KOLTRAST OCH LÄNGTAN

***

Att höra koltrasten nu i marskvällarnas skymning sjunga sina vackraste, lite melankoliska, melodier är bara så skönt. Där finns våra nordiska själars innersta längtan. Inte längtan efter något, bara längtan i sig själv.

*

Respect your longings. To respect your longings is to respect the voice of God within you. (Osho)

*

Koltrasten ute i Risinge häromdagen

*

***

ÖSTGÖTAKVÄLL

***

Känslan av vår är intensiv nu när det är ljust till början av kvällen framåt sju. Koltrasten sjunger regelbundet, flyttfåglarna sträcker. Här har jag bara svängt ner till bron över till Ekön för att se om jag hittade några fåglar.  Och visst, ett par knölsvanar simmade längst in i en vik och betade intensivt från botten.

*

*

*

*

*

*

På väg uppför traktorvägen tillbaka hoppar en liten grupp rådjur uppför sluttningen, medan jag kör ser jag bara dom vita bakdelarna studsa iväg. Jag stannar och hinner ta några bilder, här en, ISO 12800.

*

***

FRÖMJÖL

***

*

*

***

NU VET JAG.....OCH SÅ FILOSOFISKA RUMMET DÅ.

***

....att jag finns. Ibland måste jag kolla av då och då, annars är det ju svårt att veta säkert att det är jag liksom, vem jag blivit. Lite konstigt är det, ett helt liv snart har jag jobbat på att bli något, riktigt vad har jag aldrig vetat, men nå´t måste  jag ju bli, vuxen åtminstone. Inte heller det målet har jag nått men jag tröstar mig med att the old wise  hela tiden försöker lära mig Be, don´t become. Men trots alla försök att bli och trots alla lärdomar att inte bli utan bara vara ser jag ju att ju äldre jag blir desto mer lik pappa är jag. Det har jag aldrig ens försökt, att bli lik pappa alltså, snarare har jag, särskilt längre tillbaka, försökt att inte bli som pappa. Jag gillade pappa men jag ville ju bli nåt eget, nåt mer mig själv liksom. Han var ju lärare, det var det enda jag visste jag inte skulle bli. Men alldeles oavsett vad jag velat och vad jag försökt, numera gör jag ungefär som pappa gjorde och jag börjar se ut som han. Det mest konstiga är att jag samtidigt börjar känna mig mer och mer hemma i mig själv, mer och mer mig själv till och med. Det kände jag inte riktigt när jag ville bli något eget, något annat. 

*

Idag när jag var ute och tittade på fåglarna en stund, lyssnade jag samtidigt på Filosofiska rummet (jag sitter ibland i bilen när jag är på naturexkursioner...). Ämnena intresserar mig ofta men ofta tycker jag diskussionerna är lövtunna, snabba kommentarer är viktigare än djupet för att få mkt av tiden  men eftertanken är liksom inte där. Ingen säger men vänta, låt mig fundera, det tål att tänka på. Nåväl, idag var det det bästa jag har hört på filosofiska rummet, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, berättade om sin nya bok Världen själv. Den boken kommer jag beställa i morgon. Jag hör ju tydliga kopplingar mellan hans funderingar och my old wise. Urspännande.

*

Äkta selfie från Risingeslätten idag

*

***

GRÅGÄSSEN

***

Dom finns ju därute i Risinge också, grågässen, i samma lilla våtmark som tofsviporna. Inte lika akrobatiska flygare som tofsviporna, men oj så vackra fjäderskrudar. Här en serie från i eftermiddag där jag fick tag i skärpan, sen gjorde kameran resten och följde landningen fint. 400 mm utan converter . Jag har hållit nere ljuset aningen jämfört med verkligheten, har tagit intryck av Guntes ljussättning.

*

*

*

*

***