DÅ, NÄR JAG VAR VID TEATERN....LUDVIKA 1955

***

Ludvika barnteater, gissningsvis 1955, utanför gamla Folkets Hus där vi spelade nå´t med sjörövare i. Var det 1955 var jag 15.

*

*

***

ENKLAST ÄR ATT FORTSÄTTA RAKT FRAM

***

Jag har tappat orienteringen

som jag gör då och då

Jag känner igen mig där jag är

men förstår ändå inte vart jag ska

Enklast är att fortsätta rakt fram

trots att jag insett att rakt fram

leder olika beroende på vart jag tittar

*

Ändå mindre begriper jag varför

Vaddå varför?

Varför jag är här

och varifrån sorgen kommer

Och vart jag ska ringa med mobilen?

Inte heller vet jag vem han, den gamle, är

som tittar på mig från fönster och hissdörrar

*

Jag har en kamera i handen

Vad ska jag göra med den?

Fota förstås men vaddå eller vem?

Och vem ska jag visa bilderna för

och varför ska jag göra det?

Möjligen behöver jag dom själv,

bilderna alltså, för att förstå

vem jag är

Och hur skulle jag annars kunna visa

att det var där jag var

och att det var den vägen jag gick

och att det var dit jag kom?

*

Nej förresten, inte dit men hit kom jag

Och varför är det skillnad på hit och dit

när det ser alldeles lika ut på båda ställena?

Förresten, med bildernas hjälp kan jag se

att det inte alls ser så lika ut

Men jag menar egentligen,  

det kvittar ju lika hur det ser ut

när jag varken vet hur eller varför eller vart

*

Ett stycke till kan jag väl gå ändå -

jag tror det blir stjärnljust i kväll

*

*

***

KLASSHIPPAN - LUDVIKA HAL 1954

***

Det här året gick jag andra klass i realskolan på HAL Ludvika - Högre Allmänna Läroverket i Ludvika. Allmänna därför att det var för både pojkar och flickor. Då och då hade vi klasshippa, dvs danskväll. Det här ser ut att vara Högbergslokalen, en vanlig källarlokal en bit upp på Tre Krokars Gata.  Grammofon förstås, och så en lärare med, här klassföreståndaren själv, Henry Ekdahl, som vi hade i tyska. Jag tror året är 1954, då vi var 14 och jag hade skaffat min första egna kamera, en Zeiss Ikon Nettar. Synkroniserad slutare så det gick att använda blixt, ni vet en sån där stav med reflektor och lösa blixtlampor. Det är mer än 60 år sen, men jag kommer i håg alla namn, med ngt enstaka undantag, och mera märkligt, jag känner igen klänningarna tjejerna har. Och tittar jag på bilderna ett ögonblick extra hör jag rösterna och kommer ihåg vilka dom var, då och där. Ännu mer märkligt.

Jag inser att ni inte är ett skvatt intresserade av namnen och att namnen inte tillför bloggen något, men jag tyckte det var roligt att lista dom ändå

*

Klassföreståndare Henry Ekdahl dansar med Cri Östling, till vänster om dom Anna-Greta Granelli och med Per-Olof Bröms och till höger Gunnar Sundh och Lilian Giliusson

*

Här Majvor Romlin och Bengt Dahlhammar

*

Cri Östling och  Ulla Gaefveurth, Anna-Greta Granelli, Majvor Romlin och Bengt Dalhammar, Henry Ekdahl, Jan Angbjär och Lilian Giliusson, ? och Gunnar Sundh

*

Henry Ekdahl och Anna-Greta Granelli bakifrån och Monica Widler på stolen till höger

*

Och, ja.....jeans var inte uppfunna än, inte ens i USA. Inga T-shirts. Inga mobiler. Eller datorer, inte ens TV. Men det var häftigt att ratta in radio Luxemburg på radion, där fanns musik som inte fanns på Radio Motala, Stockholm här....

Vet att ni sett en del av bilderna förut 

***

UR NATTMÖRKRET LÖSGÖR SIG.....

***

Ur nattmörkret 

lösgör sig intet

Förångade hav

rinner utmed väggarna

*

Stillastående

och ohörbart

krymper avståndet

Bara ett andetag bort

*

*

ATT VARA MED SIN TID

***

Det har slagit mig att jag ändrat mitt förhållningssätt till omvärlden. Jag läser fortfarande min morgontidning, jag tittar fortfarande på TV-nyheterna, jag följer med vad som händer, både här hemma och ute i världen, hyfsat väl. Men det är allt mer som inte intresserar mig på samma sätt som det gjort. Samtidigt finns det annat som griper tag i mig på ett helt annat sätt än tidigare. Det kan tyckas självklart att när man blir äldre och inte längre behöver springa runt i ekorrhjulet så ändrar man verklighetsbild men jag är inte så säker att det liksom sker per automatik bara för att vi blir äldre.   

*

Till exempel blir jag hela tiden alltmer förundrad över tillvarons alla självklarheter, sånt som inga tidningar eller TV bryr sig ett skvatt om.  Samtidigt ifrågasätter jag mycket mer, särskilt all information som hela tiden strömmar över oss. Vem är avsändaren tänker jag. Och vad är syftet med den infon just här och just nu? Och jag misstror snabba åsikter  i diskussioner. Hur kan man omedelbart ha åsikter om nästan allt, från kärlek, lycka och livskvalitet  till vilken ekonomi som är bäst för Sverige? Jag lyssnar ibland till programmet Filosofiska rummet i radio och inte ens där hör jag så många som säger inte vet jag, det där är komplext eller hur menar du?

*

Ändå känner jag mig inte det  minsta världsfrånvänd, jag gillar mycket av det nya - både prylarna som dator, mobil och digitalkamera och attityderna som öppenheten och rakheten som finns hos så många unga.  Och jag tror att om tio år har vi ett mer mångkulturellt, mer spännande och roligare samhälle än vi har idag. Jag känner att jag är med min tid i stället för att säga att jag följer med min tid.

*

*

Godnatt!

***