Khalad Photography Blog

Bilder, tankar och reflektioner jag gärna delar. Både lek och allvar och framförallt mer hjärta än förstånd

REMEMBERING

***

There are some people I never forget, here are two of them. Meera from Japan, not in this world anymore, and Pratibha from Italy, hopefully in  good health. Picture from Vikarbyn, in the beginning of July 2010. Just grateful having met you, love/ Khalad

*

*

***

Postat 2019-11-26 19:18 | Läst 3300 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

NO INSTRUCTIONS NECESSARY

***

Inga förklaringar heller väl?

*

*

***

Postat 2019-10-29 22:50 | Läst 4211 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

DREAM FLOWERS

***

*

*

***

Postat 2017-03-18 23:06 | Läst 2122 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

LIVSFARLIG LEDNING

***

*

*

***

Postat 2017-03-16 23:24 | Läst 1726 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

PÅ HEMVÄG

***

På väg hem. Det mörknar ute, bara ett svagt ljus från himlen. Enstaka lampor under vilka dom gula löven blänker. Ljus i några fönster men jag hinner aldrig se hur det ser ut. Träden står som mörka skuggor. Jag cyklar  så fort jag kan för att hinna undan mörkret som sluter sig närmare och närmare. Den svala och fuktiga luften  strömmar över ansiktet och hjälper till att hålla rädslan i schack. Hjärtat bankar och suddiga figurer dyker upp då och då, några kommer under korta ögonblick så nära  att jag uppfattar ett blänk av en ögonvita eller så kan jag förnimma kroppsvärmen under en tiondels sekund. Jag blir osäker på om alla figurer verkligen är där, ibland tycker jag mig se mamma och pappa långt borta och då kan jag höra Sigbrit skratta. Jag cyklar ännu fortare ifall det skulle vara en svart panter bakom buskarna trots att jag vet att kollade under sängen innan jag la mig i går kväll. Ju fortare jag cyklar desto långsammare går tiden  och krampen i magen släpper bara enstaka stunder eller år. Från början bryr jag mig inte om vägen, jag bara följer den rakt fram men ju längre jag cyklar desto osäkrare är jag om det verkligen är den här vägen. Men det finns inga riktiga avtagsvägar och sista stunden har det inte synts några nya skuggfigurer, i alla fall inga som kommit så nära att jag kan fråga. Trots, eller om det är tack vare, att det blir allt mörkare uppfattar jag enstaka stjärnor  i revorna mellan molnen däruppe. Så mycket ljus blir det inte det, ändå känner jag att dom visar mig åt vilket håll jag ska. Och krampen i magen är nästan borta och jag fortsätter min väg hem. 

*

Förstora!

*

***

Postat 2017-03-15 22:43 | Läst 1301 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa