Panasonic LX100 , den svåraste kamera jag någonsin försökt bemästra

Ett försök att väcka liv i en avsomnad fotolust igen, jag skaffade en liten Panasonic LX100.
Till största delen tänkt för promenader på stan.
Jag gjorde som jag brukar och lusläste resensioner av små kompaktkameror och föll till slut för den här modellen.
Väl inhandlad var det bara att försöka sätta sig in i kamerafunktionerna. Vilket jag fortfarande håller på med efter några månader.
Så småningom hittade jag en bra instruktionsvideo på Youtube som rätade ut många frågetecken, men fortfarande lever kameran sitt alldeles egna liv när jag har med den ut.
Den är full av små knappar som jag hela tiden kommer åt bara genom att hålla i kameran tycks det.
ISO-talet for omkring tills jag insåg att jag omedvetet snurrar på hjulet där jag lagt in ISO-funktionen.
Kameran är liten och diskret vilket var ändamålet med den. Jag kan gå jättenära folk på stan utan att de fattar att jag fotar. Vidvinkeln placerar dem sedan på distans, men vidvinkeln i sej skevar inte till det alltför påtagligt i bilderna som tur är.


Jag kan fota i RAW och har skrivit ut ett par bilder i full storlek och känner mej tillfreds med utskrifterna på papper.
Men hela tiden under fotopromenaderna ställer kameran om de ursprungliga inställningarna jag hade när jag startade.

Har fasta tids och bländarinställningar och låter kameran ställa ISO-talet vilket den klarar ganska bra.
Jag tycker att den levererar bra skärpa och färger så på det viset är den jätterolig.

Men varför i hela friden sparar den plötsligt i jpg-filer fast jag inte aktivt ändrat inställningen??
Att försöka återställa inställningar som oförklarligt ändrat sig har visat sig märkvärdigt omöjligt, jag kan stå och trycka på knappar och blippa i menyn utan att alls hitta det jag vill åtgärda. Det är en bra träning i tålamod, men inställningarna känns inte på minsta vis logiska.
Nåja, den klarar motljus hyggligt.

Ibland hamnar ISOt så högt att det blir kornigt, men det gör inte så mycket när man tar över bilden i svartvitt.

Igår när jag var ute famlade jag runt på kameran med handskar på. Fick en hel hög med oavsiktligt tagna bilder vilket är konstigt att förhålla sej till.
Jag gillar bilden av trädet, men jag har inte tagit den själv, den knäppte kameran åt mej. Kan jag då stå för bilden, den känns inte riktigt som min?


Det blir kornigare resultat än med systemkameran men jag tycker att bildkvalitén duger. I alla fall för den här sortens motiv.
Jag begriper bara inte hur jag ska lära känna alla inställningarna, det är inte helt tryggt att vara ute med en så bångstyrig kamera....

Och så här ser den ut. Mycket mera diskret än systemkameran i storlek, nästan som en liten leksakskamera.
Jag är ganska nöjd med den men tycker att den är obegripligt komplicerad att hantera.

På safari med trasigt teleobjektiv - och den funkade!!

För en vecka sedan kom jag hem från Tanzania och Zanzibar efter en fantastisk safariresa i Tanzanias nationalparker och en slapp efterföljande vecka på Zanzibar.
Med på resan följde min 80-400mm telezoom. Den skötte jag helt manuellt eftersom dess mainboard gått sönder så ingen automatik fanns tillgänglig.
Med viss bävan packade jag upp bilderna hemma i datorn och fann dem över förväntan. Som var lågt ställd, jag fick ställa in högt ISO för att få någorlunda slutartid till det skärpedjup som objektivet medgav. Har man en mycket smal plånbok får man anpassa sej och vara glad att man har ett tele över huvud taget!
För telet var den brännvidd som behövdes för att inte allting skulle avbildas som små fluglortar i gräset....

Visst blev det pixligt och jag har brusreducerat, men trots allt blev många bilder ok i alla fall utifrån mina egna förväntningar.


Impalas fanns det gott om. Vi kom just efter stora regnperioden så naturen var mustigt grön.

Det fanns träd att käka ifrån på platsen. 

Babianer fanns det drösvis av. Den här träffade vi i nationalparken Lake Manyara.
Vi råddes att inte lämna balkongdörrar eller fönster öppna på lodgerna, aporna gör gärna onödigt stökiga besök i rummen.

Första elefanten upptäckte vi bakom en massa träd och blev hänförda. 
Sen kom vi förbi ett par stycken och det plåtades ivrigt.
När det dök upp en hel flock hade vi tömt energin på elefanter och tyckte att man kunde köra vidare.

En gepardfamilj låg i gräset under ett träd.
Kattdjuren hade ett sätt att titta på oss som om de utvärderade om vi var lämpliga byten eller inte.
Här fungerade mitt 105mm tele bäst att använda. (Tur det!)

Min största dröm var att få se de trädklättande lejonen. De finns bara i de här parkerna i Tanzania.
Jag fick höra att de var sällsynta och svåra att träffa på men vi hade tur!
Den här lejonhannen blev misshandlad av mitt objektiv (inte fysiskt utan bildligt) men man ser i alla fall vad det föreställer....

Vi mötte även de här två damerna. De klättrar upp i träden för att kunna upptäcka byten i det höga gräset och för att få bättre luft. Fast de här två såg mest ut att chilla.
Efter att ha sett andras bilder på en massa spännande situationer mellan djuren fick man inse att här var det stora händelser när de lyfte huvudet och sakta reste sej för att gå och lägga sej på något annat ställe en meter bort.

En leopard hade burit upp en antilop i ett korvträd. Tidig gryning, inte så ljusstarkt och svårfotat med högt ISO inställt, men jag är ändå väldigt tacksam över mötet!

Det fanns även möjlighet att djurskåda från luftballong även om vi inte provade på den varianten.

En flodhäst med finurligt leende, livsfarlig om man hamnar i vägen för den. Men så väldigt rolig att titta på, de är mycket konstiga skapelser tycker jag.

De tillbringar hela sitt liv i samma lilla pöl med samma familj, ligger under ytan för det mesta men ibland måste de mäta sej styrkemässigt mot varandra. Märkliga djur.

Jag har börjat se mej om efter en ersättare till min telezoom, det är väl inte helbråttom egentligen för en sån här resa lär jag knappast få chans att göra om. 
Och visst funkade gluggen till min stora lättnad. Men man kan kanske göra det lite lättare för sej med ett objektiv som jobbar som den ska!!

Ny tillgång, en utvikbar skärm!

Jag har aldrig känt mej bekväm med gatufoto. Bara påträngande och för feg för att gå nära. Med den mentaliteten blir det lättast att fota cityscapesbilder med inslag av passerande människor.

Men om man plötsligt utrustas med kamera som har en utvikbar skärm förändras hela världsbilden känns det som. För där står man positionerad och glor som alla andra ner i någonting, till synes harmlös och lika borta som gemene man på stan. När folk inte känner sej iakttagna börjar de hitta på oväntade saker. Det nya problemet är att rikta kameran på så sätt att man kan komponera bilden, få ordning på skärpan som inte är lätt att se på skärmen, samt att fatta när man ska krama av avtryckaren. Inte lätt att komma ihåg alla delarna när man är otränad på nya utrustningen men plötsligt är det väldigt roligt att fota igen!

Jag trodde att den här turisten poserade för en extra tjusig selfie men såg sedan i bilden på hennes mobil att hon fotar fasaden framför sej. Lyckades tydligen ratta in skärpan ok i det här försöket. På kameran sitter en hederlig gammal 35mm f1,4 med total avsaknad av automatiker. Min favvoglugg för tillfället.

Man måste komma hem med felexponerade bilder för att få den sparken i baken att komma ihåg samtliga inställningar!!

Det är väldigt jobbigt att gå uppför på söders höjder, det är mycket lättare när det går utför för en!

Testade svåra ljusförhållanden och blir imponerad av vad kameran fixar. Det var skuggorna i förgrunden som intresserade mej mest men jag fick hyfsat ljus bakgrund också vilket förvånar mej! Så där sitter jag på en bänk på Mosebacke Torg och ser ut att pilla så där modernt med någonting i knät när jag egentligen smyger mej på omgivningen å det fulaste. Det var så roligt så jag måste in och prova detta mera!

Äntligen nytt kamerahus. Som ger ringar på vattnet på oväntade sätt.

Idag kom det! Nya kamerahuset som jag sparat till och väntat på i över ett år. Man packar ivrigt upp, bläddrar igenom manualen, laddar batteriet, stoppar i minneskort, bläddrar mera i manualen. Den kan ju inte skilja sej så mycket från det gamla huset, att uppgradera från Nikon D300 till D500. Trodde jag.

Makrogluggen funkar bättre med det här huset, det är överraskande och jätteroligt.  Jag har en fungerande autofokus igen, på gamla huset har den fastnat på en fokuspunkt och jag har bara använt den punkten för att checka ljuset och ställa in tid och bländare.

Det tycks ha en begåvning för att klara kontraster och ISOt ska vara bättre, jag som varit van vid att det brusar rejält redan vid ISO 500.

Telet får jag till min besvikelse ställa skärpan manuellt på i fortsättningen också, ser ut som det behöver en översyn. Fast jag har aldrig kommit så här nära en skata förut. Bilden är delbeskuren och närmar sej i storlek mina gamla bildfiler. Jösses, nya filerna är stora som hus! Det är där det börjar stöka på allvar med resten av min utrustning som nog är färdig för museum dessvärre.

Det funkade inte som jag tänkte mej att ladda in bilderna i datorn. De hamnade inte där jag vill ha dem, men det brukar gå att trassla till och få rätt. Nya kameran har andra "modernare" filer också.  Jag fotar i RAW och det tänker jag inte lägga ner. Men RAW-konverteraren ville inte kännas vid nya bildfilerna. Jag har ett för gammalt Fotoshop. Suck. Det är lite surt att sitta och titta på bildrutor som man äntligen klämt in i en fil på hårddisken (fast den inte gick att korrigera) och sedan inse att det inte går att ta bilderna vidare därifrån. Jag hänvisades till Adobes hemsida där jag fick reda på att man kan göra uppgraderingar av RAW-programmen. På nyare varianter av Fotoshop. Som inte jag har. Jag har bara en liten plånbok och ingen lust att börja abonnera på CC och BB och allt vad det heter när jag är helt nöjd med de möjligheter jag har i mitt nuvarande Fotoshop. Men - lösningen finns. Jag tankade ner en konverterare från Adobe, skaffar dubbel uppsättning jättefiler av bilderna i biblioteken, och simsalabim går de att överföra in i vanliga RAW-konverteraren.

Grejen är att datorn är gammal. Fotoshop-programmet är gammalt. Datorn flämtar astmatiskt när jag jobbar med nya jättefilerna men de har trots allt gått att fixa med som vanligt idag när jag väl kommit så här långt. Det blir som ringar på vattnet. man kan inte bara köpa ett modernt kamerahus och ropa tjoho. Man får köpa ny dator också, och modernare bildbehandlare. Och läsa manualen igen. Tur att de gamla objektiven gillar nya huset, tack Nikon för att de är kompatibla i alla fall. Dagens testfiler gick att fixa med, men vad gör jag när jag kommer från en resa med flera hundra bilder på minneskortet? Men allt gnäll till trots så är huset lovande, jag är lite blandat frustrerat jättenöjd idag!

Besök på Minneriya National Park och krassa tankar kring bildresultaten med fotografisk lågbudgetutrustning

Det finns flera nationalparker på Sri Lanka och ett besök på en av dem stod högt på listan. Inför resan behövde jag fundera igenom fotoutrustningen för jag misstänkte att det skulle behövas ett teleobjektiv för att kunna fota åtminstone urskiljbara objekt om man hade turen att träffa på några djur i parken. I min utrustning som består av en hel del gamla gluggar från analoga tiden hittade jag på en teleconverter X2 som skulle kunna förvandla den fasta 105mm till någonting användbart. Väger inte mycket, men skulle den ge acceptabla bilder?? Då jag inte ville släpa med min gamla 80-200 mm som är jättetung och dessutom rätt labil när det gäller bildkvalitén valde jag lösningen med convertern, efter att ha provat igenom kombinationen hemma. För att komma till parken reste vi 17 mil i den egensinniga trafiken på ön. Färden tog sin lilla stund, det är många som samsas på körbanorna och trafikrytmen är en smula varierande med omkörningar, inbromsningar och väjande för hundar och andra djur på körbanan.

Längs alla vägar vi färdades efter fanns det outsinliga mängder med fruktbutiker och snacks-shoppar. Både i de städer vi passerade och längs landsvägarna. Det var många små bodar i anslutning till bostäder och där kan kvinnorna sköta kommersen och samtidigt hålla ett öga på barnen. Jag försökte fånga åtminstone något fruktstånd på bild men även om jag har en ljuskänslig Nikkor 50mm ville det bli fartränder och suddigheter i de flesta försöken.

Den kamera som hanterade behovet av snabb tid och ljuskänslighet visade sej sitta i mobilen.  Bildformatet passar bra till den här typen av motiv men jag är inte så förtjust i kvalitén på bilderna. Då alternativet var suddiga resultat med systemkameran gäller det att helt enkelt gilla läget.

Färgerna är smaskiga i mobilbilderna men ytorna ser plastiga ut och vissa konturer ser konstiga ut. Kanske den sortens bilder passar bäst för att också visas i mobilen, man kan nog inte ha för höga förväntningar på dem. Å andra sidan har jag sett Youtubevideos på yrkesfotografer  som levererar väldigt häftiga bilder med plastkameror. Jag gnäller inte, jag funderar högt och utvärderar min utrustning.

Framme vid Minneriya National Park bytte vi fordon till en fyrahjulsdriven jeep.  Att stå upp i lastutrymmet medan jeepen skumpade runt på minst sagt ojämna och gropiga lutande grusvägar var en upplevelse i sej. Vi välte aldrig fast jag tänkte tanken emellanåt, inte heller fastnade vi i någon lerig grop fast många möjligheter till det fanns.   Nationalparkens fauna arter är 24 arter av däggdjur, 160 fågelarter, 9 arter av groddjur, 25 arter av reptiler, 26 fiskarter och 75 arter av fjärilar. Det var regnperiod när vi var där vilket innebär att elefanterna höll till uppe i skogsområdena och inte vid den anlagda sjön. Men vi hoppades på turen att få se i alla fall någon av parkens flera hundra elefanter. Med i jeepen fanns en kille från parken som uppmärksamt granskade omgivningarna och signalerade till jeepföraren att stanna så fort han upptäckte något av intresse för oss.

Nu var det dags att prova hur teleconverten levererade. Jeepföraren höll sej på respektfullt avstånd till djuren i parken och de större djuren fyller bildrutorna hyfsat med 210 mm på kameran. Vattenbufflarna såg vid första anblicken ut som en hoper stenar i vattenbrynet, kul när dottern upptäckte att stenarna hade horn!!  Det var svårt att få ordning på hjorden av bufflar bildmässigt så jag blev glad när vi passerade den här gossen som låg i ensamt majestät. Han tycktes fundera på om han skulle jaga bort oss eller inte, lite hotfull såg han ut men det enda han gjorde var att resa sej ur vattnet och glo på oss.

Vissa stora fåglar hade vänligheten att befinna sej inom närgränsen. Tyvärr medger inte formen för hur vi befinner oss i parken att man ligger ner på mage och fotar ur det perspektivet utan man får igen gilla läget något uppifrån. Något jag är tacksam för eftersom marken kryllar av reptiler och annat som jag inte vill ha närkontakt med. Fast bildvinkeln gillar jag inte riktigt just här.

Denna lilla Indiska fågel (och nu visar jag upp min oerhörda okunskap om artnamn) gick också att fånga hyfsat till min stora glädje! Bilden är dock beskuren en del.

Men örnarna ville inte ha närkontakt och här var min räckvidd klen. Tjoho, jag har i alla fall sett örnar för första gången både sittande på lite olika platser och cirklande i luften!

Minsann fick vi se en mindre flock elefanthonor med ungar också. De passade dessutom in inom bildramen med mina givna 210mm. Nu får man inga poser eller drama på beställning, ska man uppleva många elefanter på platsen bör man åka dit under torrperioden maj till september. Igen får man gilla läget och göra det bästa av situationen och eftersom vi inte hade garanti för att hitta på elefanter alls är jag ändå väldigt glad att ha sett dem!

Varaner fanns det en och annan, märkliga ödlor! Liksom krokodilerna ser de ut som urtidsdjur, kanske inte så vackra men intressanta!

Den här Varanen låg och vilade på grusvägen när vi körde förbi, och såg ingen anledning att flytta på sej. För att få bilden vred jag upp ISOt till 1250 vilket är lite för högt för kameran att hantera bra i kombination med teleconverten. Så jag tycker om bilden jag fick men är inte nöjd tekniskt. En liten suddighet finns också att notera. På det hela taget blev det ändå lite bilder med hem på minneskortet!!

Där hamnar jag ofta, i det tekniska träsket. Som spelar stor roll för bildresultaten. Flera gånger fick jag en skarp fast lite intetsägande bild på djuren. Men när de plötsligt ändrade pose och rörde sej blev bilderna kul och själva bildkvalitén sämre.  Jag ställer också skärpan manuellt av gammal vana eftersom det inte existerade några automatiska inställningar när jag började fotografera i min ungdom. Flera av mina objektiv har inte någon automatik i sej. Efter mina försök att fotografera  dotterns fotbollsmatcher på autofokus och där skärpan nästan konstant hamnade i skogen några hundra meter bakom motiven har jag sedemera avstått från den inställningen. Inser att jag gör det svårt för mej och väljer att arbeta så. Det blir lite friktion kring fotandet och jag är väl inte den enda som försöker hantera kombinationen av motiv och teknik!! Man får fullt upp vid fotandet, det är många parametrar som ska kommas ihåg och ställas in. En del av dem har börjat gå på automatik, vissa glömmer jag i stundens hetta för att efteråt svära över min vimsighet som till exempel sista bilden på Varanen. Å andra sidan gör jag det hela för mitt eget höga nöjes skull, ingenting ska levereras eller säljas. En egen skapad ram kring fotograferandet så som jag gillar att ha det kanske man kan beskriva det som.