EKBACKEN RISINGE

***

Ni vet ju redan att jag trivs därute vid ekbackarna lite bortanför S.ta Maria, ute i Risinge. Ekarna, fälten, blommorna, djuren. Allt ger mig lugn i själen.

*

Hästarna, som vanligt nos mot ända, ända mot nos

*

Här nånstans tror jag att jag begrep, ivrigt vispande på svansarna håller kompisarnas ansikten också fria från flugor

*

***

KLASSTRÄFFEN

***

Minns jag rätt var vi 35 i klassen. Vi började ettan hösten 1947 och våren 1953 gick vi ut sexan i Kyrkskolan i Ludvika med älskade Svea Morin som lärare. Vi brukar träffas vart 5:e år, förra gången var det 60-årsjubileum. I år är det dags på fredag, kallelsen har skickats ut och jag har tackat ja. Idag gick jag ensam på promenad i värmen och solen ute vid Risinge, en långsam, lite meditativ promenad så där, och betraktade naturens alla små under. Så gjorde jag en paus och ringde Eva, klasskompisen som i alla år stått för kallelserna. När jag skulle boka hotell kunde dom inte hitta bokningen av träffen så jag ville kolla läget med henne. Eva svarade efter ganska många signaler och rösten var sig inte riktigt lik. Hon låg på sjukhus sen två månader efter en större operation i somras. Och klassträffen hade fått så få anmälningar att hon bestämt sig för att ställa in. Alltför många hade drabbats av stroke, synproblem och annat. Och hon hade mailat återbud men missat mig, så det var tur att jag ringde. 

*

Det  skulle varit 65-årsjubileum och alltså trettonde klassträffen, men den blev alltså inte. Jag fortsatte min promenad i ännu långsammare takt och huvudet fullt av tankar. Och allt oftare tänker jag på att vara rädd om dagarna, timmarna och stunderna.

*

*

***

FULLBORDAN

***

När dom flesta blommor blommat över, när säden mognar och frukten likaså, när fler fåglar flyger söderut än norrut, då har sommaren nått sin fullbordan. Det är inte längre längtan och tillväxt som gäller utan  överblomning, vila och vissnande.  

*

Inte undra på att så många av oss kan känna ett sting av vemod. Är det redan över, det som vi väntat så länge och hoppats så mycket på? Förresten, är det sommaren och grönskan eller livet jag talar om? Jag önskar jag visste. Kanske är det båda?

*

Lite konstigt är det, ju äldre jag blir, desto mer ser jag fram mot hösten. Mot lugnet, stillheten och den där glasklara kylan. Sommaren är hektisk, uppfordrande och lite jobbig - inte minst den här sommaren. Självklart kan jag njuta av sommaren också, med morgondopp i stilla vatten. Ändå längtar jag efter hösten. Den där glasklara. Den, där jag kan se stjärnorna på kvällen. Dit, dit jag ska.

* 

Kornfält i Risinge

*

***

BLOMMOR OXTUNGA RISINGE

***

Nu blommar oxtungan fint utefter dikesrenarna vid Risinge, gillar den vackra blå färgen

*

*

*

***

MÄNNISKAN OCH NATUREN - ÖSSBY

***

Så länge vi funnits har människan och naturen fått leva i samverkan, ända fram till i våra dagar nästan. Eller säg tills för drygt 50 år sen, eller 100 kanske, det spelar inte så stor roll i sammanhanget. Människan har nån miljon år på nacken och vi har fått anpassa oss till naturen ända fram till säg 1900 eller kanske 1950. Sen är riktningen en annan. Om ni frågar mig och ber mig peka ut vad största problemet är säger jag storskaligheten. Så länge vi arbetade småskaligt och därmed lokalt fick vi själva lida för våra misstag och stå ut med nackdelarna av det vi gjorde. Vi fick direkt återkoppling av allt vi gjorde, positivt såväl som negativt, och kunde göra avvägningar som gynnade oss också på lång sikt.

*

Idag är det annorlunda. Vi äter bananer och kiwi som vuxit på andra sidan jordklotet, vi dricker mjölk som mjölkats av korna i Portugal eller Spanien, våra kameror och läsplattor är gjorda i Taiwan eller Japan och våra bilar kommer bla från Tyskland och Sydkorea. Alltså kan vi inte se hur produktionen påverkar människor och miljö, vi kan inte själva bedöma hur nyttan balanserar insatserna. Det här gäller inte bara varuproduktion, det gäller i stort sett allt.

*

Små ljusglimtar finns. Solceller ser ut att ha potential att ersätta mycket av kärnkraft och olja, och solceller kan vi ha på våra egna hus och längs våra egna vägar. Och i grund är också datoriseringen nu på väg åt rätt håll, där vi själva skaffar oss den info vi vill ha i stället för att förlita oss på storebrors jättedatorer. Allt var definitivt inte bättre förr, faktiskt var nästan allt sämre. Men vi betalar ett högt pris för utvecklingen. Såklart har jag, och ingen annan heller, patentlösningar. Men själv betonar jag gärna en huvudprincip - mindre storskalighet och mer småskaliga lösningar. Och jag är optimist, det är inte för sent. Men det är dags att ändra riktning.

*

Del av ekonomibyggnad vid Össby fjärdingsgård

*

***