VI OCH VÅRA LIV

***

*

Från fiket på Fotografiska

*

***

KAN DE´VA´KANELBULLEN?

***

På väg till Tårtan häromdagen kom en polisbil och svängde  in alldeles framför mig och ut kom tre poliser som snabbt gick över gatan och haffade en man med en papperspåse. Påsen var en sån där seveneleven typ med fönster så kanelbullen var inte svår att se. Och jag var nästan framme vid Tårtan och hade kameran i handen, och knäppte en snabb höftbild. Och dom som var närmast följde förloppet, det är klart. Men jag fortsatte till Tårtan och väl där blev det en kanelbulle. God!

*

*

***

KÄNSLA ELLER INTELLEKT?

***

En av diskussionerna på Tårtan i går stannade kvar i huve´t på mig när jag åkte hem. Ämnet var om man (=vi) kan lämna ut sig (oss)  för mkt på bloggarna, bli för personlig helt enkelt? På ett sätt är svaret enkelt - det är klart att det kan bli för mkt om det inte finns någon gräns alls, särskilt om det är "banala" avslöjanden. Personligen har jag dock inte sett något som jag tycker är i närheten av det, för mig alltså inget problem. I stället skulle jag vilja se mer av känslomättad fotografi. Nånstans vet jag också att jag skrivit att jag hellre skulle vilja visa vad jag känner än vad jag ser med mina bilder. Tyvärr blir det oftast "bara" vad jag ser, även om något så enkelt som mina natur- och landskapsbilder egentligen vill visa vad jag känner därute, hur förundrad jag är över livet. Och jag kan också säga att av dom bilder jag ser - här på bloggen, på utställningar och i alla andra sammanhang - och som gör intryck på mig, nästan alltid talar genom känslan, inte genom estetiska värden.

*

Under uppväxt och ett helt yrkesliv har jag präglats av begrepp som prestation, duktighet, effektivitet, rationalitet, lönsamhet , logik och förnuft. På bekostnad av känsla och självkänsla. Var finns mitt jag i all denna duktighet och logik? Först under de senaste snart tjuga åren har jag stegvis letat mig tillbaka till till mina egna känslor, först bara till att se dom och så småningom också acceptera dom. Och allt som är viktigt i livet (inte bara i mitt liv) som födelse, död, sjukdom, kärlek, sorg och glädje är ju känslobaserat, såklart vill jag uttrycka en del av detta i bild. Även om jag inte lärt mig hur än.

*

Men för att lära mig tittar jag gärna på bilder som uttrycker starka känslor och dit kommer man väl knappast om man inte lämnar ut sig själv? Det är mkt vi undertrycker för att slippa dom starka känslorna, sorg och ilska är ju inte behagliga upplevelser. Och det spontana är ju att undvika det obehagliga. Men själv har jag fått ett rikare liv genom att bekanta mig med mina egna känslor en smula - också dom obehagliga. Svaret på rubrikens fråga är naturligtvis inte antingen eller utan både och. Men för mig är konsten (och fotografin) en möjlighet att uttrycka sånt som vi inte till vardags så gärna pratar men som ändå upptar en stor del av våra tankar. 

*

Bilden härnere, som uttrycker både sorg och död (men också strid), hittade jag i entrén till stadsbiblioteket i Stockholm i går, jag hann med ett kort besök där, en byggnad jag aldrig tidigare gett mig tid att besöka. Någon som är mer allmänbildad än jag kanske kan berätta mer i detalj vad den föreställer?

*

***

FULLT HUS PÅ TÅRTAN!

***

Fullt hus. Och fullt ös. På Tårtan alltså. Räknade till 18 två gånger och 19 en gång. En hel del kameror fanns det också, plus lite böcker och bilder. Väldans mysigt! Och en hel del diskussioner. Klockan blev nästan 6 innan vi bröt upp. Mera sånt!

 Det var trångt och svårt med vinklar och ljuset är ju inte alltid på topp men såklart blir det bilder - här kommer ett gäng utan prioritering och logik annat än tre bilder på Christer, han var ovanligt fotogenic idag :-)

Alla utom den inledande översiktsbilden är tagna med min älskade Minolta 85/1,4

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

VILKA BILDER BESTÅR?

***

*

Ja, vilka bilder är det som består, egentligen? Mitt eget perspektiv är ungefär 65 år och några slutsatser har jag dragit. I samband med utställningen på Ludvika Stadsbibliotek i somras har jag fått några förfrågningar på den bok jag gjort på samma tema - Mitt Ludvika på 50-talet. Eftersom jag haft ett par fel i  den har jag lusläst den igen. Inledningen tycker jag kan vara intressant även utan resten av boken. Så här skrev jag för något år sen och för mig stämmer det alltmer allteftersom tiden går och jag blir äldre. 

*

Perspektiven ändras med tiden. Undrar hur många tiotusen bilder på blommor, vattendroppar, spindlar, landskap, rostiga spikar och okända människor jag tagit, alla med större eller mindre ambitioner att utveckla min fotografi till något mer allmängiltigt. Till skillnad mot familjebilder, bilder på kompisar och flickvänner, bilder från skolan och stan därhemma i Ludvika då. Bara för att så där sextio år senare upptäcka att jag saklöst sorterar bort alla blommor, grässtrån, vattendroppar och spindelnät när jag tittar på mina gamla bilder. Och rostiga spikar. Däremot fastnar jag hela tiden för familjebilderna, bilderna från skolan och på kompisarna, för att inte tala om bilderna på gamla flickvänner. Förstå mig rätt - jag tar fortfarande bilder på grässtrån, vattendroppar och landskap. Men såna bilder har kortare livslängd!

*

Vad jag också ser när jag ser dom gamla bilderna är att dom visar en värld som inte längre finns. Själv har jag på något sätt omedvetet förutsatt att den världen känner ju alla till, det är ju min värld, min verklighet. Så är det inte. Den är borta för alltid och historia. Tanken med den här boken är enkel - att dela något av den världen med flera innan också mina bilder försvinner med mig.

*

Här kommer tre bilder från skolans värld, Ludvika hal, alla från andra hälften av 50-talet

Jan under en rast efter mattelektion 1959. YashicaMat 6x6

*

Leif under tyskalektion 1955, Robot IIa 24x24

*

I väntan på att lektionen ska börja 1959. YashicaMat 6x6

*

***