DIAMONDS AND RUST

***

Bara för färgens skull blev det den här bilden idag. Mörkare än idag blir det inte (jo, jag vet). En dec snö i natt men mörkt nermulet och regn hela dagen. Vi har gått våra promenader i slasket ändå såklart. Varje dag tar det lite längre tid för mig att hitta kläderna och för I att få dom på. I bilen på vägen ut till S:ta Maria frågar I vart vi ska och är ändå osäker på vad jag menar när jag talar om den vanliga promenaden ute vid S:a Maria, den vi gått två gånger om dagen  de flesta dagarna senaste åren. Väl ute känner hon väl igen sig och glädjer sig åt allt hon ser. När vi sätter oss i bilen efter promenaden frågar hon vart vi ska och blir osäker när jag svarar hem. Här och nu är för henne den enda verkligheten. Jag beundrar hennes lugn och glädje i det som sker, hon vet och förstår precis att minnet inte fungerar och att så mycket blir fel hela tiden. Ingenting gör henne gladare än telefonsamtalen med och besöken av barnen. Och jag lär mig något lite varje dag om vad det är att vara människa. 

*

I kväll såg vi På spåret. Sven-Ingvars var husorkester och idag hade dom en sångerska som sjöng Joan Baez´ Diamonds and Rust, den som ligger i en av mina musikslingor som jag ofta lyssnar på vid datorn. Hon gjorde det fenomenalt bra, mjukare och väl så vacker som Joans. Här kommer Joan Baez´version (här)

*

I Blåbärsriset med makron sept 2014

*

***

EN ÄKTA BRUNO LILJEFORS VÄL?

***

*

*

***

EKBACKEN SISTA NOVEMBER

***

Vi brukar vända vid den här gamla eken, I och jag. Den grova stammen är knäckt sen länge, men grenar strävar fortfarande mot himlen och lövas om vårarna. I  brukar fråga hur gamla jag tror att ekarna vid Ekbacken är och jag svarar två- trehundra år. Dom är rejält stora men ändå inga rekordexemplar så det låter rimligt för mig. Klart och ingen vind och minus nio när vi kom hem, jätteskönt!

*

Först i kväll kommer jag att tänka på att det är den sista november i dag, pappas födelsedag. Född 1902. Det 119 år sen. Allt var mycket annorlunda då. Första bilen hade inte rullat, inga flygplan luften. Naturligtvis varken radio eller TV. Eller dator och mobiler. Dom flesta hade inte el överhuvudtaget. Inga badrum och inget varmvatten, inte vattenkranar överhuvud taget, vattnet hämtade man själv i brunnen ute på gården, också när det var minus tjugo. Inga värmeelement heller för den delen, ville man ha det drägligt fick man tända kaminen, vilket förutsatte att man huggit ved först. Medellivslängden var 56 år, nu är den 83. Doktorn fanns inte runt hörnet, inte sjukhus heller. Pencillin och antibiotika var inte uppfunna. Min svärfars pappa dog i lunginflammation när svärfar var fem. Dom allra flesta var fattiga, rejält fattiga. Kläder var inget man gick och "shoppade". Dom flesta sydde själva om dom fick tag på ett tillräckligt billigt och slitstarkt tyg. 

*

Jag vet att ni vet allt det här redan. Det är bara det att få verkar komma ihåg, eller förstå, liksom på allvar begripa, hur det var. Ungdomarna allra minst. Jag tror att ytterst få människor skulle vilja ha tillbaka den tiden om dom fick prova på något år eller två. Ändå är det naturligtvis så att hade man stoppat all utveckling då, teknisk, ekonomisk, kommersiell, medicinsk, you name it, hade vi kanske inte haft klimatkris nu. Ja, varför stoppade vi inte? 

*

*

***

EKÖN

***

Alldeles stilla

Alldeles tyst

 Och så den där himlen

Så svår att släppa med blicken

Längtan bara, bara längtan

- hjärtats språk

*

" Come, come, whoever you are. Wanderer, worshiper, lover of leaving

It doesn´t matter. Ours is not a caravan of dispair

Come, even if you have broken your wows a thousand times

Come, yet again, come, come"

Rumi

*

***

NYTT VÅRDCENTRUM OCH NYA ERFARENHETER

***

Efter alltmer besvärliga problem med diskbråck, klämda nerver och en fot som inte riktigt lyder har motionen de senaste 3-4 åren inskränkt sig till promenader. Tidigare har både regelbunden cykling och simning stått på programmet och innan spinal stenosoperationen för tjugo år sen hörde både både löpning, friskis och svettis och badminton till regelbundenheterna.  Däremot har jag alltid tyckt att vara inne på gym när man kan vara ute inte var min väg. Naturligtvis märks det att motionen brister, tycker jag blivit alldeles för svag i benen, framförallt det "dåliga" benet. Efter läkarbesök för att diskutera ev ryggoperation igen  fick jag förslaget att först testa gymmet. Så nu gör jag det! Dessutom på Vårdcentrums alldeles nya gym. Så nu är jag här två gånger i veckan, dessutom med landstingets fysioterapeuter som stöd. Avslutningsvis lite försiktiga bålrullningar och sånt, därför bollen. Det känns bra! Det brukar vara två tre andra motionärer här, dom har ungefär samma ålder som jag, sammanlagt alltså.

*

*

***