DAGENS FINSPÅNGSBILD - BÖNNERN

***

*

*

***

BRUSET AV VINGAR

***

Trots att jag sitter vid skrivbordet inomhus bakom treglasfönster hör jag tydligt vingbruset när dom fladdrar förbi, sidensvansarna. Dom drar nästan dagligen omkring här i kvarteren precis som dom vore ett större gäng ungdomar. Inte så högljudda men lite fladdriga sådär, rastlösa och utan alldeles tydliga mål. Det känns kul att se dom även om det inte blir några riktiga bilder. Som jag skrivit tidigare verkar dom mer rastlösa än jag sett dom tidigare, dom kan testa ett par tre buskar/ träd på tomten men sticker innan merparten i flocken landat alls. Själv hinner jag inte ens sträcka mig efter kameran innan dom lyfter, ännu mindre ta mig försiktigt ut. Inte blir det lättare av att jag bara har 99:an tillgänglig nu, på vilken jag satt mitt Tamron 150-600, drygt 2,8 kg tillsammans. Men dom finns där, och just bruset av vingar får mig att titta upp. Vid något av tillfällena tog jag några bilder nästan på måfå, genom treglasfönstren. Såklart blir det inte skarpt, inte heller någon bildmässigt vacker oskärpa, bara en smula suddigt just. Men jag kan se dom, sidensvansarna, ändå. 

*

*

*

***

DRÖMMEN

***

Ibland bara måste jag plocka något ur arkiven. November brukar vara mörk och grå men så gråmulen och regnig som i år här i Mellansverige har det inte varit i mannaminne (mannaminne = ett år sägs det).....Nåväl, jag känner för att drömma en stund, i fullt medvetande om att alla kloka säger jag bara ska vara här och nu. Men just nu  drömmer jag att jag är  på Bequia, solen lyser och havet blänker. Antagligen ser det precis ut så här just nu, bilden är tagen tjugo i fyra på eftermiddagen. Fast här är det 2014 och det är yngsta dottern som är ute på sin löprunda.

*

*

***

BARA KORTA ÖGONBLICK

***

Bara korta ögonblick. Ser jag. Minsta il virvlar mig som löv i höstvind. Oändligheten och evigheten byter jag mot stundens meningslöshet. Vildhundarna driver i dom uttorkade flodbäddarna. Hungern, hungern. Blixtrande  stekheta solar och dom iskalla regnen och marken skälver när rädslan kryper närmare. Nyss skällde råbocken och jag hör hur regnvattnet droppar och ljuden försvinner i tystnaden. Vanligheten och meningslösheten snuddar varandra men är väsensskilda. Inga stjärnor finns i kväll.

*

*

***

SAXEVÄGEN - DOM VANLIGA VYERNA

***

Skönt, promenadväder igen. Fortfarande gråväder  men inte regn. Och då blir det Saxevägen. Lugnt och stilla och bara kända vyer. Så varför fortsätter jag att fota den? Inte vet jag, måste man ha svar på allt? Och varför visar jag bilderna här igen? Se svar på föregående fråga! Kanske inbillar jag mig att jag lär mig nå´t. Eller för att få lite bekräftelse, det får  vi aldrig nog av. Eller så är det bara av gammal vana  och för att ha något att göra i gråvädret. Troligtvis lite av alltihopa. Ha det gott oavsett var ni är!

*

*

*

*

*

*

*

***