SKOTERUTFLYKTEN

***

Visst blev det en skoterutflykt med barnen. Pappa Bamse har ett par år förgäves försökt hitta ett vintertillfälle att ta med skotern till Korsheden men här har det varit två vintrar nästan utan snö. Den fanns i år så nu var det dags.

*

Lite förberedelser

*

När hjälmarna var på bar det iväg

*

Inte så fort verkligheten men barnen gillade det såklart

*

Pappa hade nog minst lika roligt som barnen

*

Glada och uppspelta

*

Lite på avstånd såg det ut så här

*

Sen var det dags för målet - korvgrillning

*

*

*

*

***

MINOLTA 85/1,4 ISO 12800 OCH SÅ LOVISA DÅ

***

Jag är oerhört imponerad av vad moderna kameror klarar av och jag inbillar mig att det inte spelar så stor roll om man har en Canon, en Nikon eller en Sony. Eller en Fuji. Eller Olympus. Eller en...... Dom är rätt bra allihopa tror jag. Vitsen är väl att känna att vi rimligt väl kan utnyttja kamerorna. Och här har jag uppenbara brister men jag lär mig, steg för steg. Kanske är det här en av orsakerna till att jag gillar foto som hobby, jag har fullt sjå att få min egen kunskap att hålla jämna steg  med kamera- och programutvecklingen. På programsidan är jag ohjälpligt efter, ändå tycker jag att jag lär mig hela tiden.

Extra roligt är också att  rätt smidigt kunna använda mina gamla favoritobjektiv som Minolta-85:an här.

*

Såklart finns ingen anledning att hålla på att byta kamera varenda gång en ny kommer ut. Ändå fick jag för mig att steget från Sonys A7RM2 till A7RM3  var värt att göra. Och jag ångrar inte en sekund. A7RM3:an tror jag kommer hålla länge, en helt annan känsla och bättre på nästan allt. Lågljusegenskaperna är påtagligt bättre än på 2:an och hur det hänger ihop när det är samma sensor vet inte jag. Dessutom är det en helt annan känsla att hålla i kameran..Och nu är jag tillbaka på RAW igen, det fick bli jpeg några veckor innan jag laddat ner senaste LR-utgåvan som också klarar M3:ans RAW-filer.

Lovisa dagen före julafton, ocroppat, 1/160 s bl 2,8, handhållet och ISO 12800.   Förstora gärna!

*

***

MOTHERHOOD -68

***

Kanske är det dags att damma av Yashican igen. Ju mer jag plockar fram dom gamla analoga bilderna desto mer uppskattar jag tonomfång och gradation och mjukheten som finns i bilderna. Jag tycker mig också se att kombinationen film, skannade neg och digital bildbehandling ger mig mkt bättre slutresultat än vad åtminstone jag kunde åstadkomma helt analogt då för 50 år sen.

*

Katarina föddes för snart 50 år sen, i mitten på juli 1968, första barnet. Att det finns mycket ömhet är lätt att se men det är också lätt att se det lite ovana greppet som I har, långt från de mer självklara greppen som finns ett antal barn och barnbarn senare. Och så rullar livet och generationerna vidare.....

*

*

***

BLÅ NAGLAR OCH VÄRLDEN

***

Lovisa är fena på att bygga lego. Ju krångligare och ju mindre delar desto bättre, hon bara följer ritningarna precis. Här blir det en cykel, tror det var en liten motionsanläggning.  Snart sju. Och det är en fröjd att bara få vara i närheten. Av henne eller någon av de andra. Och jag tänker varenda gång - det är vi som ska lära oss, dom borde undervisa oss i stället för tvärtom. Kanske vore världen roligare och utan terror. Jo, jag vet - jobb, pengar, matte och geografi och utbildning. Jojo. Och med det där följer allt det andra också. Och så är vi såna vi är och världen också. 

*

*

Suss gott alla!

***

THE ART OF PHOTOGRAPHY ELLER FLICKAN MED SNÖSKOVELN

***

Bredvid mig ligger Bruce Barnbaums bok The Art of Photography, en ganska tjock bok på 350 sidor. Trots att jag säkert haft den ett år redan, kanske två rentav, har jag bara läst de inledande sidorna. Där finns en syn på foto som tilltalar mig men som också gör att jag fastnar i läsningen och inte kommer vidare. Hans grundsyn är ju att foto är ett sätt att kommunicera med omvärlden. Och för att jag ska ha något att kommunicera måste jag både veta vad som intresserar mig och ha en åsikt om detta som intresserar mig. Det är mycket nära det jag själv innerst inne vill med mitt eget fotande, jag vill kommunicera det jag känner mer än det jag ser. Alltså, jag vill att mina foton mer ska berätta vad jag känner än vad jag ser. Det kanske låter anspråksfullt av en fotoamatör men jag vet ju att det är vad jag innerst inne vill

*

Det betyder nu inte alls att jag hela tiden går och funderar på vad nästa foto ska berätta, tvärtom. 99 % av mitt fotande går på något slags omedelbar känsla av vad som för mig är värt att fota, nånting som är värdefullt för mig. Men nu när jag skulle säga något om dom här två bilderna föll mig bokens inledning återigen i tankarna och jag började fundera kring varför jag tog bilderna och varför jag gör en blogg av dom. Det är ju inte direkt självklart att någon annan tycker att det är intressant med bilder på mina barnbarn

*

Som sagt, det var som vanligt inga bilder jag planerade och dom är minst av allt regisserade. L tog snöskoveln och satte igång ett eget miniprojekt vad det nu var och jag hämtade kameran. Men så här efteråt vet jag ju att nästan alltid när jag fotar barn så upplever jag intensiteten och totaliteten i det dom gör så starkt. Dom lever. Hela tiden. Och trots att jag bara ser på, eller fotar då, känner jag mig delaktig på något sätt. För mig står barn - alla barn - närmare det egentliga livet, livets grundvärden, än vi vuxna. Men det är ju bara mina barnbarn jag har tillgång till på nära håll. Så om jag får var lite känslomässig tror jag bilderna egentligen handlar om kärleken till livet. 

*

*

***