VARFÖR ÄR DET INGEN SOM VET NÅNTING?

***

För varje dag, för varje år blir jag mer och mer vilsen, det finns ju ingen att fråga. Jag tittar mig runt över allt där jag går - i Finspång, i Korsheden och i Stockholm, men det spelar ingen roll, det finns ingen att fråga. Rest har jag också gjort under livet, långt bort och många gånger, men det fanns ingen som visste något där heller.  Jag tittar på alla ansikten, jag tittar på alla miner och jag känner in utan att fråga men jag vet redan, dom letar som jag. Ansiktena har jag glömt men leendena minns jag. Några låtsas dom vet, men mig lurar dom inte. Några samlar fakta, massor av fakta, hur många stjärnor eller sandkorn eller grässtrån det finns eller annat som ingen vill veta. 

*

Nu tittar jag mest på blänket i regndropparna och stjärnljus i mörka nätter och lyssnar på suset i löven. 

Vad jag undrar? Det har jag glömt.

*

*

*

*

*

*

*

*

***

SOLNEDGÅNG MED KRISTINA

***

Efter nästan en veckas gråväder med duggregn  kändes det fint att se solen igen idag. Dessutom en strålande kväll vid Dovern ute i Lundby. Och länge hade jag inte suttit där förrän ångbåten Kristina kom glidande nästan ljudlöst. Ursprungligen en klassisk lite ångbåt men jag undrar om inte energikällan är bytt, har för mig jag hört något om det, det är säkert nån som vet här, tyst gick det i alla fall och inga svarta puffar heller. Alldeles lagom när solen sjönk ner mot horisonten passerade hon.

*

*

På väg tillbaka från udden mörknade det redan över ängarna

*

Fortfarande synts dock den vackra gamla vägen som vindlar sig fram i det östgötska landskapet bra

*

Natti

***

REN NOSTALGI

***

I går kväll när jag skrev ut verksamhetsberättelsen för Rotaryklubben i Finspång kunde jag inte låta bli att plocka fram reservoirepennan när det var dags att skriva under. Jag skaffade den på slutet av jobbtiden, nostalgi redan då. Jag hör ju till den generation som lärde mig skriva med bläckpenna (utan reservoire!), ett enkelt pennskaft med ett bytbart stift som fick doppas i bläckhornet var tredje ord ungefär. Första lärdomarna var att inte spilla bläckplumpar på papperet eller bänken, den andra att läska det nyskrivna med läskpapper så man inte drog handen eller ärmen över det nyskrivna, fortfarande våta bläcket, då blev det inte så snyggt. Reservoirepennor var dyra, helt otänkbara för en skolelev. Under skoltiden kom dock så småningom kulpennorna men först fick vi inte använda dom i skolan då lärarna inte ansåg att dom gav en vacker skrift.  

*

Nåväl, den vanliga bläckpennan försvann ganska snart efter kulspetspennornas intåg men enstaka reservoirepennor har ju alltid funnits kvar, till stor del som statussymboler skulle jag säga. En Mont Blanc får man väl fortfarande betala minst 5000:-, kanske mer för. Nåväl, jag föll ju för att också ha en reservoirepenna för  Viktiga Underskrifter nån gång på 90-talet, men nån Mont Blanc blev det inte, en som jag tyckte distingerad mattsvart Cross för några hundra, kanske 400 rentav. Men kvar är den och eftersom jag också hade kvar två patroner med bläck fick jag den snart att funka. Och det kändes nästan lite högtidligt att skriva under, trots att papperet inte precis handlar om statsbudgeten eller världsfreden

*

*

***

MEDITATION WALK

***

Många kopplar meditation till att sitta alldeles stilla, helst i lotusställning, och gärna med fokus på ett mantra eller sin egen andning. Och syftet ses av många att uppnå avkoppling, sinnesro. Men meditation kan se ut på många olika sätt, meditation walk är ett. Även om en avkopplande promenad i vacker miljö kan vara meditativ är det inte riktigt det som vanligen menas med meditation walk, som i stället oftast är en extremt långsam promenerande rörelse där vartenda moment i varje steg känns in. 

*

Hur man gör sin meditation spelar ingen större roll. Alla tekniker som hjälper en att släppa ego-centreringen, jag-centreringen, vi alla lever i är bra och oavsett vi kallar det meditation, mindfulness eller något annat. En hjälp att vara i nuet, här och nu, eller vara närvarade som det ofta heter nuförtiden.

*

Jag har haft  stor glädje av meditation, ändå går det hela tiden upp och ner. Efter att mediterat i nästan trettio år med varierande intensitet har det under senaste året nästan inte blivit alls. Kanske dags igen snart?

*

Och stigen där I går? Ett stycke av min älskade Saxeväg förstås!

***

JÄMFÖR INTE!

***

Alla bilder är personliga. All bilduppfattning är personlig. Vi lever olika liv, har olika referensramar och vi har olika historier. Dessutom är vi glada ibland, ledsna ibland, förbannade ibland. Åtminstone är det så för mig. En del låtsas som de inte är det, det brukar poppa upp senare när man minst anar det. Och det har en dj-a betydelse för hur jag ser på olika bilder, jag menar om jag är lätt och glad i sinnet eller om jag är nere och har suttit och ugglat för mig själv nånstans. Såklart. Jag vet om jag tycker om en bild som jag ser, när jag ser den. Imorgon, eller om tio år, kanske jag inte alls tycker om den, fastän det är samma bild.

*

Då och då kommer det bloggar där författaren vill att vi läsare ska säga vilken bild som (vi tycker) är bäst, den svartvita eller färgvarianten., den naturliga eller  den något manipulerade. Det är bortkastad möda tycker jag, och jag ska förklara varför jag tycker så.

Jag tror inte på jämförelser överhuvudtaget och absolut inte på det här sättet.  Att visa två bilder gjorda på lite olika sätt bredvid (eller under) varandra är bortkastat, dom olika varianterna neutraliserar varandra. Det gäller om man jämför en svartvit variant bredvid en färgvariant och det gäller om man jämför en helt naturtrogen och en något manipulerad bild. För att uppskatta en bild till fulla, vilken som helst, måste betraktaren leva sig in i bilden och det går inte att leva sig in i två verkligheter samtidigt, man måste välja den ena eller den andra "verkligheten". Just landskapsbilder försöker jag gärna ge lite drömmande uttryck eller känsla.  Det betyder inte att det är en bättre väg eller ett bättre sätt att göra landskapsbilder på, bara att man som fotograf måste bestämma sig för vad man vill visa. Jag upplever hela tillvaron som ett enda stort mirakel, alltså är det väldigt logiskt för mig att inte vara torrt saklig i min bildkaraktär utan just lite drömsk. Men den är varken bättre eller sämre, bara annorlunda än den första bilden. Att fråga andra vilket dom tycker bäst är en återvändsgränd. Allra tydligast är det för mig när en svartvit bild jämförs med en färgbild i samma blogg. Färgen i färgbilden får den svartvita bilden att se grå och tråkig ut tycker jag, oavsett vilka kvaliteter den har i sig själv. Och en svartvit bild mitt i en serie färgbilder tar för mig helt bort känslan i färgbilderna. Det händer såklart också mig att jag inte är säker på hur jag vill visa en bild. Men det säger mig bara att jag inte vet vad jag vill med min bild eller med min blog och då får jag vackert vänta med att visa den tills jag vet det.Och vad jag vill med en bild eller en blogg kan ingen annan tala om för mig.

*

*

***