Min pappa brukade säja att "Ska man vara ett exempel för sina barn ska man
vara ett avskräckande exempel."
Det har jag hört sedan jag var liten. Han var rätt chysst, min pappa, så han
lyckades inte fullt ut tycker jag.
Fast mamma gick i taket någon gång när jag ansåg att hon var barnslig. När jag
nu nått motsvarande ålder anser jag själv att jag ibland är otroligt barnslig, och
undrar över varför mamma betraktade anklagelsen som så hotfull?

Anledningen till att jag funderar över detta är det här med prestationsångest och
att vara duktig.
Det var inte problem med någon prestationsångest när jag sorterade brev på
posten. Då var det mera problem med att tiden försvann för mej utan att den
fylldes av mening.
Nu hädar jag! Det finns många som trivs med att sortera brev.

Fördelen med att vara barn är att man gör skapande saker utan tanke på
resultaten. Det är roligt att göra. Själva processen är meningen, resultatet kanske
inte lika viktigt.
I de kurser jag håller för vuxna, kan vissa ibland inte utföra saker därför att 
resultaten blir "fula", "misslyckade", undermåliga och visar att den som utfört
alstren "inte kan". Man kan inte tycka om det man gör, inte njuta av skapandet.
Är det meningen med att vara vuxen?

Men om jag inte kan ha roligt när jag gör saker, inte kan njuta av stunden, bara
kritiskt betraktar resultaten och ser dem som skräp, vad är det då för mening
med att hålla på och göra någonting över huvud taget? Och vad i hela friden ska
jag säja till dottern som inte vill gå till skolan? Bussa katten på råttan, råttan på
repet, repet på dottern?

Bilderna ovan?
Tagna av nyfikenhet och lust, utan någon målsättning med resultatet.