På Ludvika järnvägsstation för 60 år sedan...

På Ludvika järnvägsstation för 60 år sedan (1953) samlades vår klass (6A) efter sista året i folkskolan för att åka på skolresa till Sälen

Vi var ca 30 i klassen och vad jag minns var det bara vår otroligt omtyckta "fröken", Svea Morin , fyra från höger i bakre raden, som var med som ledare. Själv står jag längst ut på vänsterkanten i kortbyxor och rutig skjorta.

Sedan 1953 har det varit klassträffar vart femte år och för några veckor sen var det den tolvte träffen, dvs sextio år sen det begav sig. Denna gång var vi inte så många, närmare bestämt 11 av oss gamla elever som träffades på Österbybruks Brukshotell för att prata gamla minnen och äta en god middag.

Också denna gång i rutig skjorta (gillar tydligen rutiga skjortor!) står jag nu i mitten i bakre raden  

 Precis som andra gånger jag varit med slås jag av hur lika vi är efter så lång tid, denna gång efter 60 år! Inte i första hand till utseendet, även om det inte var så väldigt svårt det heller - vi är ju alla gråhårigare, äldre, rynkigare, tyngre eller smalare. Nej, efter några timmar  tillsammans upptäcker vi - tror jag allesammans - att vi är samma personer som då - samma gester, samma leenden, samma små egenheter. Roligt!!! Efter en superb middag med goda viner skildes vi åt på morgonen dagen efter.

Dagens grävmaskin

Har haft hjälp  med lite grävjobb på tomten sista veckan och när maskinen stod kvar i solnedgången tyckte jag den gjorde sig bra - ett motivval långt från alla lite (för?) djuplodande betraktelser i förra bloggen

Varför fotograferar du egentligen?

Fotograferat har jag gjort i nästan hela mitt liv, jag var 12-13 år då jag började. Ändå är det först nu, 60 år senare, som jag på allvar börjat fråga mig varför. Varför du fotograferar kan bara du svara på.

Ja - varför fotograferar jag egentligen? Dom enkla svaren är uppenbara. Det är roligt, jag får utlopp för mitt teknikintresse, jag vill minnas - semestrar, fester, kompisar och såklart barnen när dom var små, barnen som nu har egna barn som växer fort....Men dom här skälen räcker inte längre som svar på vad det är som driver mig. Dels har jag alltid fotograferat så mycket annat, mest natur men också människor, okända människor, arkitektur, gatuliv liksom detaljer - ett fönster, en rostig skruv, en vägg, ett par skor - you name it, i princip vad som helst. Dels kan jag se att vissa stämningar, vissa uttryck återkommer hela tiden, det är som jag söker eller vill säga något jag själv inte varit medveten om när bilderna togs, inte förrän kanske nu när jag börjat fundera över drivkrafterna.

Så vilka är då dom andra, dom bakomliggande, dom egentliga drivkrafterna?

Idag känns det nästan självklart att bilderna är ett sätt att uttrycka mig på, särskilt uttrycka sådant som jag/vi inte så gärna talar om, känslor tex. Jag har sett mig själv som behärskad, logisk, rationell - utlevelse har inte varit min grej. Ändå vet jag ju att känslor har jag inte precis lidit brist på, tvärtom, ofta har dom inte bara uppfyllt mig utan nästan övermannat mig, behärskat mig. Och framförallt gäller det dom "negativa känslorna", dom positiva som kärlek och glädje är ju lättare att ge spontana uttryck för. Och vad har jag då gjort med dom, alla mina negativa känslor - ensamhet, övergivenhet, längtan, kanske också rädsla, ilska sorg - jo i bilderna förstås. Missförstå mig inte nu, jag menar naturligtvis inte att varenda bild är en psykologisk djupdykning och har en massa djupheter inbyggda. Jag menar bara att dom här ofta återkommande stråken och stämningarna jag nu i efterhand kan se i så många av mina bilder faktiskt visar mycket känslor, inte minst mycket av känslor jag inte har trott mig låtsats så mycket om. 

För mig är det nu lite av en senkommen aha-upplevelse att inse att bilderna inte bara visar det dom visar, inte bara är ett fruset ögonblick, utan bild för bild visar ett fragment av mig själv. Kanske har det alltid varit uppenbart för många andra med foto som intresse, men för mig är det nytt. Fotograferandet hjälper mig helt enkelt att se mig själv.

Helt plötsligt har kommer det alltså in något annat, något nytt, i mitt sätt att se på mitt eget fotograferande. Kanske kan jag rentav säga att fotograferandet är ett sätt att förstå mig själv?  Det gör det åtminstone lättare att förstå varför jag kan tycka mycket om vissa bilder som kanske inte alls tilltalar andra, här på Fotosidan eller i andra sammanhang. 

Mera självklart är ju att mina bilder visar min värld och det jag väljer se i min värld. Och jag vet att min bild av världen ändrats radikalt de senaste tio åren. Genom meditation, genom Osho, genom att låta känslorna få vara viktigare än trivialiteterna känner jag större glädje och mindre rädsla, ser större mångfald, mera rymd och mera oändlighet och mycket mera skönhet än tidigare. Det vill jag gärna dela.

Säsongsavslutning på Dalhalla

 Igår kväll var jag på Dalhallas säsongsavslutning, roligt! Det var alldeles för länge sen jag var där, hög tid. Dalhalla är ju en unik utomhusscen med fantastiskt fin akustik , i botten på ett gammalt kalkbrott. Eftersom det var säsongsavslutning med fyrverkeri kom kameran med. Huvudensemble var Dala Sinfoniettan med Eric Solén som pratglad konferencier och dirigent. Vädret var inte det bästa, ganska mkt regn, men alla regnkläder gjorde att publiken färggrann, här en stund innan programmet började, trots vädret blev det nästan fullsatt

I botten på kalkbrottet finns en sjö med klargrönt vatten och scenen är uppbyggd så att den har vatten runt om, något som gör mycket fantasifulla entréer möjliga. Här är det solisten Linnea Olsson som gör entre på en flotte

Hennes sista nummer tycker jag själv var programmets höjdpunkt, då hon sjöng till sitt eget soloackompanjemang på cellon. Modernt, vackert och nytt! Här är hon på scenen

Multiartisten Gunhild Carling gillade jag också, hon hanterar ju förutom sin egen röst nästan alla blåsinstrument: trumpet, trombon, fagott (eller om det var blockflöjt), säckpipa....Hennes humör och musikalitet smittade verkligen av sig

Christer Sjögren stod också på programmet men han hör definitivt inte till mina favoriter, så ingen bild där, inte. Publiken lockade mig däremot till flera bilder, här kommer en i motljuset från scenen

och här en till med den för kvällen "obligatoriska" klädseln

Straxt innan avslutningsfyrverkeriet började fick alla åskådarna tända de ljus de fått vid inträdet och bara ljuset från dom gav ju stämning

Så kom så avslutningsfyrverkeriet med Eje Berglund som fyrverkerimästare

Som vanligt - alla bilder på fri hand, A99:an med Minoltafavoriten 85/1,4

Lyckad kväll blev det, trots vädret. Det riktiga ovädret fick jag fö på väg hem till Korsheden, riktigt ösregn. Nöjd och belåten kom jag hem närmare ett, dvs ungefär som nu!