast annat vi törsta

vi alla vanliga

Det minsta är det största

och märkligast det dagliga

*

Från Risingefälten idag

*

Från Risingefälten idag

*

***

VARDAGSPOESI - RISINGEFÄLTEN

***

Så  kom solen och ljuset tillbaka några timmar. Solen hann gå i moln innan kroppen började lyda men ljuset fanns kvar. Och medan vi gärna väljer skogsstigar i gråväder och regn vill vi ha öppna landskap och rymd när ljuset finns, alltså blev det Risingefälten idag. Trots att det är just öppna landskap finns det alltid detaljer att se. Blåklockor tex. 

*

Fälten i Risinge

*

Blåklockor är ett tufft släkte, det har varit många frostnätter redan!

*

Och asplavarna lyser knallgult

*

Mjuka vackra böljemoln över fälten

*

Dom kala aspkronorna är lätta att känna igen på formen

*

Daggen glittrar i gräset

*

Och fortfarande finns andra färgklickar, aspsly tror jag

*

***

DAGENS FINSPÅNGSBILD - BÖNNERN

***

*

*

***

BRUSET AV VINGAR

***

Trots att jag sitter vid skrivbordet inomhus bakom treglasfönster hör jag tydligt vingbruset när dom fladdrar förbi, sidensvansarna. Dom drar nästan dagligen omkring här i kvarteren precis som dom vore ett större gäng ungdomar. Inte så högljudda men lite fladdriga sådär, rastlösa och utan alldeles tydliga mål. Det känns kul att se dom även om det inte blir några riktiga bilder. Som jag skrivit tidigare verkar dom mer rastlösa än jag sett dom tidigare, dom kan testa ett par tre buskar/ träd på tomten men sticker innan merparten i flocken landat alls. Själv hinner jag inte ens sträcka mig efter kameran innan dom lyfter, ännu mindre ta mig försiktigt ut. Inte blir det lättare av att jag bara har 99:an tillgänglig nu, på vilken jag satt mitt Tamron 150-600, drygt 2,8 kg tillsammans. Men dom finns där, och just bruset av vingar får mig att titta upp. Vid något av tillfällena tog jag några bilder nästan på måfå, genom treglasfönstren. Såklart blir det inte skarpt, inte heller någon bildmässigt vacker oskärpa, bara en smula suddigt just. Men jag kan se dom, sidensvansarna, ändå. 

*

*

*

***