SPELHÅLAN I KORSHEDEN

***

Under dagarna efter jul när vi hade Stockholmsfamiljen här i Korsheden var det spel och dobbel om kvällarna. Stora pengar var i omlopp och pengar som genast omsattes i realvärden som fastigheter och hotell. Och vilken träning, vad ska man ge tillbaka om man ska ha 1350 och får 1500 tex?

 *

För mig blev det fin anledning att ta fram älsklingsobjektivet, Minolta-85:an. 

Vilma funderar och jag fotar 1/100 s  bl 4 och ISO 5000, handhållet förstås

*

***

KVALITETSTID

***

*

*

***

MINOLTA 85/1,4 ISO 12800 OCH SÅ LOVISA DÅ

***

Jag är oerhört imponerad av vad moderna kameror klarar av och jag inbillar mig att det inte spelar så stor roll om man har en Canon, en Nikon eller en Sony. Eller en Fuji. Eller Olympus. Eller en...... Dom är rätt bra allihopa tror jag. Vitsen är väl att känna att vi rimligt väl kan utnyttja kamerorna. Och här har jag uppenbara brister men jag lär mig, steg för steg. Kanske är det här en av orsakerna till att jag gillar foto som hobby, jag har fullt sjå att få min egen kunskap att hålla jämna steg  med kamera- och programutvecklingen. På programsidan är jag ohjälpligt efter, ändå tycker jag att jag lär mig hela tiden.

Extra roligt är också att  rätt smidigt kunna använda mina gamla favoritobjektiv som Minolta-85:an här.

*

Såklart finns ingen anledning att hålla på att byta kamera varenda gång en ny kommer ut. Ändå fick jag för mig att steget från Sonys A7RM2 till A7RM3  var värt att göra. Och jag ångrar inte en sekund. A7RM3:an tror jag kommer hålla länge, en helt annan känsla och bättre på nästan allt. Lågljusegenskaperna är påtagligt bättre än på 2:an och hur det hänger ihop när det är samma sensor vet inte jag. Dessutom är det en helt annan känsla att hålla i kameran..Och nu är jag tillbaka på RAW igen, det fick bli jpeg några veckor innan jag laddat ner senaste LR-utgåvan som också klarar M3:ans RAW-filer.

Lovisa dagen före julafton, ocroppat, 1/160 s bl 2,8, handhållet och ISO 12800.   Förstora gärna!

*

***

KULTURLANDSKAP OCH VINTERSOLSTÅND

***

*

Landskap vid Rising vid vintersolståndet

*

***

VÄSMAN eller VAINA SJÖ

***

Ett par grader kallt en eftermiddag i början av december och Väsman ser kall ut från gångbron över järnvägen i Ludvika. Trots att jag är uppvuxen i den här stan är det en sjö jag aldrig varit ute på. Mina föräldrar var inte alls så intresserade av natur och friluftsliv, dom höll sig mest till böcker, ett och annat teaterbesök och goda vänner.  Men badat har jag gjort, vid Hällarna förstås. Just nu lockar den inte till dopp, vattnet är nära fryspunkten, dessutom blåser det. Men himlen är precis så vacker den kan vara efter att solen gått ned och jag känner vemodssuget från oändligheten därborta.

*

Men det är ju inte oändligheten jag ser på andra sidan sjön, där ligger Sunnansjö och Grangärde med Skattlösberg och Dan Andersson-stugan och är det någon som sjungit om vemodet i finnmarksödebygderna däruppe så är det han. Väsman kallade han för Vaina sjö sägs det. Kanske var det vad finnmarkens nybyggare kallade sjön, vad vet jag, det låter ju finskt. Idag finns ett nyvaknat intresse för sjön, man uppskattar att ca 640 miljoner ton järnmalm finns därunder och Nordic Iron Ore sägs vara intresserade. Runtomkring vimlar det av gamla gruvor, störst och mest känd är väl Grängesberg, men så har vi Håksberg och rader av smågruvor. Men jag nöjer mig med att se ut över sjön, ta ett par bilder och glädja mig åt skönheten i det mest basala - skogen, bergen och sjön med oändlighetshimmeln uppspänd däröver - hembygdstrygg. 

*

***