ENKLAST VORE JU.....

***

Sent på eftermiddagen klarnade det upp och en blek sol tittade fram. När jag passerade Spången såg jag dom, sångsvanarna. Dom låg där inne i vassen på våtmarkssidan, ett par. Tiden närmar sig kan jag tro. Tiden för att flyga norrut, för att hitta en boplats, för att para sig. Naturen sköter sitt, alldeles utan funderingar, utan tvekan. Dom gör det dom ska, utan funderingar, utan diskussioner. Ska vi göra det nu, eller ska vänta tills i morgon? Kanske blir det snö? Eller blir vinden för hård? Dom bara flyger när kallelsen kommer. 

*

Kanske skulle man varit en svan, gärna en sångsvan? Dom följer sin längtan bara, eller vad det nu heter när man är svan? Så här på avstånd, och och i en annan skepnad, kan jag tycka det är avundsvärt. I alla fall vore det mycket enklare att inte fundera över det ena och det andra. I blir lite orolig när jag är borta känns det som. Nu stannar jag i alla fall ett par nätter till, äldsta dottern är ju hemma.  Och flyktingfrågan, ska vi inte göra något för dom 800 000 nya som flyr undan kriget i Syrien? Vi har ju nyanlända så det räcker sägs det i kommunerna, många kommuner går på knäna redan.  Och egentligen borde jag inte bry mig, enklast vore ju att inte fundera, det är ju regeringen som inte gör det den ska. Inte min sak. Regeringen är bra att skylla på, då behöver inte jag fundera på vad jag ska göra. Eller borde i alla fall. Fast jag har tänkt att det skulle kunna bo några nyanlända här i Korsheden, jag är inte här så ofta nuförtiden. Mamma och pappa hade krigsbarn under kriget fastän dom bodde ganska trångt. Och det här är väl också krigsbarn? Sen är det det här med klimatet, jag kör ju bil upp till Korsheden. Det borde jag inte göra. Men nu äntligen har jag tiden jag aldrig hade när jag jobbade. Men, men, men....... 

*

Enklast vore ju att vara en sångsvan.

*

*

***

OBELISKEN I SÖDERBÄRKE

***

Mörkret faller och molnen jagar över himlen, bara ljuset från väster dröjer kvar. Förändring står skrivet i allt och mest av allt i spegelbilderna, trots alla försök att hålla kvar. Obönhörligt och oavbrutet tappar vi långsamt greppet, greppet vi åtminstone stundtals tyckt oss ha. Sakta försvinner det komplexa och bara nuets ögonblick blandade med minnen dröjer sig kvar. 

*

*

***

ROUTE 66 OCH FLATENBERG

***
Nej, inte den 400 mil långa 66:an från Chicago till Los Angeles, det här ett stopp på riksväg 66 som går från Västerås upp förbi Sälen och Norge, 34 mil ungefär. 66:an är den enda större väg som passerar Söderbärke. Igår, påväg hem från Hagge strax intill, blev det en liten solsnutt så jag var tvungen att stanna, alldeles strax efter Smedjebacken, Flatenberg heter det tror jag. I alla fall ligger Flatenbergs gamla hytta alldeles härinne. Och det är ju en trakt jag väldigt gärna visar bilder från, det är liksom hjärtat av Bergslagen, hjärtat i gamla Sverige, hjärtat i den ekonomi som gjort Sverige till vad det är, en modern industrination. Åren mellan säg 1650 och 1950, eller 1970 för att vara noga, är en svensk industriell guldålder. Eller järnålder då.  Det var skogen och malmen som skapade Sverige som nation vågar jag påstå. Järnet och stålet var hårdvaluta, giltig i alla världsdelar. Fortfarande spelar såväl skog som malm/järn stor roll i vår ekonomi, men inte tillnärmelsevis så stor som under guldåldern. Jag har faktisktt inte klart för mig vilken bransch som exportmässigt är viktigast idag. Musik kanske?

*

Alla tre bilderna är tagna från parkeringsplats på 66:an utanför Flatenberg, men jag gillar själv bilderna. Ljuset var fint och jag tycker bilderna säger något om den bergslagska landsbygden. Det är inte i första hand jordbruksgårdar vi ser utan gamla bergsmansgårdar, säkert kopplade till hyttan här. Det är inte heller den stora ödemarken, vildmarken, utan kulturbygden vi ser. Visst finns det tätorter alldeles i närheten, Smedjebacken, Ludvika, Fagersta och lite längre bort Borlänge och Falun, men det är långt till city, Operan och Dramaten. Jag valde att inte skära bort  vägen, 66:an, i bilderna, just här tycker jag den ska vara med

*

*

*

*

***

TJÄRNEN

***

*

*

***

VADDÅ, KONTORSTID?

***

Stefan, som driver gården jag kallar Gården i bloggarna. I och jag träffade honom senast i går, på nyårsaftonen alltså. Jag ser honom nästan jämt när jag går förbi, oftast ute med djuren som vintertid måste ges foder rätt ofta. Djuren, det är uppåt 80 får, knappt 15 kor, ett par hästar, två grisar och ett par hundar. Oftast vinkar vi på håll, men då och då en pratstund. Han har liksom fullt upp, stängslen ska hållas i skick och lagården är stor. Han sköter gården själv. Och så jobbar han typ halvtid inne i stan, Ludvika......

*

*

*

***