FJÄRILAR

***
Varmt som sjutton har det varit under veckan häruppe i Korsheden, 28-30 C. Kanske är det därför, eller pga torkan som hör till, fjärilarna lyst med sin frånvaro. Det brukar finnas gott om fjärilar hela sommaren, nu har det varit idet närmaste heltomt, de enda jag sett hemma är dom där små vita som brukar synas på kvällskvisten nere i gräset.

Nåväl, i går kom det faktiskt in en större fjäril, så jag fotade den innan jag försiktigt släppte ut den igen. Vitgräsfjäril tycker jag det ser ut som, dessutom dessutom har vi skogsmark runt om men en äng framförhuset. Det här besöket fick mig i alla fall att ta en liten tur runt några av skogsvägarna i närheten. Det blev några stycken, alla för mig obekanta. 

*

*

Nästa hittade jag vid sidan av en liten skogsväg, en brunaktig liten och snabbflygande fjäril. Ingen aning om vad det är.

*

Vid nästa skogsväg hittade jag denna. Ser närmast ut som en rapsfjäril med dom mörkpudrade vingribborna men är inte säker,h'rfinns inga rapsfält i närheten. På andra bilden har den just lämnat blomman.

*

*

Inte heller denna har jag en aning om, också utefter en skogsväg. Liten och närmast guldfärgad satte den sig nere i gräset. Ser att antennspetsarna lyser gula.

*

*

Skogsväg igen, den här lilla fjärilen satte sig i en stor gran. Också för mig obekant

*

*

***

ÖGONBLICK I EVIGHETEN

***

Det är varmt ute och jag åker till Bartjärn för att bada. Som vanligt nu under arbetsveckan inte en människa där. Jag går ner till bänken, sätter mig ett ögonblick innan jag drar av mig shortsen. Ingen tvekan behövs, vattnet är behagligt svalt och jag simmar en kort tur runt flytbryggan och tillbaka. Nuförtiden behöver jag inte prestera något, inte visa något alls. Jag klättrar upp på badstegen och lägger mig på bryggan med handduken som huvudkudde. Att få bada näck och soltorka har inget med exhibitionism att göra, jag känner mig bara närmare naturen. Bryggan är alldeles varm av solen och luktar, ja, badbrygga ni vet. Vågorna kluckar svagt under bryggan och en ensam mås ger röst. Björken rasslar lågt i den svaga vinden. Solen bränner, men här på bryggan vid sjön finns alltid en smula vind, det känns bara skönt. När jag torkat känner jag för att doppa mig igen. Vattnet svalkar igen, känns lent mot kroppen. Jag undrar om det känns så skönt för att vi startade 9 månader omslutna av vatten och dämpade ljud? Igen går jag upp på bryggan och lägger mig. Just här och just nu är tankelöst. Solen, trälukten, klucket och björksuset är allt som finns.  

*

*

*

***

GUCKUSKO TUNA-HÄSTBERG

***

Riktigt glad blev jag när jag hittade guckuskon på sin vanlig plats i Tuna-Hästberg, utan att vara alltför överblommad. Däremot hade jag tänkt fel när jag valde objektiv, jag hade långtelet på och guckuskon växer ganska mörkt. Nåväl, det funkar nog tänkte jag men nästa gång tar jag 99:an med 135:an. Bilderna här har ISO mellan 1 250 och 8 000 trots en lång slutartid för att vara drygt 500 mm, 1/320 s.

*

*

*

*

*

*

***

TRE KROKARS GATA 4A eller GRÄV DÄR DU STÅR

***

Här stannade jag ett ögonblick och tog bilden när jag var in till Ludvika idag. Tre Krokars Gata 4A. Här flyttade vi in 1958, i våningen på nedre botten, till höger i bild. Detta var mina föräldrars första moderna lägenhet. Med modern menar jag riktig elspis, riktig diskbänk och kyl och frys och tvättstuga i huset. Och ett riktigt badrum, med varmvatten alla dagar i veckan och alla dagar på året. Inget av detta fanns på Carlavägen 31 där vi bodde tidigare. Jag bodde kvar tills 1960 då jag efter att ha tagit studenten ryckte in till I 13, Falun. För mamma och pappa blev det längre, inte bara deras första moderna lägenhet, det blev deras sista också. Pappa gick bort 1993, 90 år gammal, och mamma 2006, 97 år.

*

Det var en bra lägenhet, ganska nära till stan. Mamma gick ner och handlade tills hon blev 90 ungefär. Jag trivdes också bra. Eget rum hade jag förstås aldrig, jag delade sovrum med brorsan, men på Carlavägen delade jag rum med både brorsan och mamma, så definitivt ett steg framåt. Och det fanns flera bra saker med det här huset. Jag skulle börja andra ring hösten 1958, och tjejer var ju viktigt. Längst upp, till vänster i bilden, bodde Carmen. Hon var baronessa från Estland, hade förlorat man och son och gods under andra världskriget men flytt med sin dotter I (inte min I) och jag har berättat om henne tidigare (här ). Carmens dotter I (som också var baronessa ju) och jag blev kompisar och jag tänkte nog att det skulle kunna bli något mer. Nu var det ju så att just det här huset var innehållsrikt. Det finns en vinkeldel till detta hus som inte syns på bilden. Där bodde en annan flicka M och vi träffades också då och då. Till sist, i våningen över vår, alltså på mellanvåningen till höger i bild bodde I. Som ni förstår var det denna I som nu, efter att ha bjudit på en sockerdricka på tåget till Stockholm 1959, är min I.

* 

*

***

REALITY CHECKS DN!

***

När jag vet att jag ska åka upp till Korsheden förbereder jag mig genom att köpa på mig några DN. För enstaka veckor har jag inte brytt mig om att adressändra min SvD. Slöseri kanske, men det känns roligt och intressant att läsa andra perspektiv än mina vanliga. Som ni vet så har DN redan bestämt sig, klimatet kommer gå åt h-vete och allt är människans fel. Andra åsikter i klimatfrågan är bannlysta från spalterna och medarbetare som inte följer givna riktlinjer sägs upp.

*

Men så har man numera lydiga medarbetare också. Idag läste jag Kristina Lindqvists krönika i måndagstidningen. Hon utgår från Octavia E Butlers klimatdystopi "Liknelsen om sådden" som utkom redan för trettio år sedan, och konstaterar redan i inledningen "Det är en obehaglig påminnelse vad som kanske redan håller på att hända. Jag tror i likhet med romanens huvudperson att farliga tider väntar." Denna utopi börjar år 2024 och huvudpersonen Lauren lever med sin familj i ett inhägnat område i Kalifornien. Det är brist på allt, även innanför murarna. I världen utanför härjar bränder, svält och laglöshet. Havregrynen tillhör det förflutna (sic, en känga till SvD-krönikören Lena Andersson!).

I den löpande texten fyller hon på med att ".... en ny studie visar att torka och värmeböljor som saknar motstycke historiskt kan komma att hota tillgången på vete globalt - och att vi sannolikt underskattar de risker som klimatkrisen innebär för den globala matförsörjningen". Dessutom enär den fertila matjorden i fara, vilket Anita Goldman skrev om i DN häromåret. Den akuta vattenbristen i i Uruguay är också en av utgångspunkterna.

*

Gör DN och DN:s journalister aldrig några reality checks? Utopin som Kristina startar och utgår från skrevs 1993 och boken beskriver att 2024 är det brist på allt och tom innanför de privilegierades staket är det brist på allt och ute i världen härjar bränder, svält och laglöshet.

Vi är nu drygt ett halvår från 2024 och utvecklingen har hittills gått åt 180 grader andra hållet. Produktionen av livsmedel har fortsatt att öka. Inte minst i tidigare fattiga länder som Indien och Kina där svält tidigare varit omfattande har den nu begränsats till mindre andelar av befolkningen. Överhuvudtaget har standarden över praktiskt taget hela världen fortsatt att stiga samtidigt som livslängden ökar, barnadödligheten gått ner, sjukvården utvecklats och antalet svältande gått ner. Den helt övervägande delen av dom som idag svälter i världen gör det inte för att det råder global matbrist utan för att krig och stamfejder gör att mat och annat bistånd inte når de behövande. Jorden har under de här trettio åren dessutom blivit avsevärt grönare. Den som vill ha riktiga fakta kan läsa vad ICCP:s vetenskapliga grupp WG1 säger om den ökade temperaturens effekter. Varken torka, översvämningar, skogsbränder eller stormar har visats bli vanligare, däremot har  nya högtemperaturrekord då och då noterats, vilket är naturligt eftersom den globala medeltemperaturen har stigit. Utopin har fel på praktiskt taget varenda punkt, inte bara lite fel utan käpprätt åt skogen. Men ändå ses den i DN som en bra utgångspunkt för att skriva om klimathotet. Förnumstiga journalister beklagar ofta i krönikor och andra inlägg att vi människor aldrig lär oss. Kanske skulle dom kritiskt granska vad historien lärt dom under de senaste årtiondena, den tid de flesta av dom själva varit med? Och gärna sen granska politiker och andra makthavare/ organisationer också vad gäller klimatpåståenden. Vi håller nu i klimatkatastrofteorins tecken på att göra globala omställningar utan att ha tillräcklig kunskap om följderna vad gäller energi. Sverige vill ses som ett föregångsland och tävlar om att få sitt namn känt i världen som bäst i klassen vad gäller klimatåtgärder.  Det är för mig följaktligen inte förvånande att vi har sämre ekonomisk utveckling och att kronans värde sjunker jämfört med dom nordiska grannländerna och många länder ute i världen. Personligen ser jag större risk för att dåliga eller i tid uteblivna energiomställningar kommer ge oss just dom problem många trott skulle bli följden av klimatförändringarna.  

*   

*

***