ERIKSBERG I JULI

***

Inte ens inbitna Korshedsfantaster som I och jag kan tillbringa all tid däruppe i tystnaden, ibland måste också vi se lite annat. Efter att ha njutit av ösregnet där igår förmiddag några timmar satte vi oss i bilen och styrde mot Göteborg, huset  i Bräcke hade gott om plats eftersom familjen varit på resa och kommer hem imorgon. (Och det var här i Göteborg som det stormade så in vassen under natten som gick, a propos gårdagsbloggen)

*

Såklart blev det en kvällspromenad för att få vägmilen ur skallen och som vanlig blev det nya Eriksbergsområdet. Ungefär samma sena timme som bilderna från kvällspromenaden i Korsheden häromdagen men motiven är ju lite annorlunda här. Först måste jag över järnvägen från yttre hamnarna, gångbron ligger bra till och från den finns lite utsikt

*

Än är det inte färdigbyggt nya Eriksberg utan kranarna har fortfarande jobb

*

Och det finns väldigt många fasader att försöka hitta vinklar till

*

Favorithuset är fortfarande Blå Hallen med hotell Elva

*

Husstorlekar, höjder och former varierar hela tiden

*

Och precis som i Korsheden närmar sig klockan midnatt när jag går hem

*

Tack och godnatt!

***

SOMMARSTORM

***

Långt över midnatt

Sommarstorm

Fönstren på glänt

slår hårt

Gardinerna inte stilla

ett ögonblick

Utanför smattrar

flaggor och plast

Det viner och viskar

det låter som suckar

och stön från dom andra

Mitt hjärta är oroligt

och jag vet inte

vart jag hör eller ska

*

*

***

JUST NU - SKÖNT!

***

***

ETT ANNAT LJUS

***

Igår kväll när det svalnat lite tog jag en sen promenad. Klockan närmade sig elva men mörkt är det ju inte så här års ens då, men inte riktigt ljust heller. Med mig tog jag A7S:en, vred upp ISO:t till runt 4000 och fotade ungefär som det varit fullt dagsljus. Här kommer resultaten av min kvällspromenad, och jag har behållt bilderna lite mörka, lite skumt är det ju så dags. Och ljuset känns annorlunda, är annorlunda i skymningen.

*

Det första jag fick ögonen på var I:s nya cykel, den vi köpte i fredags. Vi tycker den har en fin färg

*

Så kunde jag inte låta bli att ta en bild på prästkragarna.....

*

....och en på västerhimlen innan jag lämnade den egna ängen. Dagens regn och lågtryck kan nog anas redan här

*

Nej, en till, innan jag lämnar ängen. Björkstammarna i skogen lyser extra vita på kvällen

*

När jag kommer upp på byvägen är det första jag ser en av grannens alla bilar/ maskiner, i detta fall en lastbil parkerad i slyn på andra sidan vägen. Den ser lite malplacerad ut, ser nästan lite overklig ut

*

Jag går vägen mot badplatsen och ser lupinerna som verkar lysa lite extra i skymningen

*

Ytterligare en bit bort anar  jag ett svagt, svagt surr och stannar till - och får syn på en lite prydlig robotklippare som gör sin slumpvisa vändor på en stor plan gräsmatta. Den blänker lite mot himlen i väster som fortfarande har extra ljus

*

Närmare badplatsen, åt andra hållet, verkar det mörkare

*

Den kalkade lagårdsväggen har fortfarande ljus

*

Här ser man vägen och lagården mot den ljusare himlen i väster

*

I ett av husen bredvid badplatsen lyser det fortfarande

*

På väg hem igen är klockan 23.30 men prästkragarna vid vägkanten är nästan självlysande i dunklet

*

Idag är också ett annat ljus, ösregn och helmulet som det är. Kunde ändå inte motstå ett morgondopp, jag vet hur det känns att bada i sån´t här väder. Det var betydligt kallare att gå ut i ösregnet än när jag kom i vattnet - igår vet jag att det var 23 C och det var det säkert fortfarande - vattnet kändes alldeles ljummet att gå i och regnet vattrade ytan i grådiset. Så kraftigt som det regnade tog jag dock inte med kameran så jag har ingen morgonbild från idag.

Önskar er en skön dag med ett härligt, livgivande regn!

***

UTVECKLAS SOM FOTOGRAF?

***

 Ganska ofta funderar jag på mitt eget fotograferande. Vad är det egentligen jag vill? Varför plåtar jag det jag gör och varför känns det viktigt, för mig? För det är precis vad det gör. Känns viktigt alltså. 

*

Det första jag sen länge konstaterat är att det inte är enkelt att svara. Det är långtifrån självklart varför jag fotar, och varför jag fotar just det jag gör. Och då tänker jag så här - om det inte är självklart ens för mig själv varför jag fotar det jag gör, hur lätt är det att förstå andras bilder? Eller för dom, dom andra, att förstå mina? För såvitt man inte tror att det finns en mall, en given mall, som talar om hur bra bilder ser ut. Eller ens hur en bra komposition ser ut. Och jag hör inte till dom. Lite bildlära har tom jag studerat, och i samma andetag som jag lärt mig vissa kompositoriska grundregler har läraren eller boken varit tydlig med att ibland kan jag, eller måste jag, göra tvärtemot reglerna för att få den dynamik eller kraft  som behövs för att uttrycka det  jag vill.

*

Nä, bara för att jag skriver så här tror jag inte att jag är fena på att uttrycka mig i foto. Men jag är lite besatt av tanken eller hoppet att faktiskt kunna utvecklas en smula som fotograf trots att jag snart är närmaste 80 än 70. Och trots att jag hållt på länge. Men däremot vet jag numera att det är just det jag gör - uttrycker mig. Oavsett om det är barnbarn, fikakompisar i Dagnys, blommor eller landskap visar jag  vad som är viktigt i mitt liv och inte bara VAD som är viktigt utan också HUR jag uppfattar det som är viktigt. Och den lilla insikten förändrar på något sätt min känsla för mitt eget fotande. Det blir helt plötsligt inte lika viktigt att andra måste tycka om eller se det jag ser, men däremot kan jag lättare ge mig själv credit för det jag gör, det ÄR faktiskt viktigt att kunna uttrycka mig.

*

Enkelt skulle jag säga att för mig är det att utvecklas som fotograf att en aning bättre förstå varför jag fotar och varför jag fotar det jag gör. Och därför med mer öppna ögon  kunna fortsätta fota det jag vill.

*

Jag blir mer och mer förundrad över den fantastiska värld jag lever i. Och då menar jag inte alla otroliga naturscenerier som finns från pol till pol, alla spännande djur, höga berg och djupa skogar. Jag menar min värld, om det så är bygatan i Korsheden eller ekbackarna utanför Finspång. Att det finns så mycket skönhet, att det ryms så många under i en enda bukettapel. 

*

Jag undrar - varför har jag inte alltid sett, varför har så mycket trivialia fått ta tid?

Och, näe, det sista jag är är religiös. I den vanliga meningen.  

*

*

***