Nu har även jag sett Strömholm på Fotografiska....

I sällskap med Grimman som gick Fotoskolan när det begav sej, jag hoppades att få en annorlunda bild av utställningen och det fick jag.
Strömholm visade emellanåt sina bilder på Fotoskolan och berättade, diskussioner uppstod och många av de anekdoterna förgyllde de olika bilderna när vi såg dem på utställningen idag. Strömholm var visst mycket för att skapa en myt omkring sin person, så Grimmans berättelser skilde sej på en del punkter från den förbipasserande guidens variant på samma tema....
Någon i bloggarna kallade Strömholms bilder för omoderna, och då får jag tillstå att det mossiga i dem tilltalar mej personligen mycket mer än de moderna nutida bilderna som visades på till exempel planketutställningen.
Å andra sidan menade Grimman att mycket av dagens fotografi kommer ur det som lärdes ut på Fotoskolan och som var nyskapande då. Han var så fräck att han påstod att det mesta är upprepningar och har gjorts förut.

Det jag slås av i de utställda bilderna är ljuset som ligger briljant på motiven, bilduppbyggnader med kuber och trianglar, snygga bakgrunder. Alla bilder talar inte till mej, men då handlar det om bildinnehåll som inte träffar rätt. Många bilder har en stämning och en ton som starkt fångar mitt intresse.

Igår såg jag bildspel med bilder från 1800-talet, många med tjusiga ramar inkopierade. Sammanslagningar av olika exponeringar, collage. Mycket av det som går under benämningen bildmanipulationer idag. Det gav också upphov till funderingar. Sjukdomsdokumenterande rasfotografi med snygg ram, krigsbilder med av fotografen arrangerade lik. Många av nyhetsbilderna från 1800-talet var arrangerade. En panoramabild från Paris daterad 1846 fotad med en roterande kamera med namnet Megaskop.
Det omnämndes också en kvinnlig fotograf vid namn Julia Margaret Cameron som struntade i dåtidens uppfattningar om vad som var rätt och fel. Hennes porträttbild av Darwin sågades av samtiden med gillades av Darwin själv.  Alltihop gav mej en ordentlig tankeställare!

Det är ju helkorkat att fälla in egna bilder i en blogg om Strömholm, men å andra sidan är det tråkigt att läsa en lång text utan en endaste bild i som pausar i textmassan och livar upp! (Dum undanflykt...) Min nya idé i fotandet är att testa vad 50mm gluggen presterar på stor bländare. Jag åkte in till stan med målsättning att bara jobba med bländare f1.2. Döm om min förvåning när jag kommer hem och har ett överraskande djupt skärpeplan i bilderna. Det känns rätt fånigt att tidigare ha ställt kameran på små bländare av ren osäkerhet och dessutom få långa exponeringstider. I makro behövs det, men effekten är inte alls densamma i större utsnitt från stan.

Planen med det korta skärpedjupet var att experimentera och få in en annan känsla i bilderna än mitt vanliga använda; registrerande och skärpa. Tanken är ganska nyfödd i mitt huvud och jag påstår inte att bilden ovanför är en optimal illustration! f/1,2.

På analoga tiden efterarbetade jag bilderna på olika sätt i mörkrummet. Det var pjattning och efterbelysning för att få kopiorna rätt. Jag vet ingen analog fotograf som lägger i negativet och tar en ren avbild, så som det framhålls att man bör göra med digitala bilder för att de ska kallas omanipulerade.

Så med det i bakhuvudet har jag funderat över hur jag vill hantera bilderna från dagens fototur. Själv tycker jag om att landa på ganska tunga bilder med svärta i, och jag kan tycka lika mycket om andras lätta ljusa bilder!

Grimman, f/1.2. Trappan förvandlades inte till den suddiga diffusa bakgrund som föresvävade mej när jag gick hemifrån.

Varför jag tycker om den här bilden kan jag inte förklara.  f/1.2. Ingen av de bilder jag tar är särskilt uppseendeväckande, slagkraftig eller häftig.

Skuggor är fina och blir en ursäkt för att fota mitt på dagen när solen egentligen är för skarp och kontrasterna för starka. f/4 och skärpeplanet blir här oväntat djupt. Jag känner mej som en total novis idag, har ju inte ens ordentligt undersökt effekten av de olika skärpedjupen förut! Kan jag kalla det för att jag är i ett skede av utveckling??? (Grundläggande skede - bättre sent än aldrig kanske??) Eller är jag bara slö och slapp och fotar på inlärd automatik??

Här är det himlen jag stannade för.

Skugga igen. Svår bild, min idé gick inte riktigt att genomföra i fotoshop men det är bara att prova igen några gånger. Så gjorde man ju med film, första papperskopian var aldrig den rätta!

Humle-gymnastik

Har rensat skallen med ett par pass humlegymnastik i den allt mera utblommade Silveraxen. Det är jag som gymnastiserar kameran, humlorna brummar på som vanligt.
Folk omkring mej håller på med så mycket konstigheter så det har blivit överhettat i topplockspackningen. Behov av att vända tankarna ett tag fanns och vad kan vara bättre än att fokusera på humlor?? Man måste koncentrera sej, de rör sej snabbt och jag gillar dem! När jag är tillräckligt irriterad funkar tajmingen med avtryckaren bättre. Detta till trots blir det bara blommor på många bilder, och suddiga humlor på merparten.

Säg hej till publiken!!

Favoritblomma helt utan insekter. Kollegor helt utan insikter. Tonårsungar som "håller på" mot varandra i skolan vilket kräver långa samtal. Dassigt i kassan. Ibland blir det bara för mycket vardag!

Och jag envisas med mina insekter....

Den här sommaren tycks sluta som den började. Slagregn, åska, och mellan skurarna snabba turer ut i trädgården med kameran.
För ett antal år sedan när jag började fota mera på allvar var jag glad att en hyggligt stor blomma fastnade hyfsat snyggt på bild. För varje sommar hittar jag numera alltflera kul detaljer i blommorna. I takt med att när-seendet blir allt sämre...
Det känns som om man bör passa på att plåta innan hösten kommer med frost och  kyla, och blommorna vissnar och insekterna försvinner!

Man kan märka att det där med att hålla koll kan vara ömsesidigt!

Spindlar är det gott om, jag har förutom klotspindlar börjat få syn på små bruna kompakta spindlar.

Den här irriterade jag i tre dagar innan den behagade bli skarp. Den hade nog sina funderingar på om objektivet gick att äta, men den surnade snabbt och gick i stället och gömde sej mellan taggarna i Bolltisteln.

Det kan inte vara lätt att samla nektar och samtidigt hålla koll på alla hot i blommorna!

Att ha vingar underlättar förstås!

Och på vissa ställen går det att frossa i lugn och ro!

Men vad de här lirarna hade för sej vet jag inte. Är det kärleksfullt detta, eller står den ena i vägen för den andre?? De hasade långsamt isär från varandra och roligare scen än denna infann sej inte.

Trädgårdens små kryp...

Det märkliga med att blogga är att alla mina nya bilder publiceras i bloggar, det blir allt mer sparsamt med nya bilder inlagda på min sida. Är det bra?
Får man mera respons och visningar i bloggen än i bildkritik?
Att koppla ihop bild och text har jag själv funnit givande när jag läser andras bloggar. Behövs text till bilder, höjer de varandra på ett sätt som inte bilden i sej själv klarar? Är det till och med att föredra?
Är det lättare att få respons på bilder när texten ger förklaringar kring fotografens tankar, platsen de är tagna och ibland med vilken utrustning som använts?
Jag har alltid betraktat bild som ett uttryckssätt precis som text och ord är det. Vi är vana att läsa och tolka texter redan från skolan medan vi enligt min mening fått ganska klumpiga verktyg för att tolka bilder.
I de konstskolor jag gått har det förekommit personer som saknat verbal förmåga men som haft nyanserade talande sätt att gestalta berättelser i bild. Det har också funnits några med så starkt verbalt uttryckssätt att jag inte kunnat följa med i tankegångarna alls.

Så - varför fotar jag makrobilder? Mina bilder är ju ofta ett rakt upp och ner registrerande av naturdetaljer. Söker jag en berättelse i motiven, vari ligger drivkraften?
Är det bara nyfikenhet på en uppförstoring på något blotta ögat inte kan se? Eller en koll att jag klarar av all lägga skärpan rätt? Måste bilder ha ett starkt inneboende uttryck för att ha existensberättigande om man vill kalla sej mer än en amatörfotograf? Eller är det så att jag bör sluta försöken att värdera mina egna bilder genom att dra kopplingar till andras fotande, för att kunna bibehålla lusten till att ta några bilder alls? Det sista är inte en fråga när jag tänker efter.
Jag har ändå ett behov av att visa upp mina bilder och en längtan efter återkoppling på dem, som jag utgår ifrån att jag delar med många här på Fotosidan!

Helt klart är att saker förändras väldigt mycket när man förstorar upp dem!

De blir mer abstrakta när man kommer riktigt nära.

Pinsamt nog har jag inte några som helst begrepp om insektsarter, det imponerar alltid stort på mej när vissa bloggare benämner alla dessa kryp vid deras namn! Däremot vet jag att de sitter i en Buddleja, en blommande buske med stark attraktionskraft på bl.a. fjärilar.

Men titta på hur de ser ut! I mitt huvud förvandlas det här krypet till en frackklädd gentleman med något otäck uppsyn i en blå värld. Förlåt, jag kommer aldrig växa upp när det gäller tolkning av vad jag ser i bilder!! Inom parantes tittar jag med förtjusning på Tim Burton-filmer, vissa anser dem ytliga men jag uppskattar hans fantasi.

Fundering på om det kanske är bättre där? Men svårt att nå!

Eller om man ska lägga sej till ro i den tillgängliga skålen och kontemplera?

Bilden är en ren registrering av liljebladets form.

Myrstretching, jag får nästan aldrig bra bilder på myror för de rör sej så snabbt och jag envisas med att ställa skärpan manuellt.

Själv skulle jag aldrig hänga ut på det här sättet över en avgrund! Som sagt så kopplar jag ibland det jag ser i bilder till tankekedjor som inte längre har med bilderna att göra. Medför det att jag överskattar betydelsen av mina egna bilder där andra inte ser något särskilt i dem? När jag tittar på andras bilder tycker jag att associationerna tillför något och att det kan vara kul att spåna. Lättast är det med bilder som är öppna för tolkningar, dvs att man inte förväntas läsa dem på bara ett sätt. Är det kanske betraktande av bilder som sätter igång min fantasi som jag själv uppskattar mest? Oavsett motiv eller tillvägagångssätt vid fotandet eller hur modern, populär och rätt i tiden fotografen är?

Grön stadspromenad

Södermalm har en promenad längs stranden som är fin att gå. Där hittar man båtar och båtfolk, man får hoppa undan från cyklister och en massa flåsande motionärer i trikåer med stegmätare, man möter hundägare, småbarnsföräldrar och södermalmsbor i allmänhet.
Takten på de promenerande och cyklande kanske inte är helt lugn, tempot från gatorna ovanför sitter i kroppen på folk tycks det...

Man kan starta denna promenad från den äldsta och understa Skanstullsbron. Jag kunde inte undvika att ta brobilder när jag passerade och inser att de blir helt och hållet på mitt sätt utifrån att jag stod på plats med mitt 50mm objektiv monterat på kameran. Uttrycket blir liksom enbart registrerande av platsen, och jag förmedlar knappast brons storslagenhet. Men jag gillar djupet in i bilden!

Dottern hade hört talas om att det skulle finnas en stort rutchkana ner i badbassängen på Eriksdalsbadet och var ivrig att kolla in den. Detta blev en brobild mera på mitt sätt....

Det är så idylliskt vid vattnet, båtbryggor och lummig grönska och man passerar förbi koloniträdgårdar längs promenaden. Samtidigt som ljuden från storstan tränger ner till en.

Vid Hornstulls strand finns generösa gräsmattor och en badplats. Här befann vi oss ofta med filt och picnickorg när jag bodde på söder. Husen längs Årstadal och Sjövikskajen blir en fin kontrast till badstranden som oftast är tätt befolkad, söder i ett nötskal tycker jag.

Sen är det ju det där med att fota människor. Svårt tycker jag. De ska vara intressanta, uttrycksfulla och placerade i rätt omgivning. Inte helt my cup of tea, men ibland tycker jag om vad jag ser. Särskilt om de så fint promenerar in i bild. Här är det mamman som håller fast vid godispåsen....