DET ÄR OLIKA MINSANN......

***

Medan vi äldre tar det en smula försiktigt och använder hjälpmedel när vi är ute och går finns det dom som mer studsar fram i naturen. Precis som det ska vara och man blir ju genast lite gladare bara av att titta på! Bilderna från i lördags förmiddag ute vid Risingefälten.

*

*

*

***

FÖR MYCKET BILDER - 1988

***

Det är alldeles för mycket bilder. Jag håller med, alldeles för mycket bilder, precis som så många säger. Fast jag talar om egna bilder, inte om Insta, FB och media. Jag har bilder överallt - svartvita negativalbum, pärmar med färgbilder, lådor med dia, och så förstås lite förstoringar här och där, kopierade på papper eller printade på papper. Lite av det riktigt gamla, svartvita har jag ju visat, mest för att jag själv har velat kolla vad jag har och då har det känts naturligt att också visa en del. Nu när Annika varit hemma dom senaste gångerna har hon plockat fram album med gamla färgbilder. Och jag som trott att jag sparat alla färgnegativ också fick en liten överraskning, dom har jag slängt! Hur många år jag sparade dom kommer jag inte ihåg, men många år var det. Men  tji fick jag. 

*

I alla fall har jag kollat lite i år 1988 och provat om det går att skanna industrikopierade 10x15-bilder. Det går ju men jag får ingen riktig ordning på färgerna och - det har ni aldrig hört från mig - jag verkar ha problem med skärpan! Antagligen är det medfött på något sätt. Å andra sidan vet jag ju att skärpan inte är allt.....

*

Stefan, då 17, hölls mkt nere i Apelviken i Varberg på somrarna där han diskade på restaurang på kvällarna för att ha råd  att vara där, han hyrde ett litet litet brädskjul nere vid stranden

*

Den sommaren var vi en vecka på Gotland. Vi den gången var I och jag, Annika 13 och Stefan 17. Storasyster Katarina 20 var i Australien och jobbade som au pair.Här är I och Annika och tittar på solnedgången. Och alldeles rätt gissat, jag jobbade på FFV Materialteknik

*

En av dom familjebilder jag tycker bäst om

*

Stefan

*

Jag och I (fotograf förstås Annika eller Stefan)

*

***

DEN LILLA VÄRLDEN

***

Medan världen utanför på ett par veckor förändrats mer än dom flesta av oss kunnat föreställa sig är den lilla världen sig väldigt lik. Vi har Täbybesök av mamma  Annika och Lovisa tio och har njutit av vädret och av att ses i fulla drag. Promenad i solskenet, en stund i utehörnan, kortspel och Yatzi på eftermiddan , middag och så Miyazakis Det levande slottet. Det är Lovisa som ofta vill se Det levande slottet och det glädjer mig. Flödande och osannolik fantasi i helt underbart vackert animerad  film under två timmar. Och alldeles medvetet men nästan osynligt låter Miyazaki våra drömmar och barndomsminnen liksom våra svagheter och styrkor blandas och röras om i allt det vackra......    

*

Kanske en sexa till......?

*

Vad tar du, fyrorna eller tretal?

*

***

FINSPÅNGSVÅR

***

Trots den milda vintern känns det ändå skönt att våren är här, nu är det liksom ingen tvekan längre även om det fortfarande kan det bli enstaka bakslag. Men vår är det, både ute på fälten vid Risinge och hemma i trädgården. Här kommer några vardagsbilder från våren i Finspång.

*

I  kommer före eftersom jag går och letar motiv hela tiden

*

Gillar dom höstplöjda åkrarna, dom är både vackra och ursprungliga

*

Så småningom ska dom väl harvas också innan man sår

*

Vilken sorts fjäril  det här ska bli vet jag inte

*

Krokus

*

Krokus

*

Marktäckare, vet inte namnet

*

Krokus

*

Scilla

*

***

BILDER OCH BILDER

***

Ibland tänker jag att jag inte skulle lägga ut bilder som inte legat till sig ett tag, typ 10 år. Eller helst 20 för den delen. Jag ser ju att när jag bläddrar bland mina gamla bilder så är det ofta helt andra bilder jag tycker bäst om idag jämfört med vilka jag då tyckte om. Fast det är bara en vinkel på detta med bilder. Det finns hur många vinklar som helst på bilder och bildsyn. Bildsyn är inta bara subjektiv och personlig, den beror på tid, humör och stämning för stunden. Och att fotografera för stundens glädje är lika lovvärt som att fota för  arkivet.  

*

Det här är barnbarnet Hilda, då två. Hon fyller 17 om en månad, bilden är från 2005. Vi har varit på hundpromenad med Gaia, vår flat (.....coated retriever) och sista biten hem har Hilda kopplet, spännande. Gaia är tolv år och börjar vara trött, hon rycker inte i kopplet. Dessutom har vi  varit noga med att hon bara får hålla kopplet löst i handen, inte lindat runt handen. Om ytterligare några månader slutar Gaia äta och lägger sig längst bort i  trädgården, på djurs vis. Vi kör henne till veterinären och kommer hem utan hund. Men jag vet att Hilda fortfarande minns när hon gick med Gaia i koppel.....

*  

Bilden är tagen med min första digitala systemkamera, en Konica Minolta 7D. Dom sex megapixlarna räcker bra. Objektiv registrerades inte men är säkert ett av mina Minoltaobjektiv, 50/1,4 och 85/1,4, sannolikt det senare.

*

***