DEN VITA BILEN

***

VAR?

VARIFRÅN?

VART?

VARFÖR?

VEM?

*

Måste förstoras!

*

***

ÅR 1959

***

Årtalet är 1959. Lillebror Dag står bredvid pappas nyinköpta Simca Vedette. Det är svårt att inte tänka på James Dean och Ung rebell. Först trodde jag det var pappa som sitter i bilen men när jag tittar närmare ser jag att det är morfar Andreas, född -72 (ja, 1872 alltså). Här är han alltså 87 och jag vet att jag brukade köra honom på "biltur" ibland, han bodde då hemma hos oss. Jag har körkort sen några månader och körde nog mer än gärna. Ni ser honom inte såklart, men jag behöver bara veta att han sitter i bilen för att komma ihåg vad han brukade prata om och hur han var. Tiden - som ju egentligen inte finns - är fascinerande. Morfar -  idag är han liksom från en annan värld. 1872, det är 143 år sen, och på nå´t sätt står jag genom honom ändå i direktkontakt med den tiden. Inga appar, inga mobiler, inga laptops, inte tv, inte radio. Inga flygplan, inga bilar. Inga pixlar heller. Knappt analoga foton (obs, jag säger knappt).  Bara allt det som är viktigt och som vi håller på att glömma bort - kärlek, glädje, frihet, kroppsarbete, kvällsvard, tacksamhet, förnöjsamhet - fanns i överflöd (särskilt arbete) och hela tiden. 

*

*

***

NU VÄNTAR VI PÅ NÄSTA VÅR

***

Förstora!

*

*

***

SELFIES - INTE MYCKET ATT GÖRA ÅT....

***

På väg upp i hissen till tandhygienisten blev det en selfie i spegeln. Hissar är gjorda för sånt, fråga Lena, Lena E alltså! Och den ena selfien gav den andra men utan spegel......

**

**

Hissbilden gav mig idén att det är dags för några selfies, det var länge sen nu. Korridorerna utanför tandis har fönstervägg på ena sidan, så där finns ljus. Men jag har ju fattat av de andra gubbsen att det ska vara mörka bilder, man syns inte så tydligt då. I mitt fall blir det bara värre, rynkorna och vecken blir extra tydliga liksom rakningen, för att inte tala om den lömska blicken....

**

Nej, lite mer ljus i mitt fall, och en bestämd och viljestark blick gör nog susen. Men va fasiken, ögonbrynen....I säger åt mig med jämna mellanrum om dom, men jag tror det har lite med revolt att göra, äntligen ska jag väl få göra som jag vill, inte som andra tycker, inte ens I....

**'

Hur blir det lite nerifrån då, snett nerifrån? Mja, allt syns fortfarande, dags att klippa mig. I erbjöd sig ofrågat (!) göra det i eftermiddag av någon anledning, så nu är jag fin igen, jag menar finare, lite.

**

Där i korridorerna utanför tandis finns också ett antal riktigt vackra gamla instrument från ett kraftverk uppsatta. Det, tänkte jag, blir en bra bakgrund till den gamla ingenjören

**

Så tittar jag igenom bilderna i kameran innan jag går. Som vanligt inte ett leende, sammanbiten och seriös. Det var då själva den, ett leende måste ju gå att få fram. Det gjorde det, men jag var så ovan att det blev alldeles oskarpt!

**

***

FAVORITGEISHAN

***

Lite har jag rest genom åren, under en period var jag några gånger i Japan. Lärt lite om bugandet, om att aldrig låta någon tappa ansiktet, vid förhandling förstå att man aldrig säger nej och därför måste kolla ett par tre gånger i väsentliga frågor. Och så den gamla japanska kulturen med Ryokans (värdshus) där skorna måste tas av vid entren och varje rum kan ha både hustempel och en miniträdgård och badkar i cederträ, och de viktiga tehusen med teceremonier utvecklade under flera hundra år. Och med oerhört vackert och samtidigt traditionellt klädda geishor med hårt sminkade vita ansikten  men uppmärksamma på gästerna och utbildade i konversation under tiotals år 

*

Men min favoritgeisha finns på mycket, mycket närmare håll, nämligen i Täby som ni säkert redan gissat. Hur ska någon kunna motstå den charmen? Och konversationen har alltid omedelbarhetens och spontanitetens charm - och inte en sminkfläck någonstans, om vi bortser från mammas nu snart avskavda nagellack förstås 

*

***