Hjälp, jag drunknar (i bilder)

Digitalt är ju bra men det finns en stor nackdel - jag tar alldeles för mkt bilder! Och alldeles för mycket blir kvar. Med digitalkameran är det så himla lätt att öka upp bildantalet. Så här är det för mig

1 Tar bilder på alldeles för många motiv. Tänker att i rätt sammanhang kan det kanske bli nå´t

2 Är inte så säker på att komponera i sökaren - tar alltså ett antal bildvinklar på varje motiv

3 Tänker att det är bäst att köra lite olika exponeringar för att slippa trixa i datorn för mycket

4 Ibland har jag ju nå´n av de små kamerorna med också, den korta brännvidden ger nog lite andra perspektiv, bäst att ta med båda....

Så in med bilderna i datorn och där minsann ska jag snabbt rensa bort 90%

5 Först kommer bilderna på barnbarnen, dom har ju så många miner, det måste jag spara, så är kompisarna med på en del, dom måste jag också spara

6 Några var ju bra, jag rensar sen och gör en fotobok medan det är aktuellt

7 Första exponeringen går ju att jobba med, jag tar den så blir boken av, rensar bort dom andra exponeringarna och vinklarna sen

8 00.30, nu måste jag i säng, får rensa imorgon. Förresten, externminnen är himla billiga nu, köper ett par till 2-TB i morgon

osv, osv....

En av nackdelarna att jag glömmer satsa på bilder som kanske kan bli nå´t. Av olika skäl hamnade jag idag på de första digitala systemkamera"rullarna". Dom här tog jag på väg till jobbet en så´n där fantastisk februarimorgon när hela himlen var röd när jag passerade Skärblacka. Min Konica Minolta 7D hade jag haft i ett par månader och det satt ett Minolta 50/1,4 på. Här har jag faktiskt använt en av bilderna  i olika sammanhang, men det är inte ovanligt att bra bilder blir liggande utan att jag gör nå´t med dom, jag kommer ju aldrig dit! Här strax före Skärblacka

Och här bruket

och i lite mindre utsnitt

Undrar vilken jag ska spara av dom här? Dom är ju egentligen ganska lika, men...Svårt, bäst att jag sparar alla tre! God kväll!!

Analoga Annika

Det analoga lockar igen! Nostalgi? Kanske, men kul var det ju. Satt nyss och letade efter en annan gammal bild och så fick jag den här i handen. Förstorad till 18x24, halvmatt papper, klistrad (som jag gjorde då) på renskuren papp nånstans mellan 1 och 2 mm tjock. Det är fint bara att hålla i den, slippa datorskärmen. Eftersom jag inte har nå´n riktig scanner blev den scannad i allroundmaskinen på skrivbordet. men det duger.

Yngsta dottern Annika, tror att det är från 1977, 37 år sen. Glad praktiskt taget jämt men med blixtrande humör ändå, här står det nog och väger. Hm............Skulle vilja göra flera, om jag hade en bra scanner........

Ha det gott!

Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA - OLIKA ROLLER

9

*

Så van är jag att spela mina roller

att jag glömmmer vilken som är jag.

Och inte hjälper det det minsta

att verkligen försöka

vara mitt riktiga jag,

då blir ännu mera fel

*

Först när jag har gett upp,

är för trött för att bry mig

eller för ledsen för att bry mig

eller bara så lost och villrådig

att jag inte vet just nå´nting

öppnar sig luckor

i alla stängsel

jag rest så ivrigt

*

*

Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA

8

*

Jag vet inte

hur det är för andra,

många verkar vara

ganska stabila

*

Själv växlar jag ofta

mellan glädje och sorg

och alldeles särskilt

mellan hopp och förtvivlan

*

Gång efter gång,

år efter år,

sker det igen

och trots att jag vet

det ändras igen

är känslan ändå

så förödande stark

*

Men eftersom jag känner

så förfärande starkt

vet jag att jag lever

och fortfarande

har kärlek

*

*

Föraktets pilar träffar klockrent

hånet förgiftar min själ

Vreden är okränkbar

förnuft finns inte

*

Sårad när jag borde veta

mitt värde bara är

Din vrede är din

Min vrede är bara smärta

Du är min befriares ängel

*

*

Silent tears come from your deepest sources

They are diamonds from within

They tell what cannot be told

They reveal truth

They reveal the real you

Tears, precious diamonds from within ......

*

*

Lila är smärtans och lidandets färg

och av smärta får vi alla så det räcker.

Kanske någon inte tänker så

och jag vill vara den siste att spå,

men livet måste rymma avsked,

till sist åtminstone mitt eget

*

Ändå finns också en annan sanning

som för mig har varit mycket svårare

att verkligen ta till mig -

Det mesta av mitt lidande,

ja kanske allt rentav,

kommer från mig själv, från mitt ego

som inte accepterar det som händer

*

Just den insikten har jag mycket lättare

att skriva om än att praktisera

när jag behöver det.

Ändå säger jag insikt eftersom

jag väldigt tydligt börjat se -

när stenarna på min väg inte är för stora -

att det är precis så det är

*

*

Och samtidigt

*

känns det

som om kärleken

bara blir starkare

ju äldre jag blir

*

och

*

Den är inte längre

något jag gör

den kommer till mig

och har ingen riktning

*

*

I naturen kan jag hitta

reflexer eller återspeglingar

av allt som rör sig

inuti mig själv

Det må vara tårar

eller kaos

eller frid

eller ljus

eller mörker

gryning eller afton

Tala om vad du vill se

och det finns där

*

*

Skymningsblått

Efter några dagars regnande och ett antal plusgrader klarnade det upp ikväll och termometern sjönk snabbt till lite under noll och det lockade förstå till en kvällspromenad med kamera (utan stativ). Det där blå skymningsljuset lockar ju till några bilder, även om jag fick dra upp ISO lite för att det skulle funka handhållet. Först gamla IOGT-huset mot himlen

Så lite kajor - varför flyger dom och skränar just i skymningen förresten? Hoppas ni hör dom, för mig talar flockarna av skränande kajor om vår...

Och fint att se månen igen

För att inte tala omljuset mot väster

Det spelar ingen roll hur många såna här kvällshimlar jag sett, jag kan bara inte se mig mätt på dom

...särskilt med några träd i silhuett

God lördagskväll!