LEENDET - 1959

***

Förstoras!

***

PASTORALSVITEN

***

Namnet på bloggen kändes alldeles självklart. Så är det inte alltid, men den här gången. Och bilderna är från igår och idag, inte 1959. Jag har ju bestämt mig för att blogga om det jag tycker om att fota och jag fotar väldigt olika motiv, alltså varierar innehållet i bloggarna på samma sätt. Och detta är en pastoralsvit.

*

Kanske betyder det lite olika beroende på vem vi är, men ni ser säkert direkt vad jag menar. Sverige är som vackrast just nu och vart jag går, vart jag tittar är det fint, särskilt en bit ut på landet.  Kanske någon tycker det här är bara insmickrande vykortsbilder. Då får ni tycka det. Man kan också välja att låta sig förundras över att naturen är så rik, så oerhört varierande, så otroligt slösande. Och detta återkommer år efter år, helt utan planering, helt utan yttre organisation, helt utan vårt ingripande - det bara finns där helt plötsligt.

*

Jag har varit på landet utanför Finspång, borta kring St Maria kyrka, och ekbackarna har jag visat i år innan löven slagit ut. Nu börjar också ekarna grönska

*

Landskapsbilder - förstoras, förstoras!

*

Och just den här ekbacken har blivit hästhage

*

Alldeles bredvid kyrkan ligger två små gårdar och just nu är dom helt omgivna av blommor, här förgärmigej

*

Mest är det vilda blommor men också en del förvildade. Här syns kyrkogårdsmuren och lite av den nästan tusen år gamla kyrkan i bakgrunden

*

När jag åkte ut idag var jag tvungen att stanna efter vägen, maskrosorna bildade liksom ett snitslat spår av gult ut mot St Maria

*

Gott om maskrosor finns också på en del av ängarna, det ser nästan ut som raps därborta

*

På slänten mot kyrkogårdsmuren finns mest förvildade blommor, i lite olika stadier

*

*

*

Men rikligast dom vilda. Ogräs?

*

Kraftfulla och med mättade färger står dom där i mängder

*

Och förgätmigej - också i mängd färgade områdena runt husen alldeles blåa

*

Här är den bakre ingången till kyrkogården

*

Här straxt intill hittar jag en andra hästhage och flera små men lite kaxiga och nyfikna hästar

*

*

Och just här är blandningen av vilt och odlat som vackrast

*

Här ligger också den före detta prästgården alldeles intill kyrkan

*

Och det tycks vara fler än jag som uppskattar naturen just nu. Motorcyklarna är framplockade och vårfina och i stora skaror väljer man små fina vägar med vacker natur

*

Även om dom har många hästkrafter är nog dom naturliga vackrare

*

*

Formerna skvallrar om styrka och smidighet

*

Sista bilden får bli en upprepning

*

Två underbara dagar och vackert ska det bli också imorgon.

Önskar er fortsatt fin helg!

***

JUST BEAUTIFUL - 1959

***

*

*

***

HENNE GLÖMMER JAG INTE - 1959

***

Det är i dagarna 70 år sen 2:a världskriget i Europa slutade i och med Tysklands villkorlösa kapitulation. Av en händelse sitter jag ikväll och skannar gamla bilder från 1959 och hittar ett helt gäng bilder från en större fest. Det visar sig vara mammas 50-årsfest som hölls på hennes födelsedag den 27 februari 1959. Middag på gamla fina Stadshotellet i Ludvika och sen efterfest hemma i lägenheten. Jag var både deltagare och fotograf förstås, 18 år, skulle bli 19 i november.

*

Det visar sig att jag känner igen i stort sett alla gäster som ju är pappas och mammas närmaste bekanta plus mammas släkt. Men ett ansikte fångar mig direkt jag ser det - Carmen Forsells. Hennes historia är starkt kopplad just till 2:a världskriget och både hennes historia och hennes person har gjort ett starkt och oförglömligt intryck på mig. Alltid glad, alltid sprudlande, talade alltid med hög men behaglig röst. Här sitter hon

*

Hon bodde då i samma hus som vi, två trappor upp, med man och barn som jag återkommer till. Liksom jag spelade hon piano, men medan vi hade ett vanligt piano hade hon en flygel däruppe, en flygel som jag älskade att spela på. Det lät både mer och vackrare på den, särskilt när man öppnade locket.

*

Tror att hon var några år yngre än mamma, kanske är hon 45 här. Och då, 1959, hade jag sällskap (som det hette) med hennes dotter, Irmelin. Irmelin von Maydell, baronessa. Men låt mig ta det från början

*

Carmen kom från Estland och hette före kriget Carmen von Maydell och var mycket riktigt baronessa med stort gods. Och utan att komma ihåg några detaljer levde hon ett liv som man kan tänka sig att en baronessa på ett stort gods i Estland gjorde före kriget. Två barn fanns i äktenskapet, en son född 1939 och en dotter Irmelin född 1941 eller -42. Hennes man dödades under kriget och godset beslagstogs. Utan tillgångar överhuvudtaget flydde hon, som jag kommer ihåg av vad hon berättat till stor del till fots. Under flykten  dog också sonen och så småningom kom Carmen och Irmelin till Sverige.  De kom först till Göteborg och där träffade hon en svensk flygare och resultatet blev ett barn till. Så småningom tog dom sig till Ludvika där Carmen arbetade som hushållerska och bodde med Irmelin i ett rum bakom köket i det första hushållet. Och Carmen tvättade, skurade, städade, lagade mat för i stort sett boendet, lön var knappt någon.

*

Om det var samma hushåll hela tiden vet jag inte, kanske bytte hon hushåll, men så småningom blev hon hushållerska för den man hon senare gifte sig med och blev Carmen Forssell, så som vi kände henne. Han var skild men hade tre barn i sitt tidigare äktenskap och tillsammans fick dom så småningom också ett, där fanns alltså många konstellationer.

*

Jag har skrivit om den livsglädje jag ser hos barn, här fanns den obruten hos Carmen efter att ha förlorat man och barn, en fantastisk tillvaro och samtliga ägodelar över huvud taget, och flera år var ensam med ett barn i en jungfrukammare bakom köket i någon annans hushåll. Det fixar inte alla.

Hon älskade fester och hon älskade att sjunga och gärna uppträda på fest, alltså sjöng hon också på mammas 50-års fest, här vid pianot som nu står hemma hos oss

*

Eftersom jag tar mammas 50-års fest som utgångspunkt visar jag några bilder till därifrån, först mamma såklart

*

Här är pappa, längst till höger av männen, med en cigarr i handen

*

Tror att alla män här rökte cigarr, kanske inte så nyttigt, men det ser ut som dom har trevligt

*

Och det ser ut att kunna vara trevligt också utan cigarr, här är min storasyster Sigbrit längst till vänster

*

Sist vill jag gärna visa en bild av ytterligare en person jag beundrar, min morfar Andreas. Såklart var han med, född 1872 och alltså här 87 år

Tack för ikväll!

***

ELIAS 5

***

Vilken tur! Pappa skulle till Finspång på två dagars tjänsteresa, stora-syrrorna går i skolan men det gör inte Elias. Alltså fick han ensam följa med till farmor och farfar!

*

Det är helt fascinerande att få följa barnbarnen som växer och utvecklas. Med större delen av livet bakom mig och inte jagad av jobb och ekonomi finns det en helt annan chans att se, att vara där. Det som jag inte lyckades så bra med då, då när våra barn var små. 

*

Jag skriver och fotar mina, för det är ju bara dom jag har riktig närkontakt med. Men det jag ser gäller nog alla barn. Och vad jag ser? Livsglädje, drivkraft, nyfikenhet, öppenhet, spontanitet. Och allt går raka vägen in i hjärtat och mycket funderar jag kring frågorna vad som händer sen.

*

Alla är vi olika, men få lyckas behålla dom här ursprungliga kvaliteterna i nämnvärd grad som vuxna. Själv har jag under ett långt liv varit behärskad, kontrollerad, sällan spontant glad men ofta rädd, inte för något speciellt, tvärtom tror jag mig om att göra det mesta, men ändå har rädslan funnits där.

*

Men på något märkligt sätt känner jag att de senaste tio åren har jag äntligen börjat gå åt rätt håll och alltmedan rädslan försvinner kommer glädjen alltmer tillbaka. På något sätt möter jag barnbarnen och känner att det är dom som visar mig hur livet egentligen ska vara, inte jag som visar dom. Och inuti mig själv känner jag att alla förnuftiga människor som säger att det är oundvikligt att barnen när dom möter vuxenlivets alla hinder och praktiska svårigheter tappar sin spontanitet och glädje har fel. Det är vi som har fel, vi som kraftfullt motar in dom i olika fållor, värdesätter deras kvaliteter utifrån förutfattade meningar.

*

För mig räcker det att möta Elias blick för att förstå - ingen behöver lära honom mindfulness, han är här och nu, hela tiden.

*

Jämt nyfiken

*

Vad kommer stoppa honom, vilka hinder kommer han möta?

*

Men det jag ser glädjer mig - jag som var mycket rädd redan som liten, född under krigstid och mörkläggning kanske av betydelse - här ser jag nån som är orädd och oförvägen och fixar mycket med glädje och oräddhet, alltifrån hopprep...

*

...till hur man tar rätt på det sista av glassen

*

...till metet

*

***