Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA - MOTSATSER

14

*

Efter dag kommer natt

Efter sol kommer regn

Efter liv kommer död

*

Det ena finns helt enkelt inte

utan det andra

Varför skulle bara jag kunna välja?

*

Efter mörker kommer ljus

Efter regn kommer sol

Efter vintersnö kommer sommargrönska

*

*

Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA - TYSTNADEN

13

*

Vi omges av ljud hela tiden,

vi lever i tät ljuddimma.

Även när jag är ensam hemma

och inte gör något särskilt

går kanske datorn på tomgång

eller i värsta fall TV´n ingen tittar på

och kyl och frys gör sig påminda

med jämna mellanrum.

*

Även om det varken är bilar

eller barn på gatan utanför

finns för det mesta 

ett trafikbrus på håll

jag knappt är medveten om

innan det blir tyst.

*

I den här täta dimman

har jag svårt att se mig själv

och svårt att hitta hem

*

När det är riktigt, riktigt tyst

blir det både lättare att andas

och lättare att förnimma rymden

både du och jag är del av 

*

*

Blåsippsbacken

Trots alla fantastiska vyer på semestern nyss - borta bra men hemma bäst. Vad slår blåsippsbacken hemma en solig vårdag? Mamma hade gått i flickskola (Skara) på 20-talet och då fick hon samla blommor (flera hundra) i herbarium och skriva ner namnen, både på svenska och latin. Några snappade jag upp, Anemone Hepatica, blåsippa, är ett av dom. Och alla ser inte likadana ut, säkert har ni märkt det också?

Här kommer ett stånd lite åt standardfärg till

Och så här för sig själv

Och så här på riktigt nära håll

Men variationerna är flera. Här kommer en ljus variant, nästan lite vitaktig. Ljuset faller lite annorlunda i den här bilden, mer motljus, men den är faktiskt ändå ljusare om man ser den i medljus

Här en annan, nästan röd, variant. Utan att vara någon som helst expert gissar jag att det är genetiska förändringar som ger variationerna för i varje fall dom röda hittar jag på precis samma ställen år efter år.

Tibasten blommar ju också nu, i praktiken på bar kvist. Hade för mig att den är giftig så det googlade jag på och det stämde

Den här vet jag inte vad den heter, nå´n som kan hjälpa till kanske? Det här är en närbild, den är minst  lika låg som blåsippan och blommorna är mindre, uppskattningvis 4-5 mm i diameter

Fantastiska dagar, och fler ska det bli ser det ut som. Trevlig vecka önskar jag er alla!

Bequia - havet

Bequia är alltså en liten ö - typ 5x10 miles, 7 000 invånare. Är det något som är typiskt är det havet. Nästan oavsett var man är, är havet inom synhåll. Och hörhåll! Vårat hus låg lite ovanför havsnivån, på nordvästra sidan, atlantsidan, lite ensligt, och dyningarna rullade oavbrutet in och gav ett oupphörligt dån (ja, dån, inte brus). Det är "vårt" hus som är i bild nedan

Vill ni se hur det såg ut - förstora!

Jag hade mitt rum på havssidan, sov med vidöppna fönster så skönt jag sällan sovit. Och när jag vaknade lyste solen därute mot den blå himlen (iPhonebild!)

Stranden precis nedanför huset var inte ngn idealisk badstrand men den var idealisk för snäckinsamling i lämplig klädsel

Och fina fotspår blev det

Den bästa badstranden låd lite längre bort, och det tog 15 min med bil (genomsnittshastighet på typiska vägar 15 km/h). På vägen dit passerade vi öns enda stad (by) med hamnen (jag har INTE dragit i färgrattarna!)

Och stranden, ja, ungefär så här

och så här

Inte precis var den crowded heller

Men visst, lite kunde jag ju kolla ibland (iPhonebild igen - den är ju lite diskretare!)

En och anan lämplig palm fanns för det mesta inom räckhåll

Några timmar brukade räcka för oss gamlingar och vi drog oss då in mot byn för en fika. Favoritstället blev snabbt ingefärafiket (Ginger Café) med sitt fantastiskt underbara, skuggande mandelträd

Där kunde andra vackra växter beundras

liksom en och annan orädd fågel

På väg hem för en eftermiddagslur passerade vi dom typiska strandskogarna av kokospalmer

Om vi tog en tupplur gjorde barnbarnen INTE det. Dom var helt fantastiska på att sysselsätta sig själva. Det närmaste tupplur de kom var att sitta still en stund med en iPad

Som alltid totalt absorberade av det dom gör (det är närvaro det!)

Innan dan var slut kunde det bli en eftermiddagspromenad med mamma

När så skymningen kom kunde den antingen avnjutas från altanen

eller från Lower Bay - badstranden (iPhonebild igen)

Där kunde vi vara kvar tills kvällen kom (fyra bilder med en liten kompakt, Canon Powershot S100)

Fortfarande lek och bus

Här är det pappa Bamse (han har seglat från Gbg via Spanien, Kanarieöarna, Kap Verde, Karibien och tillbaka, 14 månader med en kompis i en liten båt, tror den var 27 fot) som tar adjö av dagen.

Gissa vem som sen var uppe och sprang (+25 kl 08.00).? Mamma Annika förstås, och nu är det hon som hälsar dagen

Jag var med i bilen som guard (det behövdes inte men kändes tryggt för henne!) och kunde ju stanna och ta nå´n ny vinkel på havet och ljuset

Så här på morgonen innan det blivit för disigt kunde man bättre se några av de andra öarna i Grenadinerna, här Mystique till höger

Jag är oändligt tacksam över att ha kunnat göra den här resan. Så sent som i november låg Ingemor på sjukhus med stroke och ...,ja det är inte så noga men det fanns mer bekymmer. Och trots alla vackra vyer, bad och värme, är det mest fantastiska att få vara tillsammans med barn o barnbarn!

Bequia - gänget!

Resmålet Bequia är en av de mindre öarna i Grenadinerna, straxt söder om huvudön St Vincent - landet heter St Vincent and the Grenadines, valutan är ECD (East Carribean Dollars).  Ön har totalt typ 7 000 invånare. Från Barbados med ett litet plan tog det ca 50 minuter. Den lilla trippen är ju roligare än den långa tråkiga och jag passar på att "presentera" oss som reste med bilder från den trippen, här först Ingemor och jag

Så har vi yngsta dottern, mamma Annika, glad som en sol (nästan) jämt

Ingen jag känner, men gillar bilden med piloternas armar

Här har vi pappa Bamse (Fredrik!) med Vilma, snart 6. Spännande med ett litet plan, man ser ju vad som händer....

Och här är Lovisa, snart 4, bredvid mamma

Väl på mark igen fanns mycket spring i benen

och på andra sidan den lilla fina flygstationen fanns taxin - modell flak till barnens förtjusning

Det var mörkt när vi kom fram, men morgonvyn från altanen var helt ok... Det här är atlantsidan av ön och solen knappt uppe så färgerna är fortfarande nästan som hemma (på sommaren)

Skön känsla!