Skärgårdsbilder där vidvinkeln visade sej användbar.

Dagen efter Säter for jag och dottern ut i skärgården.
Vi har varit där förut hos en kompis som hyr ett mycket enkelt boende.
Bilderna har legat oredigerade ovanligt länge för att vara mej men här är ett par av dem.
Tredje gången gillt heter det, jag har tidigare givit mej i kast med klipporna men inte blivit nöjd med bilderna. Första året provade jag min 50mm fasta optik som annars levererar bra resultat men tydligen inte på klippor och hav.
Andra året tänkte jag att telet måste funka, vilket genererade stora upplagor av skakiga segelbåtar bakom suddiga klippor.

I år hade jag med vidvinkeln. Köpt en gång med stora förväntningar men jag har ofta blivit besviken på resultaten. Nu dammades den av och jag har aldrig haft så roligt med den hittills. Jag vet också att horisontlinjer bör läggas överallt utom i mitten av bilder, och just här skänker den mej ro TROTS att den..., ja jag skrev det ju!

Provade svartvitt men fotoshops verktyg känns plötsligt en smula trubbiga.

Färg ska det vara!

Hällarna har fina sprickor, jag anar inlandsisens framfart som slipat slätt och sedan dekorerat med stora stenbumlingar.

Dag två tornade ett kompakt ovädersmoln upp sej öster om oss. Jag grep kameran och förflyttade mej raskt ner till klipporna. Kan nämna att jag hade en farsa som, berättades det, var ute och fiskade i lugn och ro i en eka av metall en gång när åskan gick. Hans valspråk var för övrigt att "ska man vara ett exempel för sina barn ska man vara ett varnande exempel". Det brukar vi barn ha väldigt roligt åt emellanåt! Kompisens hund gillade inte alls att jag lämnade hans flock och rusade efter mej för att "valla in" mej tillbaka bland de andra. Han var inte alls nöjd med att jag dröjde mej kvar nere vid vattnet. När åskan knallade gnällde hunden, men den här gången stod vi i solsken och betraktade skådespelet som passerade nära men inte över oss.

Jag gillar känslan av att känna mej liten inför naturen och havet.

Uppe vid stugan växte ruggar med strån som lyste varmt guldbrunt i solen, fångade med mellanring framför 50mm gluggen som också fick göra nytta  denna gången.

Humlorna har lite jobbigt när det ösregnat

Igår åskade det och föll 43 mm regn på några timmar.
I morse kom jag på att humlorna brukar övernatta i Silveraxen, och att de kan vara riktigt våta efter regn. För att kunna flyga behöver de torka först.

Mycket riktigt hängde den här genomvåta stackaren lite nonchalant i ena gripklon. Med den droppen på rumpan funderar jag på om humlor kan få urinvägsinfektion?
Från en annan vinkel...
När jag började granska blommorna omkring mej hittade jag flera småttingar som väntade att blötan skulle torka upp.
Flugan passade på att putsa sej fin.
Den här kändes ertappad på bar gärning där den var ute och smög.
Återigen en liten insekt som jag inte vet vad det är. Och i dropparna finns en fisheye av vårat hus...

Några bilder från pride

Pridetåg, en enorm mängd människor som vill titta, det var karnevalsstämning i stan. Med solen stekande i nacken väntade vi på att tåget skulle komma äntligen, medan musiken dånade ut över oss och någon glad prick försökte peppa och ropade ideligen ut den ekande frågan "hur mår ni Slussen".

Väntan blev lång på tåget.
Men till slut kom de.
Jag stod ganska illa till och trodde att jag skulle komma hem med en massa suddiga publikhuvuden som dolde motiven men blev mycket förvånad över att såpass många bilder faktiskt funkade.
Telet är ganska tungt och som förra gången hade jag svårt att hålla upp det länge. För varje gång jag tappade det i huvudet på någon framför mej kom jag allt närmare avspärrningen och själva tåget.
Det passerade många sköna personligheter att fånga.
Inte många var extrema på det här sättet, de flesta nöjde sej med att ha gjort sej lite uppiffade och glada.
Några hade lagt mycket krut på utstyrseln vilket jag gillar, är det karneval ska man bjussa på sej själv!
Lycklig dansande med sitt champagneglas.
Inga kläder för kramar.
Pillerbod på rymmen.
Politiska partier var representerade.
Och Expressen var där förstås. Jag hade glömt hur många representanter för olika yrkesgrupper, partier, föreningar och sammanslutningar som gick med i tåget. Vi såg det inte till slutet eftersom dottern kroknade i värmen. Men noterade god stämning bland både publik och deltagare. Människor är intressanta att kolla in och ett sådant här evenemang väcker onekligen funderingar.

Stadsbilder från Säter

Det röda planket i Säter med vidhängande utställningsbilder och publik har vi redan sett så mycket fint ifrån, så jag passar på att blogga om de bilder jag fotade inne i Säter i stället.

Det är en mycket fin liten stadskärna med gamla hus, sådana som jag självklart går igång på. Efter en diskussion med Lasse om min vidvinkel beslöt jag att prova den inne bland de trånga gatorna för att se om jag skulle tycka om bildkvalitén. Mitt påstående är att bilderna blir konstigt gryniga medan Lasse har en mycket mera positiv syn på vad denna Nikon Nikkor AF-S DX 12-24 f/4G IF-ED presterar.

Sticker emellan med kajan fotad med 50mm fast optik. Fågeln suktade efter smulor från vår lunch såpass att jag kunde krypa nära inpå med kameran innan den surnade och flaxade iväg.

Det finns även nyare bebyggelse i stadskärnan, den här putsfasaden hittade jag intill kyrkan.

Från campingen där vi bodde kom man bakvägen in till stan, man möttes av en fantastisk småhusidyll.

Falu rödfärg var rikt representerad på fasaderna men även andra färger förekom.

Folktomt var det nästan vilken tid på dagen man än gick förbi med kameran, en och annan bil rullade förbi och väntade man kunde även någon gående passera, ofta med hund.

Peter tog med oss på en fin tur på kvällen mellan utställningsdagarna, bland annat stannade vi till vid den här nedlagda silvergruvan.

Peter trollade också fram en saftfärgad solnedgång som vi alla föll för. Vi slängde oss handlöst ur bilarna och fotade intensivt på en lång rad med karaktär av japanska turister.....

Dottern fick lite långa dagar på utställningen men var ett mycket trevligt sällskap på resan. Hon skymtar fram på bilderna från de andra bloggarna, ses i reportaget TV4 gjorde, och för att fördriva tiden la hon beslag på min kamera ganska mycket. Fåret lovade jag henne att lägga in och fotograf i det här fallet är Saga. Vi har börjat se oss om efter ett lämpligt kamerahus till henne å det snaraste! Som slutkläm vill jag tacka arrangörerna så jättemycket för allt arbete ni lagt ner på att den Fotografiska Resan skulle gå av stapeln, det var ett mycket trevligt arrangemang och stämningen var positiv och uppskattad!

Dubbelexponering i kameran

Med debatten i bloggarna om allting kring motiv och exponeringar och kameramärken och inställningar och det egna psyket färsk i bakhuvudet, har jag funderat över hur jag själv funkar med kameran och bilderna jag tar.
Har en historik i mörkrum och svartvitt fotande men minns inte namnet på vätskor, papper eller filmer. Drar slutsatsen att för min del är inte tekniken kring själva kameran eller framställandet av bilderna drivkraften vilket borde få mej att skämmas kanske. Jag traskade in på Schönherrs fotobutik och skulle fråga efter motljusskydd men hittade inte riktigt orden. Herrarna i butiken var mycket behjälpliga och jag kom därifrån med ett beg Nikon HS-11 som dessutom snabbt lokaliserades från en överfull låda. I det läget fick jag en glimt av hur mycket kunskap man kan besitta om tekniska tillbehör. Jag kände mej också väldigt fånig och okunnig trots att herrarna i butiken var artigheten själv!

Vad går jag igång på då? Tror att jag vill bli överraskad. Jag provar att fota olika motiv på olika sätt för att rent konkret se hur de blir och hur jag kan förändra och driva bilderna. När jag vet hur motiven går att fånga tekniskt börjar det handla om att få till innhehållet i dem med ett öga på bakgrunderna. Vilket jag finner mycket utmanande.....
99% av bilderna jag tar lämnar mej med en otålig känsla av att jag kunde gjort dem annorlunda och mycket bättre. Ibland är det roligast att experimentera och bildmässigt blir resultaten halvtrista att betrakta.
Jag fotar oftast halvmanuellt för det var på det sättet jag lärde mej för länge sedan. Gånger jag förlitat mej på autofokus har skärpan hamnat åt skogen. Kan konstatera ett kontrollbehov när det gäller skärpeplan och ljus in i kameran.
Objektiv byter jag ofta efter vilka motiv som avses, fast oftast har jag mitt fasta 50 mm monterat på kameran. Om inte springzoomen räcker till kan man ju alltid panorera....

Att hålla på i Fotoshop gillar jag även om målsättningen för min del är att ta bilderna så färdiga som möjligt i kameran. Försöker komponera bilderna inom ramen och sedan räta upp dem ifall de är sneda. Detta gäller inte bilder på insekter eller sport förstås!
Men alla bilder nedan är tagna på det sättet. Upprätade men inte beskurna, ingen omfattande bildbehandling men däremot dubbelexponerade. Kameran är handhållen och jag har använt mitt 105 mm  mikrotele och en mellanring.

Jag har lånat silversmycken från en kollega för att prova om silverkänslan går att förstärka genom dubbelexponeringen. Bakgrunden är en test, hoppas att den kan ge "fart" till smycket utan att ta över uppmärksamheten.

Själv tycker jag att detta blev silvrigt och att dekoren funkar, men eftersom det är ett rent experiment antar jag att jag är totalt blind inför hur bilden ses av andra. Den kanske bara blir jobbig i stället för "bling-ig".? Bör ses i full upplösning, tumnageln ger inte bilden rättvisa!

En halsbands-bug på bakgrundsblomman. Bakgrundsfärgen har i bildbehandlingen fått en grönaktig ton men här behåller jag den då den svarar mot färgen på titanet i vingarna.

Ingen dubbelexponering, jag testar bakgrund annat än vitt till en kollegas vas för att se om mer info hjälper fram eller stjälper hennes alster.

Med baktanke på utställningen i Säter spånade jag på dubbelexponeringar i Fyrisån. Mitt hantverks-koperativ ligger helt nära och jag går förbi varje gång jag ska dit och jobba. Bilden är dubbelexponerad - den lustiga skuggan i himlen längs trädraden är en defekt av detta, och sedan roterad 180 grader i datorn.

Mer av ån men ändå finns husen där. Plötsligt hanterar man en färgpalett och det är kul att lyfta fram eller dämpa färger för att försöka nå en balans mellan dem. Själva dubbelexponeringen ger ett drömskt uttryck som försvinner om jag drar på med för mycket svärta. Rättvänd bild, annars skulle stråna i förgrunden bli konstiga.

Det här skulle kunna vara en kandidat för min del till utställningen. Men när döttrarna gillar den och tycker att den är ball, så dissas den av maken därför att det enligt honom inte finns någon blickpunkt i den. Själv blir jag ambivalent om det bara är en bild som jag själv uppskattar eller om den säjer något till andra också.... ?