GÅRDAGENS ÖVERRASKNING

***

Gårdagens promenad  så här ett dygn före snöfallet (man har spått 20 cm snö i Dalarna i morgon) på Saxevägen bjöd på en överraskning - nyutslagna lupiner. Dom brukar ju höra juni till och idag är det den sista oktober. Ovanligt men säkert inte unikt - det normala är ju att naturen har sina nycker, även om dom växlar och är svåra att förutsäga. Men just det oförutsägbara är väl det som gör livet spännande - inte bara när det gäller blommor? Vi åker straxt söderut, hade vi stannat en dag till skulle jag försökt fota lupiner i snö, det har jag inte gjort tidigare.

*

*

***

UPPHOVET

***

...till förra bloggen

*

*

***

HEMLIGHETEN - KOMMER VI NÅNSIN ATT FÖRSTÅ?

***

Hur långt är det egentligen till horisonten? Vi kan gå eller ta bilen, det spelar ingen roll. Vi lägger meter efter meter, mil efter mil bakom oss men horisonten försvinner gäckande framför oss. Vi lär känna landskap efter landskap, seglar över haven bara för att se den försvinna ut i oändligheten framför oss.

*

Det är bara några andetag som skiljer oss från döden. Ändå förstår vi inte skillnaden mellan det levande och det döda, mellan kroppen och människan. Mellan den ljusa lilla nattfjärilen som trycker sig mot väggen för att undkomma frosten eller den döda och torkade  resten som vi lätt blåser ner från väggen. 

*

Så vet vi alltmer om hjärta och lungor, om blodomlopp och syresättning, om metabolism och om neuroner och neurotransmittorer. Men livet, själva livet - vad är skillnaden mot kroppen? Varför går det inte att återstarta - allt finns ju kvar en stund (jo jag vet, det går en minut, eller två eller tio, men sen då)? En maskin kan plockas isär om den krånglar, så sättas ihop igen och startas om. Vi kan byta njurar och höftleder och sätta in pacemakers - när vi lever. Men varför kan vi inte starta om? Och det spelar ju ingen roll om jag pratar om oss människor eller amöbor eller bakterier - det är skillnad på det döda och det levande . Men vari består skillnaden?

*

Gud kanske någon svarar. Men det tror ju inte jag. 

*

Funderingar kring en nattfjäril på utsidan av det frostade glaset.

Suss gott!

***

BILDER ATT MÅ BRA AV - KORSHEDEN

***

Vissa vyer, och alltså vissa bilder, gör mig gott. Jag mår helt enkelt bra av att titta på dom - i verkligheten och i bild. Dom behöver inte vara betagande vackra, faktiskt bör dom inte vara betagande vackra. Det handlar mer om igenkännande, om trygghet, om koppling till historien, om tempo.  Den här lagården är Martins, han bor i huset som den hör till. Hans Gun lever inte länge. Före honom bodde hennes föräldrar  här, Gunnar och Thea. Det är en sån där klassisk lagård, hälften har vitkalkade väggar, jag antar dom är murade och att det där har funnits djur, men det vet jag inte. Andra halvan, till höger om bilden, har bara brädväggar, där vet jag höet låg.

*

Men den delen, hödelen, har vi varit i ibland I och jag, där var det dans på midsommaraftnarna förr i tiden. Det var på den tiden Thea levde ensam på gården. Så länge hennes Gunnar levde var det ingen dans, som jag hört gillade han inte sån´t, jag antar dans var lite syndigt. Men som sagt, sen blev det dans. Thea såg till att rensa ur den delen av ladan till varje midsommarafton, och hon dansade av hjärtats lust hela midsommarsftonen! Alla i byn var välkomna. Och var det sån´t där varmt och fint midsommarväder kunde det bli ett dopp i Bartjärn fram på småtimmarna,  Bartjärn ligger precis bakom ryggen på mig när jag tar den här bilden.

*

Jo, jag vet, jag har skrivit om det här tidigare.Och kommer antagligen skriva om det fler gånger!

***

SKIPPING THE MIND AND MAKING A REALITY CHECK

***

*

*

***