OSTINDIEFARAREN S/S GÖTHEBORG

***

Och när blir nästa tur? Här ligger hon, ostindiefararen S/S Götheborg, och väntar på att få komma ut till havs. Med nästan 800 ton och 58x12 m är hon världen största oceangående segelfartyg byggt i trä.

*

*

Eriksbergsfasaderna blev rätt färglösa i sv/v, kände att jag behövde lägga in lite färg och piffa upp lite, då blev det så här.

***

FASADER - ERIKSBERG

***

Som vanligt gick jag runt en del i Eriksberg också vid julens Göteborgsbesök. Alltid hittar man nå´t som kan vara värt en bild. Här kommer ett par av fasaderna som fastnade på bild.

*

Behöver förstoras!

*

*

***

DOM SVÅRASTE BESLUTEN

***

Dom svåraste besluten är dom jag måste ta ensam. Nästan alltid är det bra att tala med andra innan jag ska fatta beslut, men ibland funkar det inte. Och ibland kanske jag har talat med andra men inte kommit fram till någon slutsats ändå. Jag menar, alla beslut som jag måste, eller vill, fatta måste jag ju ta själv. Och stå för det. Men att ta dom ensam, utan samråd, är svårast. Då är tiden till hjälp. Att inte ha för bråttom. Om jag inte vet, känner mig villrådig, är det oftast för tidigt att ta beslut. Det är lätt att ha för bråttom, jag vill ju så gärna ha beslutet gjort, överstökat. Med tiden (!) har jag lärt mig vänta, vänta tills jag vet. För det är nästan konstigt, så småningom kommer svaret eller övertygelsen om vilket som är rätt, inom mig själv, utan några råd eller försök att hitta svaren på annat håll. I små frågor kan det ta en minut, en timme eller en dag. I stora frågor kan det ta några veckor, några månader eller några år. Men så småningom kommer svaret av sig själv, utan vånda. Helt plötsligt finns det där som det mest självklara i världen. Och jag undrar vad det var jag funderade över.

*

*

***

PRECIS HÄR VAR DET

***

*

*

***

INTE FÖR ER SKULL UTAN FÖR MIN

***

Ibland får jag påminna mig själv - det är för min skull jag bloggar - inte för er. Inte så artigt förstås, men det är så det är. Jag lär mig hela tiden, åtminstone är det vad jag hoppas. I den processen är det bra att lägga ut bilder. I bästa fall får jag några kommentarer och synpunkter. Ibland inte. Men oavsett om det blir kommentarer eller inte är själva tanken på att jag lägger ut bilder för andra att se nyttig. Det får mig själv att tänka till - varför lägger jag egentligen ut den här bilden? Vad är det jag hoppas att ni ska se? Först tänkte jag ikväll att ni har sett nog med bilder från Barken. Men själv visste jag ju dels att jag inte ens gått igenom alla bilderna jag tog häromdagen, dels inte låtit bilderna "sätta" sig, se vad som går att göra och vad jag egentligen tycker om. Alltså, ytterligare en bild. Och vad jag vill visa? Mystiken i dimman och skymningen och förundran över hur mycket skönhet som omger oss, sommar som vinter. 

*

*

***