GRÅGÄSSEN PÅ EKÖN

***

I måndags blev det några bilder också på grågässen. Dom höll till inne på land en bit upp mot norr på ön. Grågässen är ju väldigt vanliga men jag gillar dom, dom är både vackra och oerhört vaksamma. Dom här bilderna är alla med 560 mm, alltså 400 + converter 1,4.

*

*

Samma bild som ovan croppad

*

*

*

*

Ett storskrakepar som avslutning

*

***

FÖR MYCKET BILDER - 1988

***

Det är alldeles för mycket bilder. Jag håller med, alldeles för mycket bilder, precis som så många säger. Fast jag talar om egna bilder, inte om Insta, FB och media. Jag har bilder överallt - svartvita negativalbum, pärmar med färgbilder, lådor med dia, och så förstås lite förstoringar här och där, kopierade på papper eller printade på papper. Lite av det riktigt gamla, svartvita har jag ju visat, mest för att jag själv har velat kolla vad jag har och då har det känts naturligt att också visa en del. Nu när Annika varit hemma dom senaste gångerna har hon plockat fram album med gamla färgbilder. Och jag som trott att jag sparat alla färgnegativ också fick en liten överraskning, dom har jag slängt! Hur många år jag sparade dom kommer jag inte ihåg, men många år var det. Men  tji fick jag. 

*

I alla fall har jag kollat lite i år 1988 och provat om det går att skanna industrikopierade 10x15-bilder. Det går ju men jag får ingen riktig ordning på färgerna och - det har ni aldrig hört från mig - jag verkar ha problem med skärpan! Antagligen är det medfött på något sätt. Å andra sidan vet jag ju att skärpan inte är allt.....

*

Stefan, då 17, hölls mkt nere i Apelviken i Varberg på somrarna där han diskade på restaurang på kvällarna för att ha råd  att vara där, han hyrde ett litet litet brädskjul nere vid stranden

*

Den sommaren var vi en vecka på Gotland. Vi den gången var I och jag, Annika 13 och Stefan 17. Storasyster Katarina 20 var i Australien och jobbade som au pair.Här är I och Annika och tittar på solnedgången. Och alldeles rätt gissat, jag jobbade på FFV Materialteknik

*

En av dom familjebilder jag tycker bäst om

*

Stefan

*

Jag och I (fotograf förstås Annika eller Stefan)

*

***

DEN LILLA VÄRLDEN

***

Medan världen utanför på ett par veckor förändrats mer än dom flesta av oss kunnat föreställa sig är den lilla världen sig väldigt lik. Vi har Täbybesök av mamma  Annika och Lovisa tio och har njutit av vädret och av att ses i fulla drag. Promenad i solskenet, en stund i utehörnan, kortspel och Yatzi på eftermiddan , middag och så Miyazakis Det levande slottet. Det är Lovisa som ofta vill se Det levande slottet och det glädjer mig. Flödande och osannolik fantasi i helt underbart vackert animerad  film under två timmar. Och alldeles medvetet men nästan osynligt låter Miyazaki våra drömmar och barndomsminnen liksom våra svagheter och styrkor blandas och röras om i allt det vackra......    

*

Kanske en sexa till......?

*

Vad tar du, fyrorna eller tretal?

*

***

JAMEN VAD HAR JAG SAGT NU DÅ.........

***

Hört och sett från Ekön häromdagen.......

*

*

*

*

***

I DESSA DAGAR.....

***

.....finns det tre globala problem som förefaller mig viktigare än det mesta annat - Coronaviruset, flyktingkatastroferna och klimatfrågan.

*

Coronaviruset är ju mest akut. I går kväll hade vi straxt under 500 påvisat smittade i Sverige. Proportionellt sett är det ungefär lika många som i Kina eller säg Kina för någon månad sen. Kina har ungefär 140 ggr så stor befolkning som Sverige. Multiplicera 500 med 140 och det blir 70 000. Kanske har dom 100 000 idag¹⁾, men storleksordningsmässigt ungefär som i Sverige, proportionellt. Själv känner jag mig inte särskilt rädd eller skärrad, men det är bra att åtgärder nu sätts in på bred front. Det kommer såklart inte stoppa virusets utbredning, den kommer fortsätta, men vi dämpar utbredningstakten i förhållande till om vi inte gjort något. Och det är viktigt för  att hinna bygga upp sjukvårdsresurser tillräckligt - personal, skyddsutrustning, intensivvårdsutrustning. Jag tror det kommer bli mer utdraget än vad man talar om. Man jämför med andra influensavågor som kulminerat på ett par månader och sedan klingat av, men då har det funnits grundläggande immunitet ute i samhället, det finns inte nu nånstans. Själv tror jag jämförelse med Spanska sjukan när det gäller utbrottets varaktighet är riktigare. Det utbrottet varade i drygt två år. Spanska sjukan var dock långt mycket dödligare, därtill extra kännbart därför att dödsoffren huvudsakligen var unga vuxna. Mest påtagligt för dom flesta av oss kommer dom ekonomiska följderna bli, dom är ju redan ganska tydliga. Än så länge är det mest börserna som reagerat, men det kommer ju drabba industrin och näringslivet självt. I USA har Coronaviruset precis börjat och Trump talar redan om att stoppa flygningarna till Europa (redan annonserat från i morgon). 

Kanske kommer några uppfatta mig som pessimist och undergångsprofet, så känner jag mig inte alls. Jag tror världen och vi här hemma kommer klara det här bra, det kommer inte bli någon katastrof, men det kommer bli lite annorlunda ett år eller två. Och innerst inne känner jag att vi kanske behöver en tankeväckare, kanske inte världens framåtskridande , ekonomiskt och mänskligt, ska tas för självklart och givet? I 70 år, sedan 50-talet alltså,  har den globala utvecklingen, klimatfrågan för ett ögonblick undantagen, varit näst intill monotont och entydigt positiv. I kontrast till exempel mot första halva av 1900-talet då man inom loppet av femtio år fick utstå två världskrig och användning av kärnvapen. Och spanska sjukan därtill. 

¹⁾ Ser att Kina enl dagens statistik har ca 80 000 fall och Sverige över 600 så relativt sett har vi redan passerat Kina och har fler fall per million invånare. 

*

Flyktingfrågan är också akut, bilderna från gränsen mellan Grekland och Turkiet gör ont. Samtidigt som enigheten om att vi ska dra ner på antalet nytillkommande till Sverige ökar, blir det allt tydligare hur många människor får utstå en tillvaro vi knappast kan föreställa oss. Själv har jag samvetsnöd, nånstans tycker jag också att många fler kan vi inte ta emot, kommuner, skolor och socialtjänst klarar knappt de uppgifter de redan har, samtidigt som behovet av hjälp ökar.  Fast egentligen tror jag vi kunde ta emot fler, om bara mottagandet kunde ske på andra premisser. Jag tänker på bostäder och jobb i första hand. Nu ska nyanlända integreras i system som är uppbyggda för ett land i långsam stabil tillväxt och med ganska enhetlig befolkning. Men detta är ju inte något som händer i långsam och stabil takt? Kanske måste vi tänka annorlunda? Fastigheter står tomma i mängd ute i landet, flykten från landsbygden har pågått i, ja hur länge, sen andra världskrigets slut i alla fall. I Bergslagen och i Norrland har både skolor, affärer och industrier tömts. Och det finns mkt jobb som skulle behöva göras om det fanns råd. Kanske borde inte valet stå mellan att vara flykting i ett nödläger nånstans i Syrien eller Turkiet eller bo i svensk högstandardlägenhet och gå på SFI-kurs i ett antal år? För att sen, efter X år, få ett jobb med lön efter den svenska lönemodellen? 

En helt annan infallsvinkel är ju att uppmärksamheten är ganska låg på orsakerna till flyktingströmmarna. I min värld är orsakerna nästan uteslutande politiska. Även där fattigdom, svält och armod är primära drivkrafter är bakgrunden till det nästan alltid politisk, uppblandad med religion som öppnar för troende i stället för förnuft och erfarenhet och som i slutändan öppnar för fanatism.

*

Klimatfrågan vet vi en del om vid det här laget och jag ska inte fördjupa mig i den också. En synpunkt har jag nyss uttryckt i en annan blogg nyligen, att Coronautbrottet gett en kraftfull men säkert tillfällig  skjuts åt försöken att minska koldioxidutsläppen. Den andra synpunkten jag vill peka på är kopplingen mellan ekonomisk utveckling och koldioxidminskningar. Priset för denna minskning av koldioxidutsläppen är ekonomin. Huruvida det också gäller i ett längre perspektiv är en öppen fråga.

* 

*

***