TACKSAM FÖR ALL HJÄLP

***

Alzheimer går bara åt ett håll men förloppet är ändå ojämnt. Under dom senaste månaderna har försämringen för I gått snabbt, särskilt gäller det dom fysiska förmågorna. Att gå mellan rummen fungerar inte längre, det är rullstolen som gäller, alltid. Att gå nerför entrétrapporna är nu otänkbart och därför blir det heller inga bilturer tillsammans längre. När benen inte bär går det heller inte att stå, utom typ 10 sekunder åt gången. Det gör att enkla saker som att ta på kläder och byta skydd kräver två personer. Utan den utökade hemtjänsten hade det helt enkelt inte gått. Jag är djupt tacksam för hemtjänsten, den fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Dom kommer tre ggr om dagen, morgon, middag och kväll, alltid två personer. Tre dagar i veckan får hon dusch, det gör dom oftast vid middagsbesöket. På ti och to får hon ett extra besök på eftermiddagen, social samvaro. Någon annan än jag som talar med eller läser för henne. Bilderna är från dagens sociala besök. Det är Yazan från Syrien som bläddrar i en av familjefotoböckerna. Han är mjuk och inkännande, det gör I trygg. I känner ju igen det hon ser och kommenterar ibland. Fortfarande är I på dagverksamhet två förmiddagar i veckan. Tidigare har vi själva tagit oss nerför trappen och in i bilen så jag har kört henne. Det fungerar inte nu utan det är färdtjänsten som kör och dom måste också vara två för att kunna lyfta ner rullstolen med I kvar i den, och jag är lika tacksam för färdtjänsten. Men visst är det ovanligt att känna hur mkt hjälp vi behöver i vardagslivet. Långt borta är allt prestationsjakt som mitt i livet var så viktig, oavsett det gällde jobbet eller att spela badminton några kvällar i veckan och ha ett familjeliv. Jag ser att I själv är tystare, somnar oftare och längre stunder i stolen och nog är ledsen ibland. Det kostar på för en utmattad hjärna att så mkt händer runt omkring.

*

*

*

***

APOKALYPS NU?

***

Undergången står för dörren, precis som den gjort mer eller mindre kontinuerligt de senaste tusen åren. Just nu är det klimatet, miljön, AI och nukleära vapen, tidigare var det pesten och Guds straff. Precis som varje människa har ett ändligt liv måste väl jorden också ha det? Jodå, det har den säkert, fastän tidsskalan är milliarder år och inte decennier. Asatro, kristendom, islam, judendom spelar ingen roll, undergången skymtar alltid. Också hos Mayafolket och många andra. Man skulle kunna tro att sekulariseringen gjort frågan mindre aktuell, men av FS-bloggen verkar det inte så. Precis som inom alla religioner tidigare är allt fortfarande människans fel, även om det inte står att Gud blivit missnöjd. Våra hjärnor degenereras av datorerna och den mänskliga idiotin har härskat flera sekel.

*

Jag är mest förvånad över hur det gamla synsättet om människans  arvssynd behåller greppet. Människan är fördömd, moraliskt förkastlig och jorden skulle vara bättre utan henne. Genuin pessimism som måste få varje ungdom att tvivla på sin egen framtid om dom tar till sig stämningen. Mot detta står verkligheten som jag ser. Vi har aldrig haft det bättre, någonsin. Och då menar jag inte bara vita västerländska män. Störst är nog skillnaden för alla dom som fortfarande skulle varit fattiga och vana att svälta om inte den ekonomiska, tekniska och medicinska utvecklingen gått så oerhört starkt framåt, just under de senaste 150 åren (då människan nyss idiotförklarades). Också social utveckling har bidragit, kvinnans ställning har förändrats radikalt över stora delar av jorden. 

Och nej, jag tycker inte allt är bra nu, det finns massor kvar att göra. Och jag tror inte för ett ögonblick att mänsklighetens utveckling nu stannar av, att vi är framme, åtminstone så länge inte pessimisterna får övertaget. Vi har kommit långt, och jag talar fortfarande inte bara om ekonomi. Trots skjutningar och explosioner är risken försumbar att bli illvilligt dödad för var och en av oss. För tusen år sen var risken påtaglig att grannbyn skulle slå ihjäl oss om dom hade chansen att ta över vår mark och våra kvinnor. Vi har sjukhus och vi har sociala skyddsnät som ingen tid före oss kunde drömma om. Den som längtar tillbaka till den gamla tiden förstår nog inte hur det då var.

*

*

*

***

DOMUS LUDVIKA - NU (1956) ÄR BYGGET IGÅNG!

***

Här har bygget av det nya varuhuset i Ludvika startat 1956. Nya Domus var Dalarnas största varuhus när det invigdes sept 1958.  Det är 65 år sedan och mycket har hänt. Då var det stort och märkvärdigt och både gubbarna och grabbarna stannar för att titta på. Det känns längesen och det känns som en totalt oskyldig tid när man fick bli imponerad av vad som kunde hända i en småstad på landet. Skjutningar och explosioner hade man inte hört talas om, däremot var andra världskriget bara drygt tio år bort och standarden hade inte hunnit bli så hävlig.

*

*

***

MY DAILY WALK

***

I går blev det innesittardag, det duggregnade kontinuerligt hela dagen. I förmiddags däremot lyste solen en stund, då passade jag på. Trots att I numera inte kan vara med väljer jag ofta den gamla invanda vägen ute vid S:ta Maria. Jag vill inte vara borta för länge och här vet jag exakt hur lång tid utflykten tar.

*

*

*

***

IMPORTANT

***

*

*

***