FINBESÖK

***

Ibland behöver man inte anstränga sig ett dugg. Det var I som fick syn på det rådjuret. Det hade lagt sig precis där gräsmattan går fram till det lilla "berget" vi har på tomten. Där låg det lugnt och stilla. Efter att att tittat på det en stund och tagit några bilder genom fönstret gick jag ut på andra sidan huset och tog lite bilder. Jag tog ganska många bilder och det låg snällt kvar fast det såklart hade ögonkoll på mig nästan varje ögonblick. Till sist stack det iväg när jag drog mig lite närmare. Klockan var nästan 7 och det började skymma, ISO mellan 2 000 och 8 000. Dom tre mittenbilderna är med 560 mm, den första av dessa (bild nr 2) på fri hand med 1/250 s. Kolla den lilla skära tungan på sista bilden!

*

*

*

*

*

*

***

RISINGE - KVÄLLSPROMENADEN I GÅR

***

*

*

*

*

*

*

***

FÄRG

***

Efter dom lite gråa svartvita bilderna från förr kände jag för en smula färg igen.....

*

*

***

LANDSKAPET - RISINGE

***

*

Landskapet utanför S:ta Maria i förrgår eftermiddag

*

***

RIKTIG FOTOGRAFI - JUNIBACKEN

***

För mig är bloggen för det mesta en slags dagbok med bilder. I en dagbok brukar man kunna berätta om det som händer, smått och stort. Har man lust kan en dagbok också användas för reflektioner och funderingar, det gör tex jag. Huvudsyftet är ofta att få lufta sånt hjärnan är full av, det brukar hjälpa att berätta lite. Ni vet det där gamla, delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Det är också bra övning, det blir många bilder som jag naturligtvis försöker få så bra som möjligt. Samtidigt är bilderna nästan aldrig tagna eller inlagda här för att bli vad ska jag kalla det, konstnärliga? Eller mera riktig fotografi som flera här ofta talar om. Till skillnad då från såna här dagboksbilder. Fast nå´n gång händer det ju att jag lägger in såna bilder också. Här är en.

*

För övrigt kan man ju fundera lite om det är nå´n mening att lägga in dagboksbilderna, dom handlar ju bara om det jag sett eller tänkt, det kan väl inte intressera någon annan? Då  brukar jag tänka ungefär så här: Var och en av oss är visserligen unika individer, ändå har vi alla väldans mycket gemensamt. Ni vet det där med glädje och sorg tex, behovet att bli bekräftad, behovet att få tala med nån, få dela sina upplevelser och tankar. Känslan av ensamhet ibland, funderingar inför döden. Inte är väl jag ensam om allt det? Alltså tror jag många kan känna igen sig i det som egentligen bara rör mig. För egentligen rör det inte bara mig, det rör alla på ett eller annat sätt.

*

*

***