SKOGEN BAKOM HUSET

***

Ibland skymmer alla detaljer helheten. Det går inte att se skogen för alla träd. Men det lilla kan också bli det avgörande och ett leende kan vara viktigare än alla långsiktiga beslut. Det går inte att veta på förhand. Ofta går det inte att veta efteråt heller. Eller vet du om du valt rätt liv? Eller bättre, om du har gjort dom rätta valen i ditt liv? Nån ångerrätt finns ju inte, så det är väl dumt att fråga sig sånt. Men skogen bakom huset var borta idag, så mycket vet jag. 

*

*

***

PEOPLE

***

*

*

*

EN AV DOM LYCKLIGA DAGARNA

***

En sån härlig dag! Och det är det ju alltid med barn och barnbarn omkring sig!

*

Först iväg till Bartjärn förstås

*

Lovisa var ju inte direkt nödbedd

*

Vilma, lite moloken förstås över att ännu inte få doppa sig

*

Då är man ju lite försiktig med leenden

*

Lite kyligt efteråt, det blåste en smula och ca 13 C i luften, dock kom äntligen morfar i. Senaste badpremiären i mannaminne

*

Sen var det dags för tårtbak förstås

*

Full koncentration

*

Fullt upp, var och en på sitt håll

*

Samarbete är bra

*

Så småningom blev det  en casino på  verandan

*

Mormor betraktade spelet på håll

*

Sen blev det promenad, mera bad, middag med tårta till efterrätt och så småningom lite Monopol. Nu är det snart läggdags!

Natti natti!

*

***

SOMMARKVÄLLSBAGATELL

***

Gräsen och prästkragarna på hemmaängen här i Korsheden böjer sig i vinden och ljuset reflekteras i strån och i kronblad. Högt över oss passerar Japan Airlines 777:a från London på väg mot Tokyo, Narita kantänka. Längesen jag landade där nu, första gången var väl under 70-talet nån gång. Jag minns att då fick jag över 40 yen för en krona, nu tror jag det är elva ungefär. Kronan har en tendens att stadigt försämras mot de flesta utvecklade länder. Men det är roligare att titta på prästkragarna och sommarmolnen.

*

*

***

SÅ SKÖNT DET VORE....

***

.... om jag kunde fundera lite mer över min Sony och och vilka objektiv som är skarpast. Kanske skulle jag bli en erkänd fotograf om bara jag kunde släppa mina pictorialistiska bilder från min värld - därute på landet, långt från stan. Jag borde ju begripa att eftersom nästan alla människor numera bor i stan är ju landskap och blommor, solnedgångar och kossor helt helt enkelt ute, färg också förresten, det mesta i stan är ju grått, så svartvitt är ju tidens lösen. Asfaltgrått och betonggrått. Dessutom fotade ju HCB i svartvitt, vem är jag som tror att färg är nå´t att ha. Det är bara det att i Korsheden är det färg överallt, jag kan inte se det svartvita nånstans, hur mkt jag tittar. Alltså gör jag  som jag gjort i lite mer än 65 år, jag fotar det som finns runt om mig. Ibland är det kossor, ibland, tranor, och ibland barnbarn. Dom är förresten i färg dom också, med blå ögon och röda kinder, det gillar jag. Men om jag kunde ägna mig lite mer åt kameran och objektiven slapp jag ju tänka på livet hela tiden, och döden också för den delen. Särskilt döden vore ju skönt att slippa tänka på, det gör jag ganska ofta faktiskt. Å andra sidan behöver jag ju inte tänka på döden, när jag är död finns jag ju inte. Det gjorde jag ju inte alla eoner före 1940 heller, alltså innan jag föddes, jag kan inte komma ihåg att jag missade nå´t eller saknade att jag inte fanns då heller. Här är jag på väg till, eller om det är från, tandläkaren, så här passar det det med svartvitt. 

*

*

***