DAGENS FINSPÅNGSBILD - NYMÅNE ÖVER GRYTGÖL

***

Här hänger den, nymånen, över Grytgölsskogen. Helt fantastisk skymning. Panorama av tre liggande bilder.

*

*

***

DAGENS SKÖRD - RISINGE, SIDENSVANS OCH EKÖN

***

Äntligen kom långkalsongerna på. Inte för att jag älskar dom, men jag älskar det kalla klara vädret som kräver långkalsonger. Två promenader idag, först Risinge, sen Ekön. Däremellan lite sidensvansar i trädgården. Det mesta är taget med A99:an på vilken Zeiss-135:an satt. Före sidensvansarna är det Risinge, sen fåglarna, därefter ett par bilder från trädgården och så Ekön. 

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

NOVEMBERMÖRKER

***

*

*

***

VARDAGSPOESI - RISINGEFÄLTEN

***

Så  kom solen och ljuset tillbaka några timmar. Solen hann gå i moln innan kroppen började lyda men ljuset fanns kvar. Och medan vi gärna väljer skogsstigar i gråväder och regn vill vi ha öppna landskap och rymd när ljuset finns, alltså blev det Risingefälten idag. Trots att det är just öppna landskap finns det alltid detaljer att se. Blåklockor tex. 

*

Fälten i Risinge

*

Blåklockor är ett tufft släkte, det har varit många frostnätter redan!

*

Och asplavarna lyser knallgult

*

Mjuka vackra böljemoln över fälten

*

Dom kala aspkronorna är lätta att känna igen på formen

*

Daggen glittrar i gräset

*

Och fortfarande finns andra färgklickar, aspsly tror jag

*

***

PIANOT

***

Det blir allt längre mellan gångerna. Pappas gamla piano, det han köpte på ett musikcafe´i Göteborg nån gång på 30-talet, står där och undrar var jag tog vägen. En timme då och då, nästan varje dag, brukade jag spela. Det har jag gjort ungefär lika länge som jag fotat. Nu stelnar fingrarna, inte bara dom förresten, i allt snabbare takt. Men det händer fortfarande, med någon månads mellanrum. Stelheten handlar nog också om oträning. Men det är fortfarande roligt.

*

Trogen min uppfostran spelar jag fortfarande bara klassiskt, efter noter. Eftersom både mamma och pappa spelade, och så jag då, finns det typ en och en halv meter noter. Ja, om man lägger alla notblad och notböcker på hög alltså. Kanske två meter förresten. Och börjar jag bläddra i dom så....ja den ja. Och den. Och den som är så fin! Numera blir det ofta fel, fingrarna lyder helt enkelt inte. Men tredje, eller fjärde gången blir det nästan rätt. Och att det blir fel gör egentligen ingenting, eftersom jag har det mesta i notväg också på skiva vet jag ju hur det låter när dom spelar, dom riktiga pianisterna, jag har det i huvudet när jag själv spelar. Såklart har jag aldrig kunnat spela dom virtuosa delarna oftast har jag valt dom lite långsammare satserna, typ Månskenssonatens första, långsam klassiker. Men just den lärde jag mig också efter hand dom snabbare satserna, På bilden härnere finns hörnet av en annan favorit på notstället, Schostakovitch, Dmitri. Den långsamma mittsatsen av hans pianokonsert är underbart melodisk och vacker, fullt spelbar för en amatör. Har ni inte lyssnat på den pianokonserten tycker jag ni ska göra det!

*

*

***