Under de här tio åren har jag fotat flitigt. Bytt upp mej från en Nikon D50 till en Nikon D300, som jag gillar skarpt och som jag hoppas överlever många år till!! Objektiven har hängt med sen analoga tiden, skönt att de funkar både analogt till digitalt!!
Motiven har växlat, jag har några favoritmotiv och numera blir det ofta stadsbilder med folk, makrobilder med kryp, porträtt och så har jag börjat ge mej på ljussättning.
Bilden ovanför visar mina bords lamphållare med mina foton inbrända i glasyren.
Jag kan bli mycket bättre på ljussättning men har blivit intresserad av det med samma sorts intensitet som användes förr i mörkrummet. Besitter en personlighet som gärna slukas av mina intressen, kompisarna brukar skämta om det.... (Läs besatt!)

Apropå Fotosidans nya akademi kurser som jag har sett att det brummats om i kommentarsfälten, har jag för att bredda mej hoppat på dem. Det finns alltid någonting nytt att plocka upp och jag är en nyfiken typ. Firar tioårsjubileet med att hoppas jag få ledtrådar hur man ljussätter glaset i lamporna i det här fallet och att repetera manuella inställningar på kameran. Nyttigt!!
På den analoga tiden ställde man in allting själv, tid bländare och fokus.
Numera är fotograferna serverade de inställningarna i de moderna kamerorna och det är i mina ögon en ganska tråkig överlämning till tekniken som jag helst undviker.

Snart startar med andra ord nästa tioårsperiod här på Fotosidan, undrar vad den kommer att bringa med sej!!

Men textilier sväljer allt extra ljus och det syns ingen skillnad även om jag sätter lampan jättenära så där får jag använda mej av kamerans exponering och Fotoshop i stället.

Själva lampan är rätt kul, man kan ställa styrkan på ljuset med en knapp, och temperaturen på det med en annan. Detta tål att träna på, kul att fota är det!!!

Jag tog en sväng genom ett kallt Stockholm idag, var lite irriterad på alla parkerade bilar som stod i vägen för de presumtiva utsnitten jag ville fånga med kameran.
Men solen sken och det var fina reflexer på fasader och i fönster och på det hela taget blev det en trivsam tur.
Fortsatte funderingarna på hur vi handskas med bildkommenterandet på fotosidan, tankar som funnits sedan jag fick lite nog av tonen på klotterplanket i en av de grupper jag varit med i.
Att ge och ta emot bildkritik är en av hörnstenarna på fotosidan, och det tycks ibland vara svårt att komma tillrätta med hur man ska handskas med det.

För några år sedan var jag med i en annan grupp som heter Kritisk Massa, den är vilande nu. Andemeningen med deltagandet där var att fostras i både hur man ger kommentarer och hur man tar emot dem. En sorts växande både i hur man uttrycker sej och hur man tar emot det andra skrivit.
Jag har sedan dess skrivit bildanalyser på för mej rätt ovidkommande bilder när jag gått olika distansutbildningar i foto på universitetet, försökt se och uttala och tolka olika bilder jag får framför mej. Vet inte om jag blivit klokare av det, men jag tycker att det är väldigt intressant på sitt sätt.
Tack vare internet passerar en strid ström av bilder dagligen framför ögonen och man ägnar ganska kort tid till att "läsa" dem. Själv uppskattar jag bilder som är lite mer komplexa till innehållet och där det tar lite tid att hitta allting i dem. Även bilder man inte gillar från början kan ha något som berör om man tar sej tiden att se ordentligt på dem.
Man kan leta upp sällskapet Kritisk Massa om man vill, att läsa igenom texten "om" gruppen är rätt klargörande och jag har tagit mej friheten att saxa följande från presentationen:

"Det är ett delat ansvar mellan avsändare och mottagare för att bildkritiken ska nå fram. Avsändaren ansvarar för att uttrycka sig artigt och med en konstruktiv ansats medan mottagaren ansvarar för att ta emot kritiken och inte gå i försvar.

Bildkritik är att uttrycka en personlig upplevelse/åsikt - inte att meddela en högre sanning. Vi upplever bilder olika och har olika bildsmaker/åsikter. Konkret uttryckt: vi använder hellre ”jag upplever/tycker/osv” än ”bilden är”."

Alla epiteten ryggdunk, snälla menlösa kommentarer, påhopp på fotografer i stället för på själva bilderna, allt tycker jag är resultatet av internet som form. Det är lätt att sitta solo framför datorn och knappa ner lite vad som helst till andra och det tycker jag är en trist sida av det hela. Jag har tonåringar och försöker lära dem näthyfs, att man bara skriver sådant man kan säja öga mot öga med mottagaren. Att man uttrycker sej artigt och konstruktivt eller inte alls. Man kan ju inte förstärka budskapet med kroppsspråk och det är väldigt lätt att bli missuppfattad.
Man behöver inte vara musiker för att ha en åsikt om musik som spelas.
Man kan tycka och tänka om bilder man ser utan att någonsin ha hållit i en kamera.
Man kan ge utvecklande och bra kommentarer som en helt egen företeelse och för min del är jag  tacksam för dem jag fått genom åren.
Det var nog i stort det jag funderat över några veckor nu.....