NO QUESTIONS

***

*

*

***

FRÅN JPEG TILL EINSTEIN PÅ TRE TIMMAR - VIKSÄNG IDAG

***

Första gången på Viksängsfikat idag, synnerligen trevligt. Gillade den öppna diskussionen, lite mer av rundabordssnack än på Tårtan där diskussionen ofta sker i många mindre grupper. Vi täckte de flesta aktuella och klassiska fotoämnen inklusive livets uppkomst, Einstein, aktuell politik och Swedbank och lite till......Många av deltagarna kände jag ju väl sen Tårtan, dock inte alla! Trevligt, det blir nog fler besök. Här kommer några bilder, lokalerna är alltså en av pingstkyrkans två second hand-butiker i Södertälje

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

SOLITUDE

***

*

*

***

STRAIGHT ON - PORTRÄTT NR 3

***

Tredje porträttet och tredje kompisen i serien som jag härmed döper till FRIENDS . Alla har vi olika egenskaper och olika utstrålning, den senare kan för övrigt variera från stund till stund. I bästa fall understryker bilden karaktär och utstrålning så som fotografen uppfattar den. Vad ser du här?

*

Förstora!

*

***

ALLDELES NYSS.......

***

Härifrån till innerstan är det ungefär 150 år. Ja, tjugo mil också förstås, men det är inget som betyder något. Här levde dom, våra far- och morföräldrar, och deras föräldrar, liksom i sin tur deras.......Ja, inte precis här alltså, men så här. Och javisst, innan utladan rasade. Men ingen el, inga treglasfönster, inget helkaklat badrum och så där, ni vet. Fick man lunginflammation dog man antagligen. Det gjorde svärfars pappa när svärfar var fem. Skogen alldeles intill, nära inpå, hela tiden. Stigen jag nyss gick på för att komma hit fanns nog då också, fast det fanns ingen landsväg den mynnade på strax därborta, bara en lite större stig. När dom kom in från åkern, skogen eller smedjan fick dom tända spisen innan det var idé att sätta sig, sen skulle dom ut i lagår´n om dom hade råd med djur vill säga. Och var det inte sommarljust gissar jag dom stöp i säng ganska snart efter maten. Utan att se Mästarnas mästare......Jag känner mig som någon slags brygga eller rest av något slag som fortfarande tror mig ana, tom känna, hur det var. Tänkt att mormor och morfar har jag ju pratat med, lyssnat till och jag har suttit i deras knä, det är inte längesen alls, alldeles nyss faktiskt. Ibland när jag tittat på dom gamla porträtten har jag tänkt (när jag inte tänkt efter) va´gamla dom ser ut, och så bistra dom ser ut. Kanske var dom lite ovana vid att le och skratta bara? 

*

Inget konstigt med det, lite nostalgi bara kanske? Nej, inte bara nostalgi, det var inte bättre förr, tvärtom. Men det jag undrar över hur vi människor så fort blev annorlunda?  Var tog vår förståelse för långsamheten, vardagligheten och slitet vägen?  Acceptansen av livets grundläggande villkor, utan att klaga? Hur kunde antalet likes och följare bli värdemått i stället för människovärde? Och hur kunde jag glömma hur skönt det var i mormors knä?

*

Den rasade utladan borta vid Västerbyfälten

*

***