FYRA VYKORT FRÅN SÖDERBÄRKE - PLUS EN VARGHISTORIA

***

Fyra vykort från Söderbärke, alla tagna idag, det senaste för en halvtimme sen. I morgon kommer molnen och regnet och dom har varnat för nattfrost, möjligen aningen snö. Jag bestämde mig för att visa några klassiska bilder av Söderbärke, innan molnen och nattfrosten kommer. Lönnarna är fulla av humlor, lönnblommor ger mkt nektar, och ute på sjön hörde jag storlom som är vanlig här och är ganska säker på att jag hörde en storspovsdrill nånstans här också, på långt avstånd dock.

Häromdagen såg vi varg, dock några mil härifrån och i ett tråkigt sammanhang. På väg genom skogarna mot Riddarhyttan kommer en varg helt plötsligt från höger och korsar vägen  (väg 68) och blir påkörd av bilen förre den som låg före vår. Den tar sig över och in i skogen på vänster sida kraftigt linkande. Sannolikt med ett av bakbenen brutna, däremot verkade ryggraden klarat sig. Båda bilarna framför oss stannade så vi fortsatte, förutsättande att dom skulle vänta in polis eller jägare:

*

Prästgården här står tom just nu, man är utan fast kyrkoherde för tillfället. Helt ok tj-bostad annars, sjön ligger bakom

*

Kyrkan med Norra Barken upp mot Smedjebacken bakom

*

Går man ut på kyrkudden bakom kyrkan öppnar sig utsikten över järnbärarland

*

Norra Barken för bara en stund sen

*

Natti natti, i morgon är det maj, oavsett väder!

***

Jag undrar......

***

....fortfarande hur jag hittar kärnan, essensen. Bortanför alla förvillelser. Eller riktigare, hur jag behåller den, också i alla vilsna stunder, som är så många fler. Den finns där ett ögonblick, eller en dag, men inte nästa. Och evigheten är så lång, för att inte tala om nätterna. Flykten är så mycket lättare, liksom att fylla tomheten med i stället för - upplevelser. Gåvan är ju tomheten fylld av nuet där alla minnen och drömmar upphört och bara varandet är. Utan stigar och kartor söker jag rymden med ljuset . 

*

*

***

KORSHEDEN JUST NU - PRECIS SÅ VACKERT DET KAN BLI

***

Precis just nu är det så vackert det kan bli, åtminstone är det så jag känner. Björkarna har slagit ut här uppe i Korsheden under förra veckan, nu ser jag alla dom andra träden och buskarna också på väg att slå ut - lönnarna, bukettaplarna, den stora pilen.....Ängen är redan full av fjärilar, rödhaken och dom andra sjunger för fullt, tyckte jag hörde morkullan häromkvällen även om jag inte såg den ta sitt varv runt ängarna och åkrarna precis som den gjort i alla dom drygt femtio år vi varit här.  Femtio år förresten, vad tar tiden vägen? Jag tror den försvinnner in bland björklöven och dunstar bort med vårvinden. Tiden, det där märkliga, som inte finns. Det finns klockor men det betyder ju inte att det måste finnas tid. Förändring och årstider, det är vad som finns, både klockor och tid är mänskliga påfund. Och vill jag har ro i själen hittar jag den i naturen, i allt det vackra. Skönhet är en av nycklarna. Det har jag redan skrivit om i boken Hjärtats Röst (2015):

Enkelhet är en av skönhetens nycklar

och skönhet i sig själv är en nyckel  

till vår egen gudomlighet

Andlighet är som en ohörbar ton

som hjälper oss att få kontakt

med det vi en gång lämnade

och det vi en gång ska till

*

Ladan och ängen sedd genom björkarna från toppstugan (gäststugan som ligger typ 10 meter högre än huset)

*

***

BARA TUTA OCH KÖRA?

***

Efter ett tips från en av besökarna på Konst i Påsk hittade jag häromdagen det gamla bilvrak som står typ 200 m från Saxevägen. Jag var ju såklart där för att ta några bilder direkt även om jag tror det blir bättre om jag sparar till en mulen och gärna lite disig dag. Det kommer så småningom

*

*

*

*

*

*

***

GULLPUDRA

***

Bara det vackra namnet gör att jag måste göra en ny blogg med nya bilder på Gullpudran varje år, precis som med blåsipporna. Dom är så små och oansenliga i färgen att dom är lätta att missa, men när jag väl får syn på dom blir jag lika glad varje år. Gullpudrann finns södra halvan av Sverige, Norge och Finland och i Danmark och är ganska vanlig. Den kräver dock fuktig jord så den finns inte över allt, hos oss här i Korsheden har vi den på ängen, särskilt i närheten av bäcken som rinner förbi två sidor av den, ängen alltså. I min kunskapskälla Våra vanligaste vilda växter står att andra halvan av det latinska namnet Chrysosplenium, alltså splenium betyder mjälte och att den långt tillbaka använts mot mjältsjukdomar, alltså depression och melankoli. För mig räcker det  med att se dom små gulgröna blommorna och påminna mig det vackra svenska namnet, Gullpudra, för att jag ska bli glad igen!

*

*

*

***