PÅNYTTFÖDELSE

***

Så bryter solen genom dimman efter regnet och allt föds  på nytt

Ljuset, fukten. Och vinden som åter sakta rör löven

Fjärilarna som nektarberusade

fladdrar efter feromonstråken

*

Driver dagg faller regn

där nässlorna blomma

Humleblomstren

och midsommarblomstren

*

Som urtidsjordens

ångande dimmor

över dom oändliga

ormbunksskogarna

*

*

***

GRÄNSLANDET

***

*

*

***

STENKOLL

***

Min första "riktiga" uggla , en lappuggla. Och stenkoll är det första ord jag tänker på efter den upplevelsen. Tack vare Marianne, Marianne i Västanfors ni vet. Hon hade några ugglebilder på FB häromdagen och eftersom jag är i Korsheden kollade jag om hon kunde tänka sig att visa mig. No problem förstås, ni känner väl Marianne, så i eftermiddags var vi där.....  Och mkt riktigt hittade vi en uggla, efter lite letande. Vi väntade ganska länge för att få se den flyga, det gjorde den till sist, just då jag hade kameran i knäet en stund, men kolla med Marianne, det hade inte hon.....Men jag är både jättenöjd och tacksam!

*

*

*

*

*

*

*

*

Tack för det Marianne! Och natti, natti alla!

***

VÅTMARK MED RÖRDROM

***
För tredje kvällen sitter jag och tittar ut över våtmarken. Tystnaden är påtaglig, bara då och då avbruten rördrommen. Den har flyttat sig till höger och betydligt längre bort, ljudet är svagare. Ändå känner jag precis igen rösten - först tar den liksom sats, det finns en antydan till ljud, kanske drar den bara efter andan, sen kommer den första låga bastonen, oftast följt av en till, däremot mer sällan tre. Så är det tyst igen, fem minuter, kanske tio minuter. Precis när jag börjar undra om den har lämnat kommer nästa. Har läst att bönderna förr trodde det var gastar som ropade, det har jag lätt för att förstå.  

*

Eftersom den flyttat sig längre bort, uppskattningsvis flera hundra meter, har den säkert tagit till vingarna. Det skulle alltså kunna gå att få syn på den. Några tärnor skränar förbi och bakom mig hör jag storlommen ropa utifrån sjön. Över mig flyger korpen mot skogen därborta. Ute på våtmarken är det alldeles stilla. Dagens meditation är över och jag reser mig upp och går.

* 

*

***

UR FAS MED TIDEN? - SKRYMT OCH SÅNT

***

Klockan är en minut över nio på kvällen och solen kastar långa skuggor över våtmarken där rördrommen gömmer sig, säkert därinne i den gulnade bladvassen nånstans. Jag har suttit här nästan två timmar utan att se en skymt av den, men jag hör den med jämna mellanrum. I går kväll hördes den ända upp till oss, säkert drygt en kilometer bort fågelvägen. Och jag känner mig nöjd med att höra den, den förblir mer hemlighetsfull så. Att det ljudet faktiskt kommer från en fågel är nästan osannolikt, det passar bättre i historier och berättelser om skrymt och sånt nu när skuggorna blir långa. 

*

Men det finns ingen plats för såna historier längre. Historier som ger plats för fantasier och rädslor, historier som knyter samman naturen och människorna, historier som knyter samman oss med de gamle. Över huvud taget är det mycket som inte får plats längre - eftertanke tex. Och långsamhet. Och inte minst vardaglighet. Det som inte är häftigt har inget värde. Jovisst, när man sitter två och två och pratar, eller tre och tre då (tre=några stycken). Men i media existerar inget sånt. För varje år som går får jag allt större känsla av hur enormt gapet är mellan hur man tidigare  levde, fram till för drygt hundra år sen, och nu. 

*

Säkert påverkar den känslan mina motivval. Jag gillar den alldeles vanliga landsbygden, naturen som finns där runt om, hela tiden. Och precis innan jag gick från våtmarken där mellan Barken och Saxesjön tog jag en bild på skogskanten som går ända fram till vassen. Utan rördrom.  

*

*

***