UTLADAN PÅ FÄLTEN VID VÄSTERBY

***

Om man som jag kommer från Söderbärkehållet och tar in första stigen när fälten mellan Söderbärke och Västerby börjar kommer man, direkt efter att ha passerat dom korta skogsavsnitten, rakt på den här gamla utladan. Jag kallar den utlada eftersom det inte ligger någon annan bebyggelse strax intill. Den är för liten för att vara hölada, men säkert har där funnits hässjevirke och annat som man inte behöver dagligdags. Den har det närmaste  gett upp helt men taket är fortfarande intakt, nästan i alla fall. Och taket har den där gamla sortens tegel, riktigt vackert. Det ser nästan ut som teglet på vår gamla lada men inte riktigt, det saknar den där sneda fyrkanten i mitten som vårt har. Det kallas hjärttegel har jag fått klart för mig via en kommentar på FB, tillverkat ute i Kvarnsnäs. Kanske kommer det här teglet också därifrån. Det mesta är helt,även om det finns lite moss- och lavpåväxt.

*

Så många gånger jag passerat den här ladan, den kittlar min fantasi och den får mig att sätta ord på sånt som rör sig inne i huvu´t. Det var det jag skrev om i förra bloggen, (här )

*

*

*

*

***

ALLDELES NYSS.......

***

Härifrån till innerstan är det ungefär 150 år. Ja, tjugo mil också förstås, men det är inget som betyder något. Här levde dom, våra far- och morföräldrar, och deras föräldrar, liksom i sin tur deras.......Ja, inte precis här alltså, men så här. Och javisst, innan utladan rasade. Men ingen el, inga treglasfönster, inget helkaklat badrum och så där, ni vet. Fick man lunginflammation dog man antagligen. Det gjorde svärfars pappa när svärfar var fem. Skogen alldeles intill, nära inpå, hela tiden. Stigen jag nyss gick på för att komma hit fanns nog då också, fast det fanns ingen landsväg den mynnade på strax därborta, bara en lite större stig. När dom kom in från åkern, skogen eller smedjan fick dom tända spisen innan det var idé att sätta sig, sen skulle dom ut i lagår´n om dom hade råd med djur vill säga. Och var det inte sommarljust gissar jag dom stöp i säng ganska snart efter maten. Utan att se Mästarnas mästare......Jag känner mig som någon slags brygga eller rest av något slag som fortfarande tror mig ana, tom känna, hur det var. Tänkt att mormor och morfar har jag ju pratat med, lyssnat till och jag har suttit i deras knä, det är inte längesen alls, alldeles nyss faktiskt. Ibland när jag tittat på dom gamla porträtten har jag tänkt (när jag inte tänkt efter) va´gamla dom ser ut, och så bistra dom ser ut. Kanske var dom lite ovana vid att le och skratta bara? 

*

Inget konstigt med det, lite nostalgi bara kanske? Nej, inte bara nostalgi, det var inte bättre förr, tvärtom. Men det jag undrar över hur vi människor så fort blev annorlunda?  Var tog vår förståelse för långsamheten, vardagligheten och slitet vägen?  Acceptansen av livets grundläggande villkor, utan att klaga? Hur kunde antalet likes och följare bli värdemått i stället för människovärde? Och hur kunde jag glömma hur skönt det var i mormors knä?

*

Den rasade utladan borta vid Västerbyfälten

*

***

KOLTRASTKVÄLL, KORSHEDEN

***

Häruppe i Korsheden är snön inte helt borta och vårkänslan inte så påtaglig som nere i Östergötland. Men ljuset finns där, även när klockan går på sju, och koltrasten sjunger så det hörs vida över skogen och ängen. Få saker säger mig så mycket om den nordiska naturen och det nordiska sinnet som en marskväll med snörester och kyla i luften men med ljus över rymden och den vemodiga koltrastsången i ensliga marker. 

*

Förstora gärna!

*

***

TVÅ HÄNDER

***

Två händer har vi, dom allt flesta av oss i alla fall. Ibland tänker jag att jag skulle velat vara snickare, eller murare. Bagare eller kock hade också varit ok. Jag menar, jag skulle velat göra något som syns. Det där huset har jag byggt.  Eller åtminstone varit med om att bygga. Eller där har jag lagat mat till dom som kommit dit. Till dom som var hungriga, eller ville äta en bit mat medan dom pratade kärlek, eller affärer kanske. Jag har inte gjort något om syns, inte nu i alla fall. Det känns lite fattigt. Kanske har jag inte gjort nånting av värde, allting är annorlunda nu. Men det vet förstås inte murare eller snickare heller. Nu rivs Slussen, där så många jobbat i sitt anletes svett för att bygga upp den, Slussen. Och en del gamla hus är nu mest i vägen. 

*

Faktiskt har jag spelat ganska mkt piano, trots mina händer. Egentligen ska man ha långa, känsliga fingrar för att spela piano. Mina fingrar är korta och tjocka, trubbiga i alla fall. Men jag gillade att spela piano.  Nu duger dom inte så mkt till, men Beethovens långsamma pianosonater och andra satsen i Sjostak0vitj pianokonsert (jag tror det var den första av hans två pianokonserter) var roliga att spela. Säkert var det inte perfekt, men jag visste hur det skulle låta. Inne i huvet hörde jag mera hur det skulle låta, kanske inte hur det faktiskt lät. Och det var ju i alla fall jag som spelade. Nu fotar jag mest, det är inte så svårt, jag trycker bara på en knapp. Resten gör kameran och datorn. Jag vinner inga priser, men jag vet ju ändå precis hur det ska se ut och vad det är jag vill säga.......

*

*

***

SVANARNA VID SKIREN

***

Först hör jag bara vingslagen. Knölsvanarna har ju så starka vingslag att man hör dom på långt håll, ofta innan man får syn på dom. Så ser jag dom komma över skogen där jag är vid Skiren. Med enbildstagning, minsta spot och inte ens följande fokus inställd så  hinner dom nästan försvinna innan jag hinner få tag på dom med spotten. Men istället har solen precis försvunnit ner i molnkanten dit  dom flyger så för mig duger det bra som en måndagskvällsbild.......

*

*

***