KALLT I KORSHEDEN

***

I morse när vi vaknade stod termometern på -26 C. Och vattnet hade frusit. Ingen rikstidning kommer idag, istället fick jag åka in och köpa lite vatten på flaska så vi åtminstone kunde få en skvätt kaffe.  Därefter letade jag rätt på en gammal kupévärmare jag brukar använda när vattnet fryser. Det händer när  temperaturen går ner under typ -22 , då räcker inte frostvakten till. För att inte VVS-grejorna ska ta för stor plats i fritidshuset finns dom i en isolerad box utanför husväggen och den boxen är försedd med frostvakt. Men som sagt, när temperaturen kryper ner mot -25 eller mer räcker det lilla elementet inte till. Nu är det gjort  och det tog inte så lång stund innan vi hade vatten igen :-). I morgon blir det Finspång igen - är det lika kallt månne?

*

Bilden är från Hagge badplats i Ludvika i går kväll, då hade det redan sjunkit till -21 C

*

***

FAHRENHEIT 451

***

Trots att det nu gått några veckor sen senaste boken (Den illustrerade mannen) har jag inte glömt bort mitt projekt att illustrera några av Ray Bradburys böcker och noveller med bilder. Den här gången är det Fahrenheit 451.  Den passade bra att leka med i kväll, termometern utanför köket visar -23,9 C och brasan är tänd

*

Dessutom har jag just läst om boken igen - alla Bradbury står i bokhyllan här.  Läst om hur Guy Montag förvandlas från en av brandmännen som bränner böcker som hittas (alla böcker är förbjudna) till en motståndsman till regeringens påfund. Och jag häpnar över hur sannspådd han (Ray Bradbury) blivit, boken kom ut 1958. Det är en dystopi där människor inte längre varken vill eller får läsa böcker, istället matas dom av med interaktiv TV uppspelad i storformat på väggarna och fullproppad med nonsenprogram. Naturen och miljön är totalt ointressant och  prylar och fejkade historier är det enda viktiga.........Jag tänker också på Mao´s kulturrevolution, där fanns  regelrätta bokbål och dom intellektuella skulle ut i jordbruket..... Romantiteln, Fahrenheir 451, motsvarar 233 C och sägs vara den temperatur då ett bokpapper börjar brinna.

*

Förstora! 

*

Rekommenderar boken starkt!

***

GNISTRANDE VÄDER

***

*

*

***

DOM OBERÄTTADE HISTORIERNA

***

Det slår mig när jag sitter och går igenom bilderna från eftermiddagens promenad - Tänk så många oberättade historier det finns. Vartenda hus, varenda gård har en historia att berätta. Egentligen är det en trivial tanke. Det är ju självklart, precis varenda människa äger sin historia. Eller rättare sagt, varenda människa äger en massa historier. Och nästan alla blir oberättade.  

*

Det snöar ganska mycket när jag går, men ett finkornigt, intensivt snöfall som nästan bara syns som en dimma i bilderna . Och som alltid blir det extra tyst när snön kommer. Det rör sig inte många människor i snöfallet och tillsammans med tystnaden känns byn och landskapet nästan öde.Vore det inte för de enstaka lamporna och adventsstakarna i fönstren skulle jag lätt kunna tro att jag går i något av Ray Bradburys surrealistiska landskap.

*

En av de första gårdarna jag passerar är Martins. Han bor nu åter i det gamla boningshuset där hans hustru Gun växte upp med sina föräldrar Thea och Gunnar och syskonen trots att han byggde ett nytt tillsammans med sin Gun. Hon lever inte längre och en av sönerna har fått överta det nya huset. Gun hade många syskon, jag har glömt hur många, men några av dem känner jag. En bror bor mitt emot där man svänger ner till oss  och han hjälpte mig att bygga bastuhuset för kanske femton år sen. Och en syster som bor i Söderbärke träffade jag i affären där idag. Livet i en liten by är speciellt, dom flesta känner varandra eller vet åtminstone vilka dom är och släktnätverken har många förgreningar som vi som kommer utifrån först så småningom upptäcker.

*

När jag kommer fram till vägkorsningen (ja, det finns bara en vägkorsning i Korsheden) ser jag den gamla handelsboden rakt framför mig. Det är lite svårt att tro, men en gång i tiden fanns det två mataffärer i Korsheden.

*

Badplatsen och allmänningen ovanför är öde så klart

*

När jag vänder och går åt andra hållet noterar jag att Martin har adventsstakar i den stora lagården, det tycker jag är fint.

*

Den här promenaden blir längre än jag tänkt och går ner mot Saxe, där jag passerar Eriks gård. Erik och dom andra ogifta bröderna som bodde där med sin hushållerska har jag ju berättat tidigare om. Nu finns dom inte längre och gården har annan ägare, det är länge sen jag var in där nu. 

*

Alldeles efter Eriks gård kommer ett annat rött trähus. Det är ganska förfallet, betydligt mer än vad som framgår här i halvmörkret och snöfallet. Och det har en mörk historia. Jag vet inga detaljer, men på den tiden jag träffade Erik och hans bröder berättade dom ibland knapphändigt om den här grannen. Det var en man som jag bara någon enstaka gång skymtade, som bodde där tillsammans med sin dotter.  Efter det att hans fru blivit sjuk och dött blev han enstöring och det som gör att huset fortfarande ger mig obehagskänslor är att det aldrig var tänt ljus där på kvällarna. I många år fanns dom där och ändå såg jag nästan aldrig någon och huset var helt mörkt, bara en tunn rökslinga från skorstenen när det var kallt skvallrade om att det var bebott. Någon enstaka gång på en lång rad år vet jag att flickan kom till Bartjärn för att bada på sommaren. Var dom sen tog vägen och när huset blev tomt vet jag inte. Jag gissar att mannen inte längre lever, han var nog betydligt äldre än jag, och vart flickan tog vägen har jag aldrig hört. Huset fick förfalla redan när dom bodde där, ingen gjorde något som helst, i alla fall inte något som kunde ses utifrån, och jag har inte sett en människa där sen det blev tomt. 

*

Så kommer jag till sist in på Norstedtsvägen, den jag brukar kalla Saxevägen, och jag tar en bild ned mot ängarna som sommartid kan lysa blå av ängsklockor innan jag vänder hem mot Korsheden igen

*

***

BEHÖVER MAN BÄTTRE OPTIK?

***

Min Minolta 85/1,4 har varit en favoritoptik så länge jag haft den, dvs typ 25 år. Och då köpt begagnad. I julas hade hade vi "stockholmsfamiljen" här i Korsheden under mellandagarna. På dagarna åkte dom skidor i Rommebackarna, på eftermiddagarna och kvällarna var det mycket spel och dobbel - typ Othello och bamsepussel. Och jag passade förstås på att ta lite bilder. Ofta blev vi sittande vid matbordet direkt efter maten och belysningen var levande ljus och någon liten lampa i fönstret, riktig lågljusbelysning alltså, och det var naturligt att sätta på Minolta-85:an, som funkar bra ihop med adapter på A7Rii:an.

*

Vid det här tillfället blev det  därför ISO 3200 hela kvällen och stor bländare, här 1,7.  Och med armbågsstöd funkade det oftast med tider som den här bildens 1/20 s. Det visade sig att det svaga ljuset var mjukt och fint och det fungerade alldeles utmärkt att vid bildbehandlingen dra upp ljuset så det ser inte alls så mörkt eller skumt ut som det var i verkligheten.  Den svarta rosen/nejlikan (kallas det tiara?) hade hon fått av storasyster på julafton och var på varenda dag så länge hon var här, möjligen tog mamma av den när skidhjälmen skulle på. Och jag har inga planer på att skaffa Sonys nya 85/1,4 GM för 16890:- (Prisjakt) trots lovord.

*

***