ELSA WIDDING OCH GREENING OF THE WORLD

***

Klimatparadigmet tillåter inga ifrågasättanden. Ovedersägliga klimatfakta får inte framföras i media om dom inte styrker paradigmen att katastrofen närmar sig. Få talar tex om att hela jordens lövmassa växer. Överallt, från Sibirien i öst till Alaska i väst, från Svalbard i norr till till Australien i söder breder växtligheten ut sig. Särskilt de kinesiska skogarna växer, men även de indiska, och åkerarealen får allt större lövyta i båda länderna. Åkerarealen ökar inte, men har mkt bättre produktivitet. Produktionen av säd, frukt och grönsaker har ökat med 35 % i Kina och Indien sedan millenieskiftet. Rapporten pekar ut människan som den starkaste gröna drivkraften. Ökad halt av koldioxid i atmosfären, som är en bristvara för växter, gödslar växtligheten, en effekt som forskarna menar är underskattad (Nature China and India lead in greening of the world through land-use management Published 11 February 2019). Rapporten är inte ny som synes och det är uppenbart att den inte fått samma spridning som katastrofrapporterna. Nature är en av världens ledande naturvetenskapliga tidskrifter. 

Ett exempel på att just media förhindrar spridning av andra uppgifter än dom som inte är i fas med klimataktivisterna är DN-journalisten Anders Bolling som nekades att publicera iakttagelser om att ökenspridningen är en myt och att det snarare handlar om förgröning. Båda dom uppgifterna är brett vetenskapligt accepterade men den sanningen fick inte publiceras i DN. 

*

Ja, Elsa Widding då? Hon är tex en av dom som länge pekat på att ökande koldioxidhalt är positivt för växtligheten. Få lyssnar, i riksdagen försöker främst MP göra henne till åtlöje. Som dom flesta vet har hon ett förflutet i Vattenfall. Vattenfall, helstatligt som ni vet, har ju inte varit på den gröna vägen så länge. En tidigare VD, Lars G Josefsson, köpte rejält in sig i den tyska brunkolsbrytningen, liksom också holländska Nuon. Köpet av Nuon för i 89 miljarder kronor var den största kontantaffären någonsin i Sverige. Båda affärerna visar sig vara katastrofala. Redan 2016 hade Nuon skrivits ned med 53 miljarder.  Tillsammans med avskrivningarna för Ringhals 1 och 2  skrev Vattenfall av 163 miljarder under fyra år. Men det fanns en person som öppet och starkt kritiserade Nuon-köpet innan det genomfördes. Hon var tjänsteman och ämnessakkunnig för bolaget och hade samma material som styrelsen, och hon varnade bolagets finanschef för att affären skulle komma att innebära "värdeförstöring". Vad hon hette? Elsa Widding.

*

*

***

VILOPAUSERNA

***

.....blir nu många och täta. De fortfarande intakta delarna av hjärnan försöker konstant lösa det hela hjärnan tidigare gjort och det blir för mkt. Det märks på många sätt, inte minst genom för I jobbiga skälvningar i kroppen. Förändringar kommer allt tätare . Alla rörelser är nu långsamma och hon behöver min hand för att kunna ta sig mellan rummen. Ibland hjälper inte det, häromkvällen ville inte benen lyda och hon gled ner på golvet. Söndag kväll och själv har jag inte en chans att få henne på fötter, hon orkar inte hjälpa till själv. Min fantastiska vårdkontakt på kommunen fixade privat hjälp på en kvart.

*

I går beställde jag trygghetslarm och fick det inmonterat idag. Två damer från kommunen fixade på en halvtimme det som behövdes. Den lilla larmcentralen som är uppkopplad på mobilnätet ställde jag i vardagsrumshörnan. Man kan aktivera larmet från centralenheten men också från en liten bärbar dosa som är gjord för att ha ungefär som ett armbandsur. Centralenheten har tvåvägshögtalare och hemtjänstens larmenhet svarar nästan omgående, vi testade innan tjejerna lämnade oss. Det hela känns effektivt och rätt bekant eftersom min mamma hade trygghetslarm efter att pappa gått bort.  Det jag inte visste var den lilla enheten som fästs på ytterdörrens insida (på vredet) och som gör att låset kan fjärrstyras. Det är ju inte självklart att den som tryckt larmknappen kan ta sig till ytterdörren. Eftersom I behöver alltmer hjälp behöver också jag mer hjälp. Hittills har jag fixat I:s duschar själv men dom ger mig alltmer ont i ryggen så nu sen ett par veckor har vi hembesök för detta två förmiddagar per vecka. Det känns ganska ovant att ta hjälp med sånt som tidigare varit självklart, nyttig övning som har med självkänsla att göra.

*

Det finns självklart mycket mer I behöver hjälp med men jag har inget behov att berätta allt. En del av er undrar kanske varför jag överhuvudtaget berättar om detta. För mig har det med verkligheten att göra. Det är helt enkelt det här som mitt liv nu kretsar kring. I princip har jag fotat det som varit viktigt i mitt liv sen jag började med foto. Och nu fortsätter jag med det. Att det blivit lite jobbigare är självklart, men jag tänker inte sluta för det. Vi har det fortfarande bra på många sätt - vi fikar ihop, äter ihop, ser på TV tillsammans. Naturprogram är favoriter, men nyheter och Vetenskapens Värld ser vi också båda. Och trots det jag berättar om blir jag fortfarande överraskad nästan varje dag av kommentarer och insikter från I. Och jag förundrar mig över att hon aldrig blir bitter och alltid vill väl. Kanske kommer vi ut för korta promenader igen - en riktig dunderförkylning kanske är det som tagit på krafterna nu, vi får se.

*

*

*

*

*

***

FINSPÅNG BY NIGHT

***

Finspång har inget pulserande centrum som passar för kvällsbilder, men med skymningshimlens hjälp går det ändå att hitta motiv 

*

Precis när jag lämnar Pirvägen  har jag höghusen på Nanolfsvägen framför mig. Fasaderna vetter rakt mot väster och får då det finaste ljuset från solnedgången

*

Tom värmeverket kan bli en fin silhuett. Det förser också vårt hus med värme

*

Viberga kommer förstås med.....

*

.....liksom utfarten mot Norrköping

*

Avslutar med hemmafasaden. Kameran riktad mot nordväst så det är väl polstjärnan kanske?

*

***

FÖRDRÖJNINGEN

***

*

*

***

NÄMEN......

***

Saxat ur SvD häromveckan

"Finns det någon miljö som är så idealiserad som den akademiska? Bilden av en värld full av fritänkande människor som söker svar på människans stora frågor, från virus och planeter till fred och frihet. De flesta vet förstås att verkligheten är mer nyanserad, men likväl: i princip ligger den här tilltron till forskningen och dess förmåga fast.

En som problematiserat den bilden är vetenskapshistorikern och fysikern Thomas Kuhn (1922–1996). Han hävdade att forskare inte är så självständiga som de själva (och samhället omkring dem) ofta tror. I detaljer kan de visserligen ha en kritisk blick, men när det handlar om mer grundläggande antaganden som rör vetenskaplig metod och teoribildning är det mindre bevänt med det kritiska förhållningssättet. Tillsammans bildar dessa föreställningar det mönster som styr det vetenskapliga tänkandet, paradigmet – och bland paradigmskaparna finner vi Aristoteles, Newton, Marx och Freud, för att ta några av de mer storslagna exemplen.

Ett paradigm är exceptionellt hållfast – inte ens när obestridliga fakta talar mot rådande paradigm, kan man räkna med att forskarna börjar ifrågasätta det. I stället ägnar de stor möda åt att få observationerna att passa in i paradigmet. Forskare är inte alls så vidsynta som idealbilden. Det är inte bara ”argumentets primat”, som präglar forskarvärlden, utan också ”argumentets primater”, som en forskarkollega en gång behagade skämta.

Visst har forskaren vissa metoder för att mota enögdheten. Men i slutändan är det människor som ställer frågorna och tolkar svaren, vilka i sin tur blir granskade av andra människor. Dessa människor präglas av paradigmet, liksom av rådande värderingar i samhället i stort. Ingen disciplin går fri, men särskilt känslig blir samhällsvetenskap och humaniora, eftersom dessa discipliner i större utsträckning präglas av den egna blicken.

Det är lätt att påminnas om Kuhn när man läser en artikel i tidskriften Kvartal nu i veckan. I den kritiserar statsvetarna Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein den samhällsvetenskapliga forskningen för att blunda för akuta samhällsproblem, så som klanvälden, eskalerande grov kriminalitet, och plundring av offentliga välfärdssystem. I stället är det journalister och myndigheter som åtar sig att undersöka olika ”normativt svårhanterade problem”. I grunden handlar deras artikel om forskningens frihet, inte minst hur forskare förvaltar den frihet de faktiskt har.

Frågan om forskningens frihet diskuteras allt mer intensivt. Hoten kommer från olika håll: i form av politisk styrning och regelverk, men också som social bestraffning och cancelkultur. Kanske är den hårdnande debatten ett tecken på att paradigmet håller på att rubbas, rentav skifta? För hur starka paradigmen än må vara så är de inte odödliga. Till sist faller de. Det kan bero på att fakta sparkar så hårt att det inte längre räcker att sparka tillbaka. Eller att maktrelationerna i forskarvärlden skiftar. Paradigmet faller, för att ersättas av ett nytt, med nya försvarsmurar. Och forskarna kommer att fråga sig hur i hela fridens namn man kunde tänka som man gjorde – om man nu alls minns det."

*

*

***