VÅRBLÄNK, EKÖN

***

The wonder of being

*

*

*

*

*

Berätta gärna vad dom heter!

*

*

Berätta gärna vad om heter!

*

*

*

*

Alla bilder från Ekön i måndags

***

MELLAN SÖDERBÄRKE OCH VÄSTERBYHYTTA

***

Fälten mellan Söderbärke och Västerbyhytta är ett av mina favoritområden i Söderbärketrakten. Ett par besök har det blivit dom senaste dagarna i förhoppning att få se, eller åtminstone höra, storspoven. I fjol fick jag tom en bild, på långt håll visserligen, men ändå. Dom här dagarna har jag dock varken sett eller hört någon.

 Men det är fint därute och värt en promenad ändå. I går blev det landsvägen fram och tillbaka. Den må se lite enformig ut men riktigt släpljus precis innan solen gick ner gav liv åt landskapet. Och aspdungen närmare Västerbyhytta gillar jag extra!

*

*

*

*

*

***

ALLDELES NYSS.......

***

Härifrån till innerstan är det ungefär 150 år. Ja, tjugo mil också förstås, men det är inget som betyder något. Här levde dom, våra far- och morföräldrar, och deras föräldrar, liksom i sin tur deras.......Ja, inte precis här alltså, men så här. Och javisst, innan utladan rasade. Men ingen el, inga treglasfönster, inget helkaklat badrum och så där, ni vet. Fick man lunginflammation dog man antagligen. Det gjorde svärfars pappa när svärfar var fem. Skogen alldeles intill, nära inpå, hela tiden. Stigen jag nyss gick på för att komma hit fanns nog då också, fast det fanns ingen landsväg den mynnade på strax därborta, bara en lite större stig. När dom kom in från åkern, skogen eller smedjan fick dom tända spisen innan det var idé att sätta sig, sen skulle dom ut i lagår´n om dom hade råd med djur vill säga. Och var det inte sommarljust gissar jag dom stöp i säng ganska snart efter maten. Utan att se Mästarnas mästare......Jag känner mig som någon slags brygga eller rest av något slag som fortfarande tror mig ana, tom känna, hur det var. Tänkt att mormor och morfar har jag ju pratat med, lyssnat till och jag har suttit i deras knä, det är inte längesen alls, alldeles nyss faktiskt. Ibland när jag tittat på dom gamla porträtten har jag tänkt (när jag inte tänkt efter) va´gamla dom ser ut, och så bistra dom ser ut. Kanske var dom lite ovana vid att le och skratta bara? 

*

Inget konstigt med det, lite nostalgi bara kanske? Nej, inte bara nostalgi, det var inte bättre förr, tvärtom. Men det jag undrar över hur vi människor så fort blev annorlunda?  Var tog vår förståelse för långsamheten, vardagligheten och slitet vägen?  Acceptansen av livets grundläggande villkor, utan att klaga? Hur kunde antalet likes och följare bli värdemått i stället för människovärde? Och hur kunde jag glömma hur skönt det var i mormors knä?

*

Den rasade utladan borta vid Västerbyfälten

*

***

KOLTRASTKVÄLL, KORSHEDEN

***

Häruppe i Korsheden är snön inte helt borta och vårkänslan inte så påtaglig som nere i Östergötland. Men ljuset finns där, även när klockan går på sju, och koltrasten sjunger så det hörs vida över skogen och ängen. Få saker säger mig så mycket om den nordiska naturen och det nordiska sinnet som en marskväll med snörester och kyla i luften men med ljus över rymden och den vemodiga koltrastsången i ensliga marker. 

*

Förstora gärna!

*

***

SVANARNA VID SKIREN

***

Först hör jag bara vingslagen. Knölsvanarna har ju så starka vingslag att man hör dom på långt håll, ofta innan man får syn på dom. Så ser jag dom komma över skogen där jag är vid Skiren. Med enbildstagning, minsta spot och inte ens följande fokus inställd så  hinner dom nästan försvinna innan jag hinner få tag på dom med spotten. Men istället har solen precis försvunnit ner i molnkanten dit  dom flyger så för mig duger det bra som en måndagskvällsbild.......

*

*

***